Det
är som jag har gröt i hjärnan. Kroppen kör på och jag tycker själv att jag är
väldigt effektiv vissa stunder, men jag får liksom inget gjort. Tankarna hänger
inte med och om nåt kommer emellan tappar jag fokus direkt.
Från
att ha varit den som haft stenkoll på fler saker samtidigt och haft ordning på
både tankar och planering, till att bara glömma och missa mest helatiden. Det
är skitjobbigt när livet kräver att man måste vara alert.
Ni
vet känslan av att vara påväg för att hämta/göra nåt, och plötsligt är det bara
borta. Man minns inte vad man skulle hämta/göra, utan måste gå tillbaks och
börja om för att komma på det. Jag tror alla har upplevt det mer eller mindre,
särskilt i lite stressade perioder.
Men
när det händer helatiden. Och när det inte hjälper att gå tillbaks och börja om.
När man på allvar börjar fundera på om det är Alzheimers eller nåt. Fast
förnuftet säger att det är helt normalt i min situation, så jag är väl inte orolig precis.
Men tankarna finns där, tänk om det är nåt annat än stress…
Det
är inte så mycket jag klarar ordentligt längre. Antingen missbedömer jag tiden
och blir superstressad, eller så glömmer jag detaljer som gör att allt
misslyckas i slutändan. Eller så glömmer jag helt enkelt vad jag håller på med,
och börjar med nåt annat jag fick syn på.
Det
är inte bara närminnet som sviker, utan jag kan glömma saker som alltid varit.
Vart nånting finns, t.ex. Eller i vilken ordning jag ska göra nåt, eller hur
man gör nåt som jag förut gjorde utan att tänka alls. Att Göran ens står ut är
ett under. Men att vara medveten hjälper oss båda att förstå och ha överseende.
Jag kan tala om hur det känns och vad som händer, istället för att bli
stressad, frustrerad och arg. Och när Göran får veta hur jag känner så är det
lättare för honom att ta hänsyn, istället för att han blir utskälld utan
anledning.
Om
vi bara tar det lugn, så funkar det ganska bra. Det viktigaste nu är att inte
Sandra påverkas för mycket, och det har vi lyckats bra med hittills. Hon har
haft ett par sköra dagar då hon oroats över rådande omständigheter, men igår
var hon lugn igen. Idag tänkte jag försöka baka med henne.
Det
verkar väl kanske som att utmana ödet, men det är mycket noga planerat och
förberett. Sandra måste ha något att göra för att må bra, och det är ju
roligare för mig också, att göra nåt vettigt av dagarna. Så länge det är väl
planerat, förstås.
Vi
är ju två, så jag kan i lugn och ro förbereda degen innan lunchen som bara är
enkla rester idag. Sen får Sandra baka ut ”matbrödsbullar” efter maten, om hon
vill välja baka ur sin välja-pärm. Jag är ganska säker på att hon väljer det,
och gör hon det inte så är det ju enkelt att baka ut brödet själv, medan Göran
roar Sandra med det hon isf väljer istället.
Annelie
undrar vart Sandras foto-intresse tog vägen. Jag vet inte om hon har ett
fotointresse, precis. Hon tycker det mesta är roligt och att fota är en sak av
andra. Men allt hon ska göra hänger på omgivningen, så det är vi runt henne som
måste planera fram det hon ska göra. Är det ingen som laddar hennes kamera och
ger den till henne så blir det inget fotograferande för henne…
Planerar
man inte hennes dagar så sitter hon mest och klipper. För hon är beroende av en
bra planering. Det är alltid omgivningens ansvar att hon får bra dagar.
.
2 kommentarer:
Nu syns det verkligen
varför du egentlige skulle vara sjukskriven.
Men det är bra att ni är medvetna om hur du mår så Göran kan ha förståelse för att saker inte fungerar som det brukar för dig.
För nog har du rejäla symtom på stress.. försök vara rädd om dig❤
Kramar om och tycker om ❤
När jag fick en livskris bland annat pga att min dotter fick en oväntad diagnos så var det en klok kvinna som sa till mej att "du kan aldrig leva din dotters liv hur du än försöker å du kan inte veta/känna hur hon upplever sitt handikapp så det är ingen ide att du lider i hennes ställe" å det hjälpte mej lite att med tiden sluta grubbla på hur hon skulle klara sej å hur jag skulle kompensera för hennes problem.
Skicka en kommentar