The same procedure as last time

Vana vid värmen och varmt inne gjorde att Sandra fick för lite kläder på sig innan vi gick ut och väntade på Jane igår. Så jag sprang in och rafsade åt mig ett par långbyxor så hon kunde byta när hon kom fram sen. Det är liksom inte läge att ändra framfarten med klädbyte när vi väl är igång här på morgnarna.

Är det hösten som närmar sig kanske? Ja, det är väl dags, och sommaren kan jag ju inte klaga på, så det är väl bara att gilla läget. Bor man i Sverige så tar den ju slut varje år. Men kommer tillbaks, som tur är ;)

Nåja, det gick bra för Sandra på morgonen, och hon kom iväg som hon skulle. Lite stressad var hon, av längtan och förväntan, och det är ju inte så konstigt efter ett sommaruppehåll. Jag fick en rapport om att dagen hade gått bra iallafall, och det trodde jag nog att den skulle göra också. Det känns jättebra! J

Hemma hände väl inte så värst mycket av intresse. Lite samtal, efterlysning av beställda och försvunna varor, bokning av div tider och andra jobb och en del småpysslande.

Ja, och så den evighetslånga vandringen mot hemifrånflytten då, förstås. Göran ringde och frågade varför den där läkartiden vi blev lovade aldrig dök upp, som vanligt. Dom lovade att höra av sig igen, som vanligt. (Om ytterligare två veckor eftersom läkaren inte är där tidigare) Vi väntar vidare, som vanligt.

Men Göran ringde hab också, eftersom det är på deras uppdrag som vi just nu tillhör den vc som vi inte får kontakt med, där den enda läkaren som kan skriva intyg finns (ska iaf finnas ibland). Och eftersom hab ska hjälpa oss när vi behöver intyg... Tycker vi, iallafall.

Efter lite runtslussning då, som vanligt, så hamnade han hos rätt person som fick veta vad vi tycker om hela den här cirkusen. Så nu är det läkarjakt på två ställen (vc och hab) och vi tar den vi hittar först, för nån gång måste det ju bli napp, tycker man. Vi måste nämligen ha intygen det här året, helst… Eller, ännu hellre hade vi velat ha, iallafall det ena intyget, i januari, när vi började jaga läkare.

Ja, i det här ärendet då, för jagat läkare har vi ju pysslat med en hel del gånger i alla andra ärenden också, och det har väl varit ungefär samma procedur varje gång. Det är ju tur att vi inte har nåt annat att göra ;)

Ibland tar orken slut. Ibland känner jag bara ”Nä, nu skiter vi i det här! Sandra får bo hemma tills vi dör” Men vi kan ju inte göra så, eftersom vi älskar Sandra och det skulle bli katastrof för henne den dagen vi inte finns mer. Så vår viktigaste uppgift är ju att se till att hon klarar sig utan oss innan vi dör.

Vi är tillbaks på steg 1 igen.

.