fredag 26 september 2014

”Alla föräldrar oroar sig för sina barn”

Här är vi lite små-krassliga allihop, så det blev en lugn gårdag. Men ingen var jättesjuk, och Sandra tyckte att det var lite trist att inte riktigt orka, eftersom hon var för pigg för att vila. Göran och Sandra tog iallafall en biltur, för att hon skulle få lite lagom förströelse.


Lite arg blev damen när jag sa att hon fick bli hemma som idag, men det gick ganska fort över och vi fokuserade på att ”ta det lugnt och bli fortare pigg” Skönt när hon accepterar det. Iallafall hyfsat bra, hon längtar ju iväg, förstås.

En del oro ser vi hos Sandra. Över att det inte är korttids på måndag, som vanligt. Vi räknar dagarna till nästa måndag och jag har satt upp vem som är på korttids med henne då. Samtidigt som vi måste dra ner infon och hålla oss lite mer ”här och nu” Ja, och räkna dagarna till den här måndagen, för den längtar damen till först. Men inte korttids då, utan sen… Det är svårt att förklara lagom när hon behöver veta mer än hon förstår.


I övrigt så ska vi anteckna mer en tid runt Sandra, angående ansökningarna som ska in sen. Vad svårt det är att tänka till och skriva ner sånt som avviker, när det är ens vardag. Vi har ju inget att jämföra med, och gör/agerar automatiskt i dom flesta situationerna. Andra situationer undviker vi ju, eftersom det ofta ställer till för mycket.

Som en vän sa en gång. Hon var hos oss över ett korttidsdygn för ett tag sen och reflekterade över allt jag gjorde när jag beredde vägen så det skulle vara rätt innan Sandra kom hem efter korttidsvistelsen. ”Vet du att du jobbar mest helatiden?” Jag hade inte ens märkt det. Men nu måste vi tänka till ordentligt, och skriva ner alla situationer då Göran och jag hjälps åt, och vad som skulle hänt om en av oss hade varit själva i samma situation. Inte helt enkelt, faktiskt.

Men går dubbelassistans igenom för vissa timmar/aktiviteter så skulle nog lite av framtids-oron och hemifrånflytten lätta.


Det finns så mycket att vara tacksam över, och det är jag också. Men ibland önskar jag bara att jag slapp oron.

”Alla föräldrar är oroliga för sina barn” Jodå, det vet jag. Men då säger jag så här istället, det vore skönt att bara ha vanlig föräldra-oro, faktiskt!

Såg ni Uppdrag granskning om tvångsvård? Om inte, gör det! Bellan skrev om sin egen oro efter det reportaget, och ja… det är precis samma oro jag känner. Skillnaden på en Sandra som har rätt anpassning och mår bra, och en Sandra som inte har det... Inte blev man precis tryggare när man såg det där. Och personer som jobbar inom psykvården, som, pga okunskap, tycker att det är bra, och nödvändigt, att bälta oroliga, panikslagna människor. Det fattas så mycket kunskap och det gör mig både ledsen och orolig.


Må fint!
(Dela gärna min blogg om ni tycker det är viktigt att sprida förståelse kring npf)

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja det där mittemellansjuka är inget bra här heller när det kommer. För pigg för att vara trött. Hoppas det inte blir sämre nu <3

Jaa du det där programmet var bland det mest skrämmande jag sett på länge. Fruktansvärt!!
Det skulle ju kunna förstöra hela livet för barn/vuxna med autism. Och hur kan man sätta 16-åringa flickor ihop med mördare och våldtäktsmän? Jag mådde illa av att se föreståndaren sitta och försvara eländet :(
Usch, vad är det för människor (?) som jobbar och står ut på ett sånt ställe undrar jag?
Krya på er nu och ha en fin fredag!
Saknakramar <3

Tina sa...

Krya på er och hoppas helgen flyter på lite lagom lugnt <3
Och oron för tösen och lillasyster är som två skilda världar. Den ev oron för lillasyster och saker runt henne känns väldigt enkelt måste jag säga. Det är normala saker och vi kan kommunicera fullt ut. Den oron för tösen och allt som rör henne, den tär. Kramar