lördag 22 mars 2014

Fina assistenter, visst finns dom

Frågan som ofta dyker upp lite härochvar; Hur hittar man bra assistenter? Många av oss som har barn med autism tror jag har funderingar kring det, eftersom det ofta är väldigt viktigt med ”rätt personer” om det ska fungera. Det är så klart viktigt för alla att ens assistenter funkar ihop med en, men det krävs ofta speciella kunskaper och personligheter när det gäller autism.

Jag vet att det finns jättebra och fina människor som har valt rätt jobb, och jag blir lite ledsen när jag läser om hur illa det fungerar på en del ställen, och hur man byter assistent stup i ett. För jag tror inte att det är fel på assistenterna alla gånger.

Det är säkert befogat ibland, jag säger inte emot! Men man måste nog fundera lite på orsakerna om man aldrig blir nöjd.

Jag vet inte orsakerna när föräldrar är missnöjda, och jag ifrågasätter ingenting. Jag har inga erfarenheter av att det inte funkar, och egentligen inga åsikter heller. Men jag har lite tankar på hur man själv kan påverka till det bättre, för jag tror (bara tror) att det många gånger (inte alltid) beror på en själv. I alla fall kan man bara ändra på sig själv, inte på andra.


Assistans diskuteras, som sagt, ofta lite varstans ute på nätet, och jag ser att det finns ett missnöje som jag inte riktigt gillar. Alltså, jag gillar över lag inte att man sprider missnöje, som sprider mer missnöje, som sprider ännu mer missnöje… Sen gillar jag inte när man bara håller med och ”tycker lika illa om” för att få massa ”gilla-markeringar” Jag brukar inte lägga mig i, och jag vill inte heller hålla med om nåt jag inte vet bakgrunderna till. Stötta är en sak, men man kan inte tala om vad som är rätt om man inte vet orsaken till det som är fel.

Det kan inte vara lätt att komma till en familj och ta över det som föräldrarna är proffs på. Det är inte heller lätt som förälder att släppa taget. Man måste nog vara öppen med det, och försöka hjälpas åt att jobba åt samma håll.

Skulle vi byta assistenter runt Sandra stup i ett skulle det bli katastrof. Så, det jag vill säga är att måste man byta så måste man så klart! Personen i behov av stöd ska aldrig bli lidande, det är så självklart att det inte ens behöver nämnas. Men man kan inte bara byta så fort det är nåt problem som dyker upp, för problem kommer då och då. Hela livet.

Man kan aldrig lösa ett problem på ett bra sätt om man inte först har hittat orsaken till det. Byte efter byte efter byte måste ju ha en annan orsak än att det är fel på alla assistenter. Varför anställer man ens assistenter om dom inte är bra för uppgiften? Jag menar gång på gång…

Eller har man kanske lite för bråttom? Jag vet ju bara hur Sandra fungerar, och jag skulle nog säga att man måste ge det minst ett år innan man känner att det fungerar hela vägen. Det beror så klart på en hel massa omständigheter, och är ju väldigt individuellt, men tid tar det.

Jag tror att man måste ge det tid, och jag tror att man som förälder måste backa för att ge plats åt andra. Att ge assistenter möjlighet att själva få både misslyckas och lyckas. Misstagen är inte farliga så länge man lär sig av dom.

Om jag är bra på att backa vet jag inte, men jag försöker. Och jag försöker vara öppen med att det är okay att det dyker upp problem. Ju fortare vi pratar igenom problemen, desto fortare hittar vi en lösning. Ju fortare vi hittar en lösning desto mindre hinner det påverka Sandra.


Nu har ju vi världens bästa assistent, så jag ska inte uttala mig om hur det skulle vara om Sandra hade en assistent som det inte fungerade med. Det vet jag ju faktiskt ingenting om, och påstår inte heller. Däremot vet jag att det tar tid att lära känna Sandra och jag kan aldrig kräva av en ny assistent att det ska fungera på en gång. Dessutom är det mitt, och Görans ansvar att från första början inte anställa någon som vi inte tror på.
  
Eftersom vi känner Sandra så väl så vet vi ju ungefär vilka egenskaper en assistent bör ha för att fungera med henne, så vi måste ju ta det allra första avgörandet om det ens är idé att träffa Sandra. Sen, efter den träffen, ser vi om Sandra funkar ihop med assistenten. Gör hon det och det känns bra från vårt håll så får man träffas igen och höra hur assistenten känner, för det är precis lika viktigt.

Efter det får det ju bli en provanställning, med tät kontakt och möten med viktig information. Så, jag har lite svårt att förstå hur det för en del, gång på gång blir fel och assistent på assistent byts ut. Men, som sagt, jag är inte i situationen så jag kan inte uttala mig om det… Mitt tips är iaf att vara noga från början, ha tät kontakt och lösa eventuella problem tillsammans så fort som möjligt.


Skulle vi utsätta Sandra för assistansbyten för att det inte funkar på en gång så skulle vi aldrig få det att fungera. Så klart byter man om man måste, men jag tycker ju inte att det är det första alternativet. Först måste man ju reda ut vad som inte funkar och försöka lösa det. Det tycker jag ska vara en självklarhet.

