Steg 2

Vill man så kan man läsa ”Steg 1” HÄR.

Vi har fått kontakt! Kors i taket. Fast ingen tid än, så jag ska inte ropa hej. Läkarkontakten på hab var inte så himla smidig som jag hoppades, men den läkare som är med i projektet jag berättade om i ”Steg 1” är kontaktad av hab. Vi behövde inte jaga! Det ni J

Eller, det är ju Göran som pysslar med den biten, så jag slipper ju jaga i vilket fall som helst. Men det är lika skönt varje gång det inte krånglas. Nu har vi inte fått nån tid än, och så här långt har vi fått kontakt många gånger, och sen händer inget mer. Så, som sagt, vi ropar inte hej, men det rör på sig. Vi är lovade att bli kontaktade senast 8 aug. Spännande.

Eftersom jag räknar med att andra sköter sitt jobb (trots att erfarenheten inte är den när det gäller hab) så har jag börjat lyfta foten till steg 2. För när vi väl får läkartid så måste lite annat vara klart.

Så igår kontaktade jag juristen (som finns på Autism & Aspergerförbundet) och bad om hjälp. Först och främst – Har Sandra rätt att få hjälp av kommunen med bostad? Och om hon har det vill vi ha hjälp att skriva en ansökan, och förbereda en överklagan. Avslag kommer det nämligen att bli, och ska vi hinna överklaga så måste vi vara förberedda.

Den här gången ska läkarintyget skickas med ihop med ansökan också! Förra gången skickade vi ansökan först (eftersom det tog sån tid med läkarkontakten) och skrev att vi skulle komplettera så fort det var klart. Men, som sagt, avslaget hann före, och läkarkontakten uteblev.

Jag vet faktiskt inte hur vi ska lösa det här om vi inte får hjälp av kommunen, men det blir ju en senare fråga. Vi ser iallafall att Sandra blir känsligare för folk ju äldre hon blir, och hon klarar ibland inte ens av att vi har grannar. (Och dom gör inte så mycket väsen av sig, det räcker att dom rör sig på sin tomt för att Sandra ska få utbrott vissa dagar)

Vår LSS-handläggare anser att det finns bostäder till Sandra på den öppna bostadsmarknaden, men jag vet inte vart? H*n visste t.o.m. en jättebra lägenhet som var ledig där h*n tyckte att Sandra kunde bo. Centralt, precis ovanför Apoteket, nära till affärer och bara en trappa, med hissen precis innanför porten.

Då hade jag precis förklarat för handläggaren att lägenhet är uteslutet, och att hon behöver bo där hon inte riskerar att ”krocka” med folk. Det räcker att nån ska in i porten (eller, ve och fasa, kommer in i samma hiss) när Sandra ska ut för att skapa utbrott och då kommer hon inte ut den dagen. Eller om det flyttar in en barnfamilj i lägenheten bredvid, då kan inte Sandra koppla av i sitt eget hem. Hon måste ju få bo utan att bli sjuk av det.

Nåja, nu avvaktar vi lite och inväntar diverse svar innan vi går vidare, så vi vet vilken väg vi ska välja.

Med ett steg i taget kommer man också framåt.

.