Det blev
ett fasligt tjatande om när Jane ska komma hit, så vi var tvungna att berätta
det för Sandra redan i torsdags. Annars hade vi tänkt vänta och se lite hur
orken var först. Förväntningar och längtan tröttar dessutom väldigt, och risken
ökar att orken tar slut fortare om vi berättar för tidigt.
Men att
inte veta tröttar ännu mer, så ibland är det ändå bättre att berätta. Det blev
en noga genomgång, för att undvika att väntan skulle bli för lång. Man kan inte
bara säga ”I eftermiddag” eller ”Ungefär efter maten” eller ”Sen”
Det är
t.o.m. för otydligt att säga ”Efter medicinen” för Sandra har ingen
tidsuppfattning, och kan inte klockan, så om vi säger ”Efter medicinen” så vill
hon ha medicin direkt. Men vi har ett tydligt schema, så vi kunde gå igenom det
noga.
Väntan,
längtan och tjat blev det förstås ändå, och tillslut orkade jag inte så jag sa
”Nu svarar jag inte mer på det” och hänvisade henne till schemat. Att hon tjatar
beror på att hon inte förstår, så man måste egentligen orka gå igenom det om
och om igen, tills hon är lugn. Eller på ett tydligare sätt.
Efter
maten blev det väldigt mycket lugnare, för då tror jag Sandra förstod vad som
väntade först, innan det blev ”Efter medicinen” På morgonen var det nog för
många schemabilder mellan ”nu” och ”Jane” (Medicinen är för magen, om nån
undrar)
Hur gick
det då? Ja, det gick hur bra som helst! Jane kunde gå bredvid hela kvällen och
Sandra tyckte att det var roligt att ”visa hur vi brukar göra” Hon trängde
undan tröttheten och var glad mest hela tiden. Lite stirrig och ”uppe i varv”
men inte mer än att det var hanterbart, och inte så att Jane behövde gömma sig
särskilt mycket.
Vi såg
till att göra alla viktiga rutiner så tidigt det gick, utan att det blev nån
skillnad i ordningen för Sandra. Och, som sagt, det gick jättebra, men damen
var nog trött under ytan och somnade ovaggad sen.
Jane ska
få smälta alla intryck och sen får hon avgöra om hon känner sig redo eller
behöver mer på fötterna. Vi planerar också att hon ska komma hit tidigt och
vara med på morgonrutinerna någon dag framöver. Det är alltid lättare att se än
att jag berättar, för det jag gör går på rutin så jag har jättesvårt att
återberätta alla viktiga detaljer.
Det som är
bra med Sandra är att hon klarar att olika personer gör på sina egna sätt, så
det är inte jättenoga att Jane gör likadant. Men vissa saker är ju viktigare än
andra, och har man sett det så är det lättare att lösa eventuella låsningar som
blir om man missar nåt viktigt.
Bellan
undrar vad tanken med att Jane lär sig kvällsrutinerna är.
Långsiktigt är det ju så att andra ska ta över helt, och då är det bara bra om Sandra får
tid på sig att vänja sig. Att ta in Jane på dagtid här hemma har gått över
förväntan, faktiskt. För några år sen kändes det helt otänkbart. Visst, det är
ingen semester för Göran och mig (eftersom vi måste ta stor hänsyn till Sandra)
men det är oviktigt i sammanhanget, huvudsaken Sandra klarar det.
Det är ju
inte helt självklart att hon ska fixa fler personer här hemma, när det är en av
hennes största svårigheter. Det är ofta för många om både Göran och jag är nära
samtidigt. Men, som sagt, det har gått väldigt bra så här långt och då känner
vi att det inte skadar att gå vidare.
Men det är
även en kortsiktig planering som ger oss större frihet. Om allt går vägen så
kanske vi t.o.m. kan utnyttja det redan under våren.
Tanken, när allt faller på plats, är att vi ska kunna få lite lång-ledigt i samband
med korttidsledigheten.
