lördag 4 juli 2009

En helt vanlig dag

Usch, huvudvärken satt i hela dan igår och sitter där än. Alvedon hjälper bara lite och jag har knaprat i mig 16 st. vid det här laget. Men jag ska inte klaga (bara lite…) Jag har ju vänner, och äkta hälft, med ständig värk, och dom klagar inte. Min huvudvärk går ju iaf över efter några dagar! Så egentligen är jag ju istället tacksam över att få vara frisk och oftast smärtfri! Det är inte alla förunnat, och jag skulle skämmas om jag gnällde för mycket över lite huvudvärk! Fast just nu känns det lite halvjobbigt, så liiite gnäll bara.

Men nu är det färdiggnällt! Dagen idag har varit lik dagen igår, som så många andra dagar hos oss. Ju mer lika dagarna är varandra, desto bättre mår Sandra. Och mår hon bra, mår alla bra. Så vi utmanar inget i onödan och är det så att vi vill eller måste avvika från rutinerna så sker det aldrig utan noga förberedelser. Fråga nr ett är ju om det är värt det överhuvudtaget. Kommer vi fram till att det är värt risken att allt blir katastrof, så gäller det att planera allt in i minsta detalj och sen ha en hög med reservplaner för alla möjliga tänkbara händelser på vägen, liksom. Ja, i dom allra flesta fall inser vi ju att det är lugnast att följa rutinerna, men livet måste ju få vara lite spännande ibland... Och Sandra behöver utmaningar ibland... Om hon mår bra, vill säga. Inte annars! Ska väl tillägga att det faktiskt oftast går bra, om Sandra mår bra och vi har planerat det ordentligt i förväg. Och har tillräckligt med reservplaner att ta till.

Idag har hon dock varit lika skör som igår, så idag har vi följt schemat och dom vanliga rutinerna. Ja, förutom att det är godis- och chipsdag, men det är ju iaf rutin på lördagar. Fast idag hade vi köpt ett nytt godis… Och det innebär brutna rutiner! Jo, så är det faktiskt, mer behövs inte om Sandra är skör. Hon har sett en reklam på TV i veckan där dom säger: ”Åh, Polly! Vad gott!” Det fastnade i huvet på henne och hon tyckte det lät kul. Hon undrade vad dom sa och jag förklarade att Polly är godis. Sen dess har det tjatats om lördag här kan jag säga! Så efter lunchen fick hon äntligen smaka på Polly och vi slipper höra det mer. Alltså, det är inte bara själva tjatet i sig utan mer att Sandra inte har någon tidsuppfattning och blir orolig när hon inte vet exakt när saker och ting ska ske… Och oro innebär mer gnäll å tjafs.

Efter badet, tidigare i eftermiddags, tog vi med oss katterna och gick ut en stund. Det är så roligt, för vi har ju vant dom vid sele redan från början och nu har dom blivit så duktiga och går själva ut så fint. När jag tar fram kopplen så kommer dom direkt och väntar på att få dom på sig, sen går dom ner för trappan och ut.

Det är annat det än min katt, Kurre, som jag hade när jag var liten. Han var innekatt i stan och utekatt på landet. Jag var ju i den åldern att jag tyckte det var roligt att gå ut med honom i sele. Tyckte INTE han! Så, för att överhuvudtaget kunna gå alls, så bar jag honom en bra bit bort från vårt hus, och sen sprang han hem med mig efter hållandes i kopplet.

Nu käkar Göran och Sandra chips en stund innan det blir tv-dags å kvällsrutiner för Sandras del. Sen blir det nog slappa i tv-soffan för Görans och min del. Kanske ett glas vin, rent av…

Ha en skön lördagskväll!
Kramen!

4 kommentarer:

Patricia sa...

Det är tur ni är så duktiga i er planering med Sandra, alla små detaljer som vi andra tar för givet och inte tänker på.

Tyckte hon det var gott med Polly då?.. =)

Klart du får gnälla fast du inte har värk jämnt..vore väl dumt annars om man inte hade rätt att gnälla, så gnäll på du, det är ju hur jobbigt som helst att ha huvudvärk som inte vill ge sig med 16 alvedon...en överdos som heter duga må jag säga!!! Du vet väl att Alvedon o Treo o allt sånt är vanebildande... och ger huvudvärk som abstinens?... ;)

Hoppas huvudvärken ger sig o att Sandra blir mindre skör!
Kram Patricia

Moonrose/ Vonneli sa...

Hen vännen!
Vad fint du gjort i din blogg, inte kul med huvudvärk, hoppas den gett med sig nu så du slipper ifrån den.
Visst är det kul med dessa små liv, förstår att Sandra är helt begeistad i dem,så söta!
Mina döttrar har en varsin, de har ju blivit stora nu förståss men de var också ute i koppel som små, den ena fortfarande den andra har flyttat hit och blivit utekatt, älskar friheten att få springa ut och in som hon vill. Den andra vill såå gärna också, hon tar tillfället i akt och smyger för att se om nåt fönster är öppet så hon kan smita ut.
Hon är inte kastrerad ännu men efter att det är gjort och en flytt till egen trädgård får hon nog bli utekatt också.

Önskar dig och de dina en härlig söndag!

Kramisar Yvonne

Photo by Maria sa...

Ja det där med rutiner är viktigt för Sandra och alla andra med autism, tyvärr så förstår ju inte alla innebörden av brutna rutiner.. Men ni är så himla duktiga på att tänka på allt, vad som kan gå fel osv och ha reservplaner..

Hoppas det sköra har gått över lite nu så att det blir lättare för Sandra och för er..

Kram
Mia

Anonym sa...

Hej! vännen. Va fin din blogg är. Katterna är såååååå söta och jätteduktiga För det är banne mig inte lätt att få en katt att gå i sele!!!
När jag var barn hade jag oxå en katt somm hette kurre.
Han fann sig allt.
Jag la honom på rygg i dockvagnen och gav honon mjölk i docknappflaskan.
Ha,ha ...där låg han raklång på rygg och höll nappflaskan alldeles själv med framtassarna och sög för fullt medan jag körde vagnen.
Åhh, vad livet var lätt och härligt då.
Massa kramar från Liz