Anpassning, är det Sandra som ska stå för den?

Ibland blir det liksom bara för mycket på samma gång och jag blir lite trött när saker inte kan vara lite enklare. Men, men.. Det är bara att köra på.

Fast vi har börjat diskutera lite hemma, i den mån vi har hunnit. Är det värt att lägga energi på det som är, eller krävs det större förändringar, och är det bättre att satsa på det direkt?

Vi har:

En Daglig verksamhet i en alldeles för liten kommun för att den ska kunna tillfredsställa Sandras behov.

En kommun som inte kan erbjuda en bra boendeform som passar Sandras behov.

Tydligen inte rätt till bilstöd och en färdtjänst som inte har någon möjlighet att anpassa sig efter Sandras behov.

Vi har också:

Världens bästa assistansbolag.

Världens bästa assistent.

Trygg miljö, kända personer, bra och fungerande sjukvård, tandläkare, frissa, vissa grannar… alla som känner till oss.

Väl anpassat hus.

Men frågan är hur anpassat vi kommer lyckas få det innan orken tar slut. Är det värt att kämpa för det om Sandra ändå tvingas flytta till en bättre kommun sen, för att det faktiskt inte finns nånstans att bo för henne i den här kommunen. När vi har en LSS-handläggare som anser att ”Om det inte passar, det vi erbjuder, så får hon bo hemma”

Jag önskar att ”Pippis Krumelurpiller” fanns på riktigt, så jag kunde finnas här i all evighet och låta Sandra bo hemma tills hon inte behöver bo längre…

Nej, vi måste nog faktiskt byta kommun om det ska finnas en chans att Sandra ska få ett bra liv utan oss. Det finns ju bra verksamheter! Frågan är vart? Jag tar gärna emot tips och länkar till hemsidor och allt möjligt som har med boendeformer, anpassningar och Dagliga verksamheter att göra.

Lite besviken är jag allt, för det lät så bra på första mötet. Det fanns så många alternativ och verksamheten skulle anpassas efter Sandras behov.

?

Ursäkta, men det enda som finns är ett ställe med säkert jättebra alternativ för dom som klarar det, men där är det bara ”lite lugnare” på en eftermiddag i veckan, och den tiden passar inte Sandras ork. Alltså finns det ingenting!

Vi hade gärna tagit den informationen direkt, så hade Sandra sluppit börja i en verksamhet som det är väldigt stor risk för att hon måste sluta på igen. För just nu ser jag inte så många andra alternativ än att vi faktiskt flyttar, innan vi kämpar oss blodiga på nåt som aldrig kommer bli bra.

Får hon nu inte ens söka bilstöd, så hon inte kommer kunna ta sig till DV, ja alltså, då vet jag inte…

Drömmen är nog ett anpassat boende, med egna assistenter och med anpassad Daglig verksamhet i anslutning till hemmet. Det skulle nog kunna bli bra.

Men vart? Finns det ens? Men åååååhhh!!!!! Vart ska vår älskade unge ta vägen? Fastbunden i en säng på nån psykavdelning när ingen orkar med utbrotten som kommer när hon inte mår bra? Idag känns det bara BLÄ med allt!

Men, jag vet att imorgon, eller iaf inom snar framtid, så har jag argat klart och fortsätter mot målet att Sandra ska få ett bra liv när vi inte finns mer.

.