Den här
veckan har Neurobloggarna tema ”Extra stöd” välkomna in och läs andras bidrag,
gilla och dela.
Det finns
ganska mycket att skriva om när det gäller ”extra stöd” jag tänkte skriva om
vikten av rätt bemötande och vägledning. För med rätt vägledning och anpassning så minskar
behovet av extra stöd ganska rejält, oftast. (Det betyder för allt i världen
inte att man kan ta bort stödet) Även om Sandra alltid kommer att behöva hjälp,
så ser vi en enorm skillnad på när hon har allt tillrättalagt och när hon inte
har det.
Jag minns
en gång för många år sen, när vi ansökte om personlig assistans till Sandra.
Eftersom hon inte klarar hembesök, och ett sånt inte skulle ge rätt bild, så
var det prat om att handläggaren skulle besöka Sandra i skolan.
I den
skolan som Sandra gick i har dom stora kunskaper om autism, och tillrättalagda
anpassningar. Sandra växte varje dag och var ganska självständig efter hennes
mått mätt. Så jag sa till läraren i skolan, att om det kommer nån som inte
”förstår autism” och ser Sandra i skolan, så ser man ju inte hennes verkliga svårigheter…
”Då får vi
låta bli att tillrättalägga den dagen” sa läraren. Det var så skönt, även om
Sandra inte skulle mått bra av det, så var det ju nödvändigt just då. Annars
hade besöket varit helt meningslöst. Nu behövdes det inget besök, för alla som
känner Sandra kunde förklara läget via telefonsamtal och intyg, och alla som
känner Sandra har ju samma uppfattning om hennes hjälpbehov, så det var aldrig
några oklarheter på det området.
Skillnaden
på om Sandras vardag är tillrättalagd och anpassad och om den inte är det är
enorm. Därför är det så otroligt viktigt med personkännedom. Alla är överens om
att kunskap om autism är nödvändig om man ska arbeta inom området. Men jag
skulle nog vilja påstå att personkännedom är ännu viktigare.
Det är ett
måste att veta hur man ska bemöta Sandra, det avgör om hon klarar uppgifter
eller inte. Om det så ”bara” är att ta sitt vattenglas och dricka. Bemötande
och assistans är lika viktigt för Sandra som en rullstol är för en
rullstolsburen person. Utan det stödet funkar det inte.
Om Sandra
mår bra, och har rätt stöd, så kan man nästan börja undra om hon verkligen
behöver det där extra stödet i så stor utsträckning. Om en utomstående ser att
hon faktiskt dricker vatten själv, så kan jag förstå att man inte förstår
hjälpbehovet. Inte förrän man har lärt känna Sandra, och inser att hon inte
alls dricker själv. Hon dricker inte överhuvudtaget, om man inte ger rätt stöd.
Stödet som
Sandra behöver för att ens komma ur sängen på morgnarna, kanske inte alltid
syns för den oinvigde, eftersom det handlar om små detaljer av rätt vägledning.
Exakt rätt ord sagda vid precis rätt tillfälle, små rörelser och tysta
överenskommelser. Saker som inte ens Sandra får märka av.
Men om
stödet saknas, då märks det direkt. Det kan räcka med en liten suck vid fel
tillfälle. Då blir det låsningar och utbrott av alla små krav. Då kan
vattenglaset åka i golvet, eller så blir damen sittandes i sängen tills…? Ja,
tills det kommer nån som bereder vägen precis rätt.
Därför var
det så skönt när läraren sa ”Då får vi låta bli att tillrättalägga den dagen”
(Vilket skulle vara ungefär detsamma som att låta en rullstolsburen person
klara sig utan rullstol)
.
3 kommentarer:
Känner igen så mycket! Tack för ett bra inlägg!
/Tina
Känner igen så mycket! Tack för ett bra inlägg!
/Tina
Jätte bra skrivet och förklarat ❤️
Kram finaste och tack för att du delar med dig ❤️
Skicka en kommentar