D.v.s. att
vi kan åka iväg måndag-torsdag och att Sandra har korttids som hon brukar, till
onsdagen, och sen är med Jane här hemma till torsdagen. Det skulle innebära ett
helt extra dygn ledigt för oss, och gör att vi hinner lite mer än vad vi gör
annars. Det kräver förstås planering och även korttids måste räknas med i den,
för Jane får inte jobba två dygn utan vila. Men en sak i taget.
Det är ju
också en trygghet för oss, om nåt händer, att ha någon som kan vikariera och
vet hur rutinerna ser ut hela dygnet. Det är väl lite såna tankar man lätt får
när man aldrig har haft någon ”barnvakt” eller släkting som har löst av. Den
enda tryggheten vi har haft, från det att Sandra var tio, är akutplatsen på
korttids.
Senare kom
ju fina läraren och assistenten Maria in i bilden, vilket gav ännu en liten
större trygghet. Snart har vi alltså förhoppningsvis ännu en person att fråga
om det blir behov. Det är ju så att Sandra har varit väldigt utsatt om nåt
skulle hända oss föräldrar. Det är klart att det är en oro hos oss när hon inte
själv kan säga vad hon behöver för att må bra. Ju fler som lär sig Sandra och
hennes behov, desto mer kan vi slappna av.
Vi fick
oss just den tankeställaren en gång för flera år sen, när Göran fick svår ischias. Så pass att
han inte kom ur sängen på ett par dagar (han klagar inte i första taget och
jobbar oftast ändå, så det var ganska illa den här gången) Dagen efter han
kunde resa sig ur sängen fick jag ryggskott och kom inte upp. Då var vi bra
tacksamma att det inte hände samtidigt…
Det var
det om det. Idag är det lördag och vi ska ta det lugnt, och hoppas att
gårdagens spänning inte tog musten ur damen helt. Jag önskar er en fin helg!
.
3 kommentarer:
Vad bra att det funkade igår. Hoppas ni får en lugn lördag och Sandra inte är för trött. Fina bilder du har :-)
Trevlig lördag !!! Kram Annika
Det är så skönt att det fungerar så bra med alla förändringar. Och jag förstår din oro, för man vet ju aldrig vad som kan hända och då vill man ju vara garderad om att det inte ska drabba Sandra allt för mycket.
Och bara det att ni kan få lite extra ledigt är ju guld, och ni kan ju faktiskt bli sjuka och behöva extra hjälp.
Hoppas Sandra inte är allt för trött så ni får en härlig helg!
Massa kram
För mig är det redan verklighet,det att Hanna måste klara sig även med andra personer.
Mitt bästa tips till er är att försöka skriva ner så mycket ni bara kan komma på om rutiner och hur Sandra vill ha det.Ni kommer att komma på fler saker eftersom men det är bra med en början iaf.
Nu jobbar ju jag hos H och jag behövs än ett tag,hade aldrig haft den tiden att lägga ner om jag haft ett annat jobb.Tiden är för att få till hemmet,rutinerna och en massa annat!Bara maten är ett stort kapitel.
Samma gäller för H,att olika personer kan göra/säga en del saker lite olika - hon lär sig efter ett tag - men grunden och det viktigaste måste vara lika.
Jag har gjort olika checklistor - för badrum,kök,morgon och kväll mm.Nu har hon bott ensam snart 2 år och fortfarande finns saker att skriva ner,sånt som vi lägger till när vi upptäcker att nya assistenter inte kan/vet något.
Bäst blir det om man tänker att någon helt ny/okänd ska klara att hjälpa - då inser man hur mycket som egentligen krävs.
Introduktionen är på minst 40 timmar och då hinner man lära sig det viktigaste,sedan tar det tid innan H accepterar en ny person.Här får alla även gå kurser om autism ganska snart efter de börjat,det är också viktigt.
Önskar er en trevlig helg!
Annette
Skicka en kommentar