onsdag 24 september 2014

Assistansbehov och personalfrågor

Det var ett mycket bra möte igår, med assistansbolaget, angående ansökningen om dubbelassistans vi ska göra. Jag tog upp oron jag känner när ”vissa oinsatta” påstår att det är tur att Sandra har assistans, att vårt assistansbolag är naiva som tror att hon ska få behålla den och att hon kommer bli av med den eftersom ”en viss oinsatt” blev av med den till sitt barn.

Jag fick skillnaden förklarad för mig (inte skillnaden på Sandra och den som blev av med assistansen förstås, för det vet vi ingenting om, utan vad som gör att en har rätt till assistans och en annan inte har det, trots ”samma” diagnos, samt varför just Sandras behov gör att hon har rätt till assistans). En skillnad som mitt förnuft har förstått måste finnas, men som hjärtat blivit oroligt av…


Sandra kommer inte, med dagens regler, att bli av med sin assistans utan det finns istället ganska goda chanser att hon beviljas dubbelassistans för vissa timmar/aktiviteter. Tack världens bästa assistansbolag som reder ut oklarheterna och får mig lite lugn på det området igen!

Att Sandra skulle dö utan assistans är vi alla överens om. Och vill ”vissa oinsatta” kalla det för tur, så får dom väl göra det då! Sen finns det dom som faller mellan stolarna, och det är väldigt sorgligt. Så finns det andra som är i behov av annan hjälp än just assistans. Men det betyder inte att vi har tur, kan jag känna. Sandras behov är så stora att hon har rätt till personlig assistans. Det ska vi inte behöva be om ursäkt för.

Nåja, det var väl en parentes som har legat och gnagt i bakhuvudet... Vi gick iallafall igenom reglerna för dubbelassistans, och kommer att söka det dom timmar det finns såna behov för Sandra. Det känns hoppfullt och bra, men steg ett är att sammanställa det så läkaren får med det som är viktigt i intyget.


Jag testade Sandra lite i helgen, jag gör det ibland för att se hur hon reagerar, vad hon klarar, och vad som händer om jag inte ”bereder vägen hela vägen” Man får ju vara medveten om att hon plötsligt kan klara en sak en gång, och sen aldrig mer. Men provar man aldrig så kommer man ju inte vidare i utvecklingen heller.

Att dricka vatten gör aldrig Sandra av sig själv, för att hon är törstig (hon följer inte sina behov självmant överhuvudtaget) utan vi runt henne måste bereda vägen för att hon ska dricka. Vissa stunder på dygnet har vi alltid ”dricka vatten” på rutin. Alltid innan hon går ut på morgnarna, alltid efter tandborstningen, alltid efter schemagenomgången osv. Annars får hon inte i sig vatten.

Vid kvällsbadet dricker hon vatten innan hon kliver i badkaret, och därför ställer vi alltid fram ett glas på bordet i badrummet. När hon fått av sig kläderna säger jag ”Drick vatten och kliv i badet” så går jag undan, så jag inte stör. Annars fastnar hon liksom.

Jag står ”runt hörnet” och har full koll utan att hon märker det. Den här gången sa jag inget om vattnet, utan precis när jag såg att hon tittade på glaset så gick jag bara runt hörnet. Tror ni hon drack? Nä!

Hon stod och väntade på att jag skulle säga ”Drick vatten och kliv i badet” och jag väntade precis så länge jag vågade utan att oroa henne för mycket. Hon stod och stönade tills jag gick tillbaks och följde rutinerna som dom ska vara. Sen drack hon och klev i badet.


Bellan undrar lite över personalfrågan runt Sandra. Hur många hon klarar och hur det fungerade att fylla närmare tre veckor med trygg personal då vi var långlediga.

Jag slås ofta av att våra ”barn” är så lika varandra, och ändå så väldigt olika. Det är både fascinerande och intressant, tycker jag. Båda är väldigt känsliga när det gäller personalen runt sig, och det måste finnas fingertoppskänsla och ”rätt tänk” med i bilden. Det går inte med ”vemsomhelst” och man kan inte sätta in en vikarie.

Sandra är inte lika känslig som Bellans Turbo när det gäller personal, och hon har en personalgrupp på sitt korttids där alla funkar. Ja, inte vikarier då, men dom flesta där har jobbat länge och hunnit lära känna Sandra ganska väl. En och annan känner henne t.o.m. riktigt väl.

Kortare stunder går det nästan alltid bra med även ganska okända personer, om det inte är några krav ställda på Sandra. I en akutsituation skulle man alltså kunna ta in en vikarie som trädde halsband med henne nån timme tills en ordinarie personal kan ordnas. Om Sandra mår bra och läget är lugnt.

När vi var lediga så jobbade Sandras två assistenter som vanligt under dv-tiden, medan korttidspersonalen tog över på övrig tid, kvällar, nätter och helger. Vi har alltså assistenter som jobbar på dagtid, och helt annan personal som jobbar på korttids. Korttidspersonalen, som är mycket välkänd, kan också ibland hoppa in som vikarier för assistenterna om det behövs.


När Sandra började på korttids för mer än 10 år sen, så klarade hon inte all personal. Mest för att all personal inte kände henne ordentligt. Så den första tiden var det två personer som ansvarade för Sandras korttidsvistelse, och inga andra var inblandade.

Det blev förstås väldigt sårbart, men vi hade ju inte haft nån avlastning alls innan dess, så vi var väldigt tacksamma med det som blev. Och det var nog oftare p.g.a. Sandras ork som korttidsdygnen blev inställda, än på att det saknades personal. Dom har alltid varit väldigt duktiga på att planera på korttids.

Med tiden kunde personerna runt Sandra utökas till fyra, och efter ännu en tid så klarade hon all fast personal på korttids. Det har fungerat väldigt bra i alla år. Det har bara varit en enda person som det inte har fungerat med, och den personen sattes aldrig på Sandras schema.

Tilläggas ska väl att vi har ett fantastiskt korttids där man alltid kan känna sig trygg med att ta upp eventuella problem direkt, och därför hinner det aldrig bli bekymmer.


Jag svävade nog iväg lite nu… Men som svar på frågan (?) så har Sandra alltid gillat när det rör på sig lite lagom. Är det bara strukturerat, schemalagt och stabilt, så föredrar hon lite personalbyten framför att ha en och samma person hos sig helatiden. Det fungerar bättre med lite variation, men man får inte frångå rutiner och schema, och personerna måste känna Sandra väl.

Det var det om det. Annette önskar att jag visar en bild på ”skosnören utan ändar” så jag fotade Sandras gympaskor, som har precis samma sorts resår-snören som dom nya skorna jag skrev om i gårdagens inlägg.


Snörena är alltså inga vanliga skosnören, som man måste knyta, utan resårband som inte har några ändar.

Jag fick också ett tips om att man kanske kan sätta såna snören på vanliga gympaskor. Jag tror nog att det krävs ett kardborrband i överkant, för att hålla skon på plats. Nu är det inte ett så stort problem att det behöver lösas, så länge det går att få tag på skor som fungerar i handeln. Vi får kanske leta lite mer bara, men hittills har det gått bra. Annars är vi ganska bra på att lösa problem vi med, om det uppstår några. Man lär sig sånt efter alla år J

Ha en fin dag!

.

Inga kommentarer: