Lyckliga övernattningar

Det första Britt (som nu har gett tillåtelse att jag skriver hennes namn) sa när jag kom för att hämta Sandra var att hon ville behålla henne. Okay, sa jag och tänkte vända i dörren. Men, det var kanske inte riktigt så hon menade ;)

Närå, men att höra det kändes gott i mammahjärtat och jag tror att både Sandra och Britt längtar till nästa gång. Vi hoppas att det går att ordna om inte alltför länge.

Vi har ju Maria också, som vi inte heller vill tappa kontakten med, så vi får väl försöka pussla med dom stunder som funkar så Sandra kan sova hos både Britt och Maria med jämna mellanrum. Det är ju inte plättlätt att få till när vi bara har helgerna att röra oss med, eftersom Sandra oftast behöver helgerna hemma för att orka med vardagarna.

Det hade iallafall gått jättebra, och Sandra hade tagit bort bilen (=mamma hämtar) från schemat, och sagt att hon inte ville åka hem. Ja, ett bättre betyg än så kan väl knappast Britt få J

Det kändes lite vemodigt på samma gång. Vi saknar skolan, och det blir lite mer påtagligt nu när skolorna börjar så smått lite här och var efter sommarlovet. Det är ju första höstterminen som det inte blir skolstart för oss. Men vi är tacksamma över alla fina skolår som Sandra hann få, och nu väntar ju nya spännande tider som också kommer bli bra.

Att ha DV på korttids är ju inte helt optimalt, förstås. Men enda, och bästa lösningen vi har just nu. Vi tror nog inte att Sandras dagar kommer gå att anpassa helt förrän hon har ett boende och möjlighet till en egen verksamhet tillsammans med hennes assistenter (och oss, till viss del, så länge det behövs)

Men, vi vet alldeles för lite för att kunna planera så långt fram. Det är bara spekulationer än så länge, och vi har en hel del att jobba oss igenom innan vi är i mål. Än så länge är vi iallafall tacksamma över dom fina människor som Sandra har runt sig, både assistenter och annan personal. Det är inte alla som har det så bra som Sandra har.

Vi är också väldigt tacksamma över att två av Sandras favvo-lärare faktiskt vill hålla kontakten och assistera lite när det funkar. Sandra har ju inte så många andra personer som bryr sig om henne, och skolan var nästan hela hennes liv.

Nåja, det var det om det och lite andra tankar som poppade upp av sig själv J Hela vägen hem från Britt satt Sandra och såg så nöjd ut i bilen, med ett stort leende i halva ansiktet. Väl hemma berättade hon en hel del av vad hon hade gjort och vad hon hade ätit. Som tur var hade jag fått en ganska utförlig rapport av Britt så jag hängde med i samtalet och förstod ungefär vad hon menade när hon berättade.

Nöjd var hon iallafall, det var tydligt, och humöret höll sig på topp mest hela eftermiddagen och kvällen, även om vi anade lite trötthet under ytan. Konstigt vore det väl annars. Det är faktiskt ganska otroligt hur bra det funkar för Sandra att sova borta sådär.

Men det märks också att Britt känner Sandra riktigt väl. Hon har jobbat så pass länge med henne att hon har gått på dom nitar som är oundvikliga, och kan läsa av, och bemöta, Sandra rätt hela tiden, i stort sett. Då funkar det också. Men det tar tid att lära sig tolka henne, och det måste ta den tid det tar, det finns liksom inga genvägar där.

Igår kväll hörde vi stoj och skratt från några grannar i närheten och vi misstänkte att det var festligheter på gång. Som tur är så är nätterna svalare nu, så det gick att stänga Sandras fönster innan hon somnade.

Sen låg jag och blev irriterad på hur vuxna (i min ålder) inte kan ha normal fest utan måste skrika och vråla. Men sen kom jag på att dom har en son som fyller 20 i dagarna, så då kändes det lite mer okay, faktiskt. I den åldern låter det sådär på nåt sätt, särskilt när man har 20-årsfest. Ännu bättre blev det när det började regna frampå småtimmarna för då gick dom nog in. Tyst blev det iallafall och jag somnade.

Men Sandra verkade inte störas under kvällen och det är ju huvudsaken. Det är alltid hennes reaktion som oroar mig när det händer saker som kan störa runt oss. Ibland kan folk säga ”Det är väl inte hela världen” men jo, det är nog faktiskt det när Sandra drabbas. Annars bryr jag mig inte så värst. Men dom som tycker att jag är sjåpig har ju inte upplevt konsekvenserna av Sandras oro, och då tycker man säkert att det inte är nåt att orda om.

Det är så skönt att prata med människor som känner Sandra riktigt väl, dvs har jobbat med henne en längre tid. Dom förstår alltid vad jag menar. Andra tror gärna att jag överdriver. Överdriva behövs inte, det räcker gott ändå, brukar jag säga ;)

Nåja, värst vad jag svävar iväg. Natten blev iallafall lugn, fast vi inte trodde det igår kväll. Jag tror Sandra har sovit ostört för jag har inte hört henne alls. Det känns väldigt bra just nu, eftersom hon har gjort lite mer än vad hon brukar orka den senaste tiden. Vi vill ju att hon ska vara pigg imorgon när DV drar igång igen.

Bara hennes längtan efter Jane gör att hon blir trött, så kanske hade hon blivit tröttare av att vara hemma än att sova hos Britt. Hon behövde nog lite annat att tänka på, för i slutet av veckan började det bli oro och gnäll över hur många dagar det var till måndag.

Idag ska väskan packas om från ”sova hos Britt” till ”sova på korttids” och vi hoppas att damen håller ihop och att nattens sömn och dagens lugn räcker.

Må gott ni som kikar in!

.