När vi hade anställningsintervju talade vi om att det kommer bli problem. Det är liksom oundvikligt och en hel del av assistansjobbet måste man lära sig genom att uppleva det. Det går inte att sätta sig in i det innan och sen tro att allt ska fungera utan problem.

Vi är också noga med att assistenter som ska jobba med Sandra ska trivas och alltid känna sig trygga med oss. För vågar man inte ta upp problem som uppstår så kan man inte lösa dom.

Johannes mamma tog upp en sak som det nog tyvärr inte finns nån lösning på. Hur hittar man assistenter, och hur får man tag i trygga vikarier? Jag har inget svar, förstås. Vi har ett jättebra assistansbolag och det var dom som hjälpte oss att hitta Jane. Dom har ju en hel del kontakter och känner till Sandras behov, vilket hjälper till. Har dom ingen på lut så sätts det väl in en annons, antar jag.

Men än har vi inte kommit dit att vi letar efter fler assistenter så jag har inte så mycket att komma med i just den frågan. Vikarier har vi just nu inte heller problem med, men det kommer säkert att bli det framöver eftersom Sandra, som många andra med autism, inte klarar att ”vemsomhelst” hoppar in ”närsomhelst” Finns inga så finns ju inga.


Jag tror att vi alla kan hjälpas åt att få assistenter att trivas, och fina människor att vilja välja assistansyrket genom att visa uppskattning. Dom allra flesta som väljer att jobba som assistenter är fina människor, som vi får vara rädda om. Dom ska ju ta över och vi måste släppa in dom. Det finns fler än vi föräldrar som kan ta hand om våra barn, som tur är ♥

.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så klokt du resonerar kring assistenter,vi tänker också helt lika om att de ska trivas med jobbet.
En sak som jag tänkt på nu i efterhand är att det är svårare för nya att komma in i jobbet nu när Hanna flyttat hemifrån.Så länge hon bodde hemma fanns tid att lära känna varandra medan jag fanns i bakgrunden så att säga.Nu är man ju ensam med Hanna direkt efter introduktionen så det ställer höga krav på att introduktionen är tillräcklig och bra och att man får med så mycket info det bara går,dessutom behöver nya ha möjlighet att ringa någon erfaren i början iaf de första passen.
På möten (det behövs då man är många) tar vi upp och utvecklar olika rutiner mm.Vi har högt i tak dvs att ingen ska behöva vara rädd att säga att något är svårt för det finns ingen av oss som aldrig gjort/gör fel (då pratar jag mindre fel som man inte inser förrän efteråt som t ex att man råkat använda fel ord i hastigheten).
Det är stor skillnad att vara assistent hos en familj och hos någon som bor ensam,finns en familj måste ju personkemin fungera med fler personer.
Det låter tråkigt (och hemskt för människan med autism) med många byten av assistenter.
Trevlig fortsättning på helgen!
Annette

Photo by Maria sa...

Jag är ju PA som du vet, och har jobbat i tre familjer.. Jag har kommit överrens med föräldrarna på två av ställena, hos den tredje brukaren kommer ingen överrens med mamman, en mamma som inte riktigt kan se sonens behov..
Men hos de andra två har det funkat kanon och faktiskt har det samtidigt jobbat personer som inte föräldrarna tycker så mycket om (personkemin stämmer inte dem emellan) men det har funkat kanon med deras barn, de har då lagt sina känslor åt sidan och sett till barnens bästa.. Det tror jag är viktigt, att kunna se från barnens håll och se att personen är bra för deras barn.. Sen är det ju klart mycket enklare när det funkar med hela familjen =)

Kram Mia

Kim sa...

Nina vilket himla fint inlägg! Jag pluggar just nu till fritidsledare och har verkligen funderat på att arbeta på typ dagligverksamhet eller liknande. Kan du inte skriva något inlägg om vad som gör Jane till den perfekta assistenten för Sandra? Jag förstår ju att alla barn med diagnoser är olika men i skolan läser vi såååå himla brett att det skulle vara spännande att få läsa något om vad som är speciellt med Sandra om du förstår vad jag menar?

Kram Kim

Anonym sa...

Hej. så klokt du resonerar .jag hade fått ett jobb som pa. men fick sparken efter bara några dagar.
det skedde ett stort misstag som jag fick skulden för .fast det inte var jag som var boven i dramat. och den har stackars brukaren bytte assistenter jämt. och idag när jag läser i mina gamla papper så ser jag även att de inte stämde med vad familjen sa att jag skulle jobba.

så det är även trist som pa att bli behandlad som skit. och när man inte vågar framföra sina åsikter eller får fråga utan att få sura blickar som ja det här borde du ju veta det står ju i manualen. har du inte läst den. vilket även sades.

Jag är bara människa. jag gör mitt bästa .var även mitt första pa jobb har ej vågat söka mig till fler sådana jobb. har ju sökt och så men tackat nej i slut fas av anstälningsintervju .eller andra saker.

så viktigt att även som ni gör tänka på att assistenten kanske inte alltid kan allt trotts utbildnig och viss praktik. ibland måste man få lära sig på plats.

susanne sa...

Så bra du skriver om att det måste få ta tid, att man måste få tid att lära känna från båda håll, om att lära av misstag, om att det är svårt att släppa taget och lämna över och att det självklart inte får gå ut över personen i behov av stöd. Jag läser och tar till mig.