Det var
ett mycket bra möte igår, med assistansbolaget, angående ansökningen om
dubbelassistans vi ska göra. Jag tog upp oron jag känner när ”vissa oinsatta”
påstår att det är tur att Sandra har assistans, att vårt assistansbolag är
naiva som tror att hon ska få behålla den och att hon kommer bli av med den
eftersom ”en viss oinsatt” blev av med den till sitt barn.
Jag fick
skillnaden förklarad för mig (inte skillnaden på Sandra och den som blev av med
assistansen förstås, för det vet vi ingenting om, utan vad som gör att en har
rätt till assistans och en annan inte har det, trots ”samma” diagnos, samt varför just Sandras behov gör att hon har rätt till assistans). En
skillnad som mitt förnuft har förstått måste finnas, men som hjärtat blivit
oroligt av…
Sandra
kommer inte, med dagens regler, att bli av med sin assistans utan det finns
istället ganska goda chanser att hon beviljas dubbelassistans för vissa
timmar/aktiviteter. Tack världens bästa assistansbolag som reder ut
oklarheterna och får mig lite lugn på det området igen!
Att Sandra
skulle dö utan assistans är vi alla överens om. Och vill ”vissa oinsatta” kalla
det för tur, så får dom väl göra det då! Sen finns det dom som faller mellan
stolarna, och det är väldigt sorgligt. Så finns det andra som är i behov av
annan hjälp än just assistans. Men det betyder inte att vi har tur, kan jag känna. Sandras behov är så stora att hon har rätt till personlig assistans. Det ska vi inte behöva be om ursäkt för.
Nåja, det var väl en parentes som har legat och gnagt i bakhuvudet... Vi gick iallafall igenom reglerna för dubbelassistans, och kommer att söka det dom timmar det
finns såna behov för Sandra. Det känns hoppfullt och bra, men steg ett är att
sammanställa det så läkaren får med det som är viktigt i intyget.
Jag
testade Sandra lite i helgen, jag gör det ibland för att se hur hon reagerar,
vad hon klarar, och vad som händer om jag inte ”bereder vägen hela vägen” Man
får ju vara medveten om att hon plötsligt kan klara en sak en gång, och sen
aldrig mer. Men provar man aldrig så kommer man ju inte vidare i utvecklingen
heller.
Att dricka
vatten gör aldrig Sandra av sig själv, för att hon är törstig (hon följer inte
sina behov självmant överhuvudtaget) utan vi runt henne måste bereda vägen för
att hon ska dricka. Vissa stunder på dygnet har vi alltid ”dricka vatten” på
rutin. Alltid innan hon går ut på morgnarna, alltid efter tandborstningen,
alltid efter schemagenomgången osv. Annars får hon inte i sig vatten.
Vid
kvällsbadet dricker hon vatten innan hon kliver i badkaret, och därför ställer
vi alltid fram ett glas på bordet i badrummet. När hon fått av sig kläderna
säger jag ”Drick vatten och kliv i badet” så går jag undan, så jag inte stör.
Annars fastnar hon liksom.
Jag står
”runt hörnet” och har full koll utan att hon märker det. Den här gången sa jag
inget om vattnet, utan precis när jag såg att hon tittade på glaset så gick jag bara runt hörnet. Tror ni hon drack? Nä!
Hon stod
och väntade på att jag skulle säga ”Drick vatten och kliv i badet” och jag
väntade precis så länge jag vågade utan att oroa henne för mycket. Hon stod och
stönade tills jag gick tillbaks och följde rutinerna som dom ska vara. Sen
drack hon och klev i badet.
Bellan
undrar lite över personalfrågan runt Sandra. Hur många hon klarar och hur det
fungerade att fylla närmare tre veckor med trygg personal då vi var långlediga.
Jag slås
ofta av att våra ”barn” är så lika varandra, och ändå så väldigt olika. Det är
både fascinerande och intressant, tycker jag. Båda är väldigt känsliga när det
gäller personalen runt sig, och det måste finnas fingertoppskänsla och ”rätt
tänk” med i bilden. Det går inte med ”vemsomhelst” och man kan inte sätta in en
vikarie.
Sandra är
inte lika känslig som Bellans Turbo när det gäller personal, och hon har en personalgrupp på
sitt korttids där alla funkar. Ja, inte vikarier då, men dom flesta där har
jobbat länge och hunnit lära känna Sandra ganska väl. En och annan känner henne
t.o.m. riktigt väl.
Kortare
stunder går det nästan alltid bra med även ganska okända personer, om det inte
är några krav ställda på Sandra. I en akutsituation skulle man alltså kunna ta
in en vikarie som trädde halsband med henne nån timme tills en ordinarie
personal kan ordnas. Om Sandra mår bra och läget är lugnt.
När vi var
lediga så jobbade Sandras två assistenter som vanligt under dv-tiden, medan
korttidspersonalen tog över på övrig tid, kvällar, nätter och helger. Vi har
alltså assistenter som jobbar på dagtid, och helt annan personal
som jobbar på korttids. Korttidspersonalen, som är mycket välkänd, kan också ibland
hoppa in som vikarier för assistenterna om det behövs.
När Sandra
började på korttids för mer än 10 år sen, så klarade hon inte all personal.
Mest för att all personal inte kände henne ordentligt. Så den första tiden var
det två personer som ansvarade för Sandras korttidsvistelse, och inga andra var
inblandade.
Det blev
förstås väldigt sårbart, men vi hade ju inte haft nån avlastning alls innan
dess, så vi var väldigt tacksamma med det som blev. Och det var nog oftare
p.g.a. Sandras ork som korttidsdygnen blev inställda, än på att det saknades
personal. Dom har alltid varit väldigt duktiga på att planera på korttids.
Med tiden
kunde personerna runt Sandra utökas till fyra, och efter ännu en tid så klarade
hon all fast personal på korttids. Det har fungerat väldigt bra i alla år. Det
har bara varit en enda person som det inte har fungerat med, och den personen sattes
aldrig på Sandras schema.
Tilläggas
ska väl att vi har ett fantastiskt korttids där man alltid kan känna sig trygg
med att ta upp eventuella problem direkt, och därför hinner det aldrig bli
bekymmer.
Jag
svävade nog iväg lite nu… Men som svar på frågan (?) så har Sandra alltid
gillat när det rör på sig lite lagom. Är det bara strukturerat, schemalagt och
stabilt, så föredrar hon lite personalbyten framför att ha en och samma person
hos sig helatiden. Det fungerar bättre med lite variation, men man får inte
frångå rutiner och schema, och personerna måste känna Sandra väl.
Det var
det om det. Annette önskar att jag visar en bild på ”skosnören utan ändar” så
jag fotade Sandras gympaskor, som har precis samma sorts resår-snören som dom
nya skorna jag skrev om i gårdagens inlägg.
Snörena är
alltså inga vanliga skosnören, som man måste knyta, utan resårband som inte har
några ändar.
Jag fick
också ett tips om att man kanske kan sätta såna snören på vanliga gympaskor.
Jag tror nog att det krävs ett kardborrband i överkant, för att hålla skon på
plats. Nu är det inte ett så stort problem att det behöver lösas, så länge det
går att få tag på skor som fungerar i handeln. Vi får kanske leta lite mer bara,
men hittills har det gått bra. Annars är vi ganska bra på att lösa problem vi
med, om det uppstår några. Man lär sig sånt efter alla år J
Ha en fin
dag!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar