Första
reaktionen när jag berättade för Sandra att jag skulle följa med igår var ju
förstås strålande glad. Men sen kom skörheten ikapp ganska snart, med några
mindre morronutbrott och knappt någon frukost.
Det var
lite halvnervöst innan jag såg hur det hela skulle gå, för Sandra kan bli
väldigt stressad när det är fler än hon och en till, ibland blir det t.o.m. för
många om det är fler än hon själv.
Men det
gick fantastiskt bra! Hela dagen! J Så mysigt det är att följa med och
vara i hennes vardag sådär ibland, när det faktiskt funkar. För det är ju långt
ifrån nån självklarhet.
Frissabesöket
gick jättebra och Jane slapp kastas in i en helt ny situation helt själv, utan
fick möjlighet att se hur vi brukar göra först. Och Sandra fixade det hur bra
som helst! Anledningen till att vi hade planerat att Jane och Sandra skulle åka
själva var ju just att Sandra inte skulle bli stressad över att vi var båda.
Att jag
ändå följde med berodde på att hon är så skör, och risken var stor att det inte
skulle funka. Det kändes inte riktigt juste mot Jane att hon skulle ta den
biten på egen hand. Och så gick det så himla bra! Eftersom Sandra fixade att
jag var med så var det ju den bästa lösningen oavsett hur det skulle gå.
Sen vidare
till DV, och det fortsatte funka bra. Så klart att vi fick lämna henne lite
ifred då och då, men det är ju så det är, jämt. I det stora hela gick det
väldigt bra och vi kunde t.o.m. äta tillsammans alla tre. Ja, Jane och jag fick
smita ut mot slutet, men hann äta klart, och fick en trevlig stund med Sandra
först.
Som sagt,
det blev en mycket lyckad dag och det var jätteroligt att få vara med. När vi
sen kom hem så tog vi det lugnt, men damen fortsatte att funka. Hela
eftermiddagen och kvällen flöt på utan några problem och vi anade den där
glimten i ögonen lite t.o.m. Så härligt att det kan bli en bra dag mitt i en
skör period!
På
eftermiddagen ringde handläggaren som har hand om vår ansökan om bilstöd. Förra
gången vi skickade in pappren så ringde hon och sa att Sandra inte hade rätt till
bilstöd så länge hon gick i skolan, trots att hon skulle hinna sluta där innan
allt blev klart.
Det var ju
helkorkat, tyckte jag, eftersom det skulle bli ett glapp då Sandra inte har
skolskjuts längre. Men Jane erbjöd sig att köra med egen bil till DV från att
skolan var slut tills ansökan blev klar. Så vi skickade in nya papper samma dag
som Sandra skrevs ut från skolan.
Men nu har
handläggaren andra förklaringar, och bilstöd kan man bara få om man har ett
jobb. Och dit räknas inte Daglig verksamhet, tydligen. Vi kan ju så klart nöja
oss med det svaret, men det tänker vi inte. Vi anser ju att Sandra måste kunna
ta sig till sin DV, liksom.
Dom allra
flesta klarar ju av att åka färdtjänst till DV, men det finns ju undantag.
Sandra har ofta varit ett sånt undantag genom åren… Vi har självklart först
kollat med färdtjänst om det går att anpassa det så att Sandra fixar det. Samma
chaufför, snabbt vara på plats när orken plötsligt inte finns, ingen samåkning,
ingen väntan… Det har vi skriftligt på att dom inte kan ta hänsyn till.
Så här
står vi nu och vet inte så mycket mer, faktiskt. Vi kommer få hem papper så vi
kan överklaga, och det kommer vi så klart att göra.
Idag är
det utflykt hem till Jane för Sandras del och Göran ska jobba. Själv tänkte jag
njuta av mitt eget sällskap hela ensamma dagen och bara lyssna på musik som
enda nytta!
Trevlig
helg!
.
1 kommentar:
Moment 22 ang resorna till DV ! Galet, hur svårt kan det va kan man tycka och kunde ni inte fått reda på det från början ??? Härligt att det gick bra med frissan och besöket ! Trevlig helg till er med <3 Kramar
Skicka en kommentar