lördag 21 januari 2017

Problemlösning

Jag skrev att jag inte skulle återkomma förrän jag mår bra. Skoja bara. Alltså, jag behöver skriva, det svåra är att kunna skriva när det jag behöver få ut inte går att skriva om. Det är svårt att skriva om nåt annat, när det som behöver ut ligger ivägen.


Hursomhelst så behöver jag fortfarande skriva. Det jag inte kan berätta skriver jag av mig på annat sätt, och här ska jag försöka lägga fokus på andra saker, vilket också är bra för tillfrisknandet.

När det uppstår problem som måste lösas hjälper det mig att skriva om det. Ibland är det enkla bekymmer som är lätta att åtgärda, och ibland (oftast) behöver jag bolla tankar och idéer lite innan jag hittar olika alternativ att prova.


Ett problem vi har nu är att Sandra har blivit väldigt rädd för halkan. Hon har alltid varit det, men i år har det blivit mycket värre. Och jag vill inte ha några råd nu! Jag skriver om jag vill ha hjälp, annars skriver jag bara för att berätta, och för att bolla mina egna tankar med mig själv. För man måste (!) känna Sandra för att kunna sätta in rätt hjälp. Så, nej, broddar hjälper inte! Av den enkla anledningen att Sandra inte förstår att dom hjälper och inte blir ett dugg tryggare med dom som istället bara gör det ännu ostadigare för henne.

För att ens få ut henne vintertid så måste vi ta till rullstolen, och det går ju bra. Hon älskar att åka i den, så vi kan ge henne frisk luft dom dagar det går att köra en rullstol. Men hon behöver röra på sig också, och det är minsann inte det lättaste. Det gäller att hitta nåt som motiverar henne.

Vi måste ställa oss frågor som ”Hur motiverar vi Sandra att vilja gå ut” och ”Vad tycker hon är roligt att göra som vi kan locka ut henne med” osv.

Nu är det inte halt på vår tomt längre, men rädslan sitter i och Sandra oroas om man bara säger ”gå ut” om det inte är rullstolspromenad då, förstås. Så vi provade med en rullstolsprommis som vi spontant sen avslutade ute på tomten med att kasta boll. I dom bästa av världar glömmer hon oron och hinner upptäcka att det inte är halt. Än så länge är hon skör av andra orsaker också, men en stund bollade hon så vi är nöjda. Det stora i det lilla är ju att hon var ute och bollade öht.


Sen har vi ett annat litet problem som vi får vänta med att lösa tills vi har fått handledning av pedagogen. För jag vet ärligt talat inte hur vi ska göra så det blir bra. Eller, bra är det egentligen, men det ska finslipas. Sandras schema, alltså. Det är jättebra med egna val och delaktighet. Och det funkar toppen med överblick som gör att Sandra har stenkoll. Men valen oroar också en del. Så vi behöver diskutera hur vi ska lägga upp det på ett bättre sätt, så oron försvinner. Jag är helt säker på att pedagogen har en hel del matnyttigt att bidra med, så det ser jag fram emot. Sandra förstår upplägget nu, och det var ju steg ett.

Jag fick faktiskt lite idéer bara av att skriva det här. Men det är saker jag tänker bolla vidare till pedagogen och dom som ska jobba med Sandra framöver. För det är inte jag som ska bestämma.

Det viktiga budskapet är iallafall att aldrig låta problem vara olösta, för det gör bara att dom växer och blir svårlösta. Det är absolut nödvändigt att ta tag i problemen och hinna lösa dom innan dom blir problem, om ni förstår hur jag menar. Man får aldrig skjuta upp saker, för då hopar det sig bara.

För övrigt får jag ta en kvart i taget. Jag var tvungen att avsluta min sjukskrivning och det gäller att försöka behålla lugnet, även när det blir stressigt på jobbet. En sak i taget, lugnt och fint. Annars får jag hjärtklappning och måste sätta mig och andas nånstans ifred ett tag. Jag har inget val, men stort stöd av Göran. Han är faktiskt helt fantastisk! Vi fixar det här tillsammans.


Stay strong!

.

1 kommentar:

Annelie L sa...

Fina fåglar på bild har du lyckats fånga i alla fall😉
Precis när jag skrev det kom jag ihåg att för några somrar sedan väcktes ett intresse av att fotografera hos Sandra... försvann det eller var det andra saker dom gjorde att det föll bort?
Kram till dig och Göran, hoppas ni snart kan få en välbehövlig vila och kunna få resa bort tillsammans och få koppla bort allt kämpande för en stund. Saknarkram ❤