måndag 9 januari 2017

Möte med visst hopp

Ja, vad ska man säga? Alltså, vi har varit på otaliga möten och stångats mot massor med tjänstemän som inte har nån förmåga alls att ta in vad man säger. Vi har anmält kommunen som har svarat med motanmälan, och vi har inte kommit nånstans. Iallafall inte framåt…

Så därför har vi väldigt svårt att lita på det dom lovar. Vi tänker alltid, per automatik ”vad är haken” och ”vad är det hen undviker att berätta”


Vår förra handläggare verkade bra, till en början. När vi sen ifrågasatte att hon ljög och hämtade falska uppgifter om Sandra från ”nån hon inte kunde namnge” så slutade hon sin tjänst. Jag vet ju inte, men jag har ju träffat hennes chef. Jag hade iallafall inte stått ut så vidare värst länge med att hindras att göra mitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Men, nog om det.

Vi har en ny handläggare nu, och han märker förstås att vi inte litar på kommunen. Och att jag ifrågasätter det mesta han säger för att försöka hitta alla kryphål. Men, han verkar trots allt ganska ok, hittills. Det vi vågar lita på.

Efter alla år av blodigt stångande mot deras bergvägg, så vågar vi inte tro på nånting, men försöker väl iallafall känna lite glädje över ett bra möte idag. Han började med att tala om att vår beviljade ansökan om ”särskild anpassad bostad” hade skickats tillbaka till honom med orden att det inte gick att genomföra. Han säger dock att han inte ser det som någon omöjlighet att genomföra det, så vad det verkar så ska det genomföras, trots allt. Inom 6 månader.


Han hade en del frågor, och en del var ju relevanta och dom fick han svar på. Frågor som ”Har ni för avsikt att använda samma assistansbolag i framtiden” och ”Har ni för avsikt att fortsätta arbeta som personliga assistenter” bollade jag tillbaks och undrade vad det hade med anpassningar av bostaden att göra. Det hade det ju inte, så då lämnades såna frågor obesvarade.

Han undrade också om vi hade för avsikt att ansöka om daglig verksamhet i framtiden, och på det svarade jag att vi har ansökt, fått beviljat och väntar på att det ska verkställas. För i hans papper hade vi sagt ifrån oss det. Ja… jag vet. Men det är inte vi som sagt ifrån, utan ansvarig chef på kommunen, som inte klarade att anpassa rätt.

Enligt handläggaren så ordnar man med rätt anpassning om behoven är såna. Punkt. Så, ja… det kanske blir aktuellt framöver då. Men nu koncentrerar vi oss på flytten först och ser hur det går och hur lång tid det tar. Det kändes iallafall bra att det i framtiden finns hopp om en anpassad verksamhet åt Sandra. Om det nu stämmer, det han satt och sa.

Vidare ska han nu börja leta efter, i första hand ett hyresradhus, som går att anpassa åt Sandra, och i andra hand köper kommunen något som Sandra hyr. Jamen det var ju det vi sa från början. Så då går det att lösa på så vis, med andra ord. Men alltså… stämmer det här (vågar vi hoppas?) så är det ju ett enormt framsteg i vår slitsamma vandring.


Men, vi är lite lagom glada så länge.

Kram på er!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Hoppas att ni äntligen lyckats stånga en spricka i bergväggen så att det börjar hända något bra, på riktigt. För det vore verkligen inte en dag för tidigt. Lycka till kramar ❤

Rebecka sa...

Jag håller tummarna och hoppas att ni inte behöver bli besvikna ytterligare en gång.

Linda S sa...

Jag känner så igen känslan av misstänksamhet. Det känns som att det jämt finns en hake.