Jag har
fått ett par anonyma frågor som jag tänkte besvara så gott jag kan.
På frågan
om Sandra har utbrott med självskadebeteende är svaret nej. Inte på ett sätt
som är allvarligt och behöver åtgärdas iallafall. Det värsta som händer när hon
blir riktigt arg är att hon slår sig själv i huvudet, eller på näsan, med
handflatan för det mesta. Det kan ibland leda till näsblod, men inga
allvarligare saker som skulle skada henne, eller andra nämnvärt.
Därför är
det heller inget vi åtgärdar på nåt sätt, utan bara försöker förhindra genom
att förebygga sånt som leder till utbrott. Hennes ilska måste ju ut, och
stoppar vi sånt som faktiskt inte är skadligt så är risken stor att hon börjar
med andra saker som är värre. Har man däremot en person som kan göra illa sig
värre, så måste man förstås försöka förhindra det på något sätt.
Jag är ju
ingen expert på området, och alla individer fungerar på olika sätt, men ett
alternativ som är värt att ta upp här är iallafall att försöka hitta nånting
annat som personen kan avreagera sig på, och som inte är farligt för en själv
eller andra. När Sandra var liten bet hon sig på ovansidan av handen, och det gick ibland hål. Då försökte jag få henne att stampa i golvet istället, men sen slutade hon med bitandet av sig själv.
Jag vill absolut rekommendera den HÄR bloggen. Även en sida på Facebook som heter
”Lågaffektivt bemötande” där det finns en hel del råd och stöd att hämta om man
så vill.
Jag fick
även en fråga om hur, och när, vi använder timstocken. Jag ska väl inte skriva
att vi använder den vid alla brytningar, men vi försöker göra det. Den hjälper
Sandra väldigt mycket eftersom den är ”kravlös” för henne, vilket inte
människor är.
Så när en
aktivitet måste avslutas, eller snarare, när en annan aktivitet måste ta vid, så har vi
en enorm hjälp av timstocken. Säger vi ”Nu ska du…” mitt i det hon gör, och
dessutom står och väntar på henne, så skulle det låsa sig väldigt lätt. Hon
känner då krav från oss.
Om vi
istället sätter timstocken bredvid henne och säger ”När timstocken piper ska
du…” och sen lämnar henne ifred. (Oftast i rummet bredvid så vi har koll utan
att hon märker det) så klarar hon brytningen nästan varje gång. Men vi måste ha en fortsättning, alltså en aktivitet som tar vid, så hon alltid vet vad hon ska göra.
Det där är
förstås olika, jag vet att en del kan bli stressade av att se timstocken, och
veta att den snart ska pipa. Jag har tyvärr inga bra råd eller alternativ för
det. Kanske någon av er läsare har nåt förslag?
Jag kom
att tänka på en Sigvard-tavla, men det är ju inte heller något som passar alla.
Det är svårt att veta vad som passar för vem, men lite olika idéer kanske kan
vara en hjälp på traven iallafall.
Annette
hade förslag, angående att Sandra blir orolig när vi inte kan ge ett ordentligt
svar på när Jane kommer tillbaks. Förslaget var att använda ett ”vänta-schema” och
det brukar vi göra. Jag hade tyvärr inget foto på det, men jag berättar om det
i det HÄR inlägget för er som är intresserade.
Det har
funkat bra, men sen jag gjorde ett 4-veckors-schema med samma baktanke så
behöver vi inte kalendern längre, så den finns på DV nu istället.
Dock kan
vi inte sätta upp saker som Sandra väntar på för tidigt, för då oroar det mer
än lugnar. Särskilt när det händer andra saker före. Det Sandra har att
fokusera på just nu är kommande veckas korttids som är en dag längre än
vanligt, och vilka som jobbar med henne dom olika dagarna. Mer kan vi inte
prata om än, men när hon kommer hem från korttids på torsdag så kommer Jane att
sitta uppe på 4-veckors-schemat igen J
Ha en fin
kväll, jag återkommer med ett inlägg om Sandras lediga vecka så fort jag har
fått ihop nåt.
.
2 kommentarer:
Oj,så många problem de har gemensamt Sandra och Hanna.Blir ofta förvånad när du skriver om sånt som lika gärna kunde handlat om Hanna.
När det gäller tid så saknar båda tidsuppfattning och det är då det blir problem med saker som inte ska hända nu eller sen (= direkt efter nu).
För Hanna är det så att det iaf går bättre med vänta-schemat än utan dvs att hon "tjatar (= oroar sig) mindre när man kan säga "titta på vänta-schemat".Då vet (ser) hon ATT det hon väntar på kommer och det är lugnare för henne än att inte veta nåt alls (det som inte syns finns inte).
När det är saker jag inte vet exakt datum för chansar jag och ändrar sedan när jag vet (t ex datum för operation).
Hanna fixar inte timstocken,hon kan inte slappna av när den är på.För henne funkar det bättre med schemabilder "nu och sen".Sedan har vi lagt precis all tidsstress åt sidan och det är bästa hjälpen av alla!
Det går såklart inte att säga "nu ska du" bättre är t ex "nu är det xx" och det måste man göra lite innan så hon hinner bli beredd liksom.Det är det ni gör med timstocken till hjälp,vi gör samma men med schemabild plus ord.
Förresten ska hon få testa en Sigvart-tavla tror jag,för att hon ska kunna se på den om det är dag eller natt.Har inte vågat testa innan för det finns en risk att hon ligger och tittar på den hela natten..
Ha det gott!
Annette
Vilka underbara bilder...tänk om man hade fått vara med upp :D
KRAM <3
Skicka en kommentar