Borta bra men hemma bäst!

Visst är det skönt att åka iväg och se lite annat ibland. Men ärligt talat, hemma är bäst! Jag trivs väldigt bra hemma och en anledning är säkert att livet är lugnast i vardagen. Rutiner, schema och lika dagar gör ju att Sandra funkar som bäst och då mår vi alla bra. Så även om jag gillar att åka på semester så längtar jag ändå alltid mest tills vi kommer hem igen.

Och igår kom vi hem efter ett par veckor i Danmark där vi hade hyrt en stuga. Husbilen var med, men Sandra fixar inte att bo i den mer än nån natt. Vi behövde den på dit- och hemvägen eftersom vi tog en rejäl omväg och var tvungna att övernatta på vägen. Anledningen till det var att vi ville slippa färjan mellan Göteborg – Fredrikshamn. Vi skulle nämligen till nordvästra Jylland, så det hade ju varit betydligt närmare. Men sist vi tog färjan lovade vi att aldrig utsätta oss själva eller Sandra för det igen.

Det var förra påsken då vi hade hyrt en stuga över lovet. Båtresan dit gick bra. Ja, så bra det kan gå när man har autism och verkligen avskyr trängsel och massa folk… Men vi hade rullstolen till Sandra och då känner hon sig tryggare och orkar hålla fokus på folk utan att behöva koncentrera sig på att gå och akta sig och stå ut… Dessutom är det lite skönt för oss föräldrar med, för plötsligt slipper vi alla blickar och kommentarer. Folk fattar lixom att det är ”nåt fel” och behöver inte döma oss. Utan rullstol syns det ju inte att Sandra har ett funktionshinder…

Nåja, med Sandra i rullstolen letade vi upp en hörna av båten som var så gott som folktom och lyckades behålla lugnet någotsånär hela vägen till Danmark. Men sen, på vägen hem… Då hände nåt som vi fortfarande inte förstår. Sandra verkade må bra och var lugn. Åt en stor portion mat på båten innan vi letade upp en folktom vrå, som vanligt. Göran och jag turades om att röra oss lite på båten. Toabesök och Tax Free och sånt som Sandra helst skulle undvika. Hon satt i sin rullstol och åt godis och verkade nöjd. Då plötsligt fick hon tokspel. Bara gallskrek (och hon kan skrika högt…) Folk kom och ställde sig en bit ifrån och stirrade på oss. Dom måste undrat… Vi kunde inget göra, bara vänta tills det gick över, liksom. Hade vi tagit i henne hade det blivit betydligt värre. Så vad folk såg var en vilt skrikande unge i en rullstol som var vänd mot väggen. Dom måste trott att hon satt i skamvrån eller nåt… Efter ett bra tag, som säkert kändes mycket längre än det var, lugnade hon sig och somnade.

Jaja, det var då det. Iaf så ville vi inte ta båten med Sandra igen, utan åkte broarna istället. Vilket innebar en resa på ca 130 mil enkel. Det är ju tur att Sandra gillar att åka bil, så det gick rätt bra. Iaf betydligt bättre än färjan. Men det slog mig sen att man kanske kan få dispens och vara kvar på bildäck om man förklarar läget. Så vid nästa Danmarksresa så ska vi kolla upp det.

Vi har iaf haft det bra på vår semester, även om vi undrade i början… Ja, först pajade ju diskmaskinen här hemma, troligtvis av åskan. Sen när vi kom fram till campingen där vi skulle övernatta, så funkade inte gasolen till kylskåpet så vi fick byta till en elplats. Då backade Göran på elstolpen så ena glaset bak på husbilen gick sönder. Medan jag fixade käk skulle Göran fixa bord och stolar ute och veva ut markisen. Då var den också paj! Sen upptäckte han att det var blött på väggen under ett skåp… Jodå, det hade regnat in. Mycket!

Okay, inget blir ju bättre av att sura så det var bara att gilla läget. På lördagen skulle vi hämta nyckeln och fick den ett par timmar tidigare, vilket vi ju var glada över eftersom Sandra skulle ha medicin och bada direkt när vi kom fram. Det hade vi varit tvungna att hoppa över på resan, nämligen. Det var skönt att komma fram och i ordning innan kvällen.

Efter ett par dagar i stugan pajade varmvattensberedaren och vi började undra hur mycket som kunde gå sönder på en semester egentligen. Vi är extremt beroende av varmvatten och badmöjligheter till Sandra så det blev lite svettigt ett tag. Göran ringde och sa till flera gånger och vi var utan varmvatten i två dagar, så vi blev lite irriterade. Dom har lovat kompensation så det ska bli spännande att se vad det blir. OM det blir…

Hursomhelst, där slutade saker och ting att gå sönder runt oss och i övrigt var det mesta toppen. Ja, förutom att varmvattensberedaren gick sönder en gång till, men det berodde på att den första elkillen inte lagat ordentligt och den andra kom snabbt för då var Göran förbannad när han ringde. Det gav resultat :)

Vädret har varit lite si och så. Ett par vändor till Stranden blev det iaf, fast Sandra spårade ur varje gång så sen orkade vi inte ta den konflikten mer utan stannade på tomten och fyllde en bassäng vi hade med oss istället. Hon nöjde sig med det med och vi kunde slappna av.

Sandra gillar ju stranden men hon fixar det inte riktigt. Ändå är ju stranden på nordvästra Jylland enorm och det finns gott om ställen där man slipper trängas. Klarar man inte ens den stranden, ja då vet jag inte… Vi hade t.o.m. husbilen med oss vid ett par tillfällen så vi kunde gå in i den och byta om/gå på toa, men utbrott blev det ändå. En stund var det dock mysigt.

Cyklarna hade vi med oss men cyklade bara tre gånger. Jag vet inte riktigt varför men dagarna lixom bara försvann och vi hann inte göra så mycket mer än medicin, bad, mat och ladda våra batterier. I vanliga fall brukar vi cykla nästan varje dag. Vi cyklade iaf till stranden en av dom första dagarna. På vägen började det dugga lite lätt så vi ställde oss under en markis för att låta det dra förbi. Sandra stod och tittade på bilar, vilket hon älskar att göra, och när vi skulle cykla vidare blev hon ju arg för att hon inte fick stå kvar där. När vi väl kom upp på cyklarna och började trampa så kom ett skyfall! Ja, vi blev ju genomblöta direkt så det var bara att fortsätta cykla. Sandra var ju arg fortfarande och när hon är det så har hon lite svårt att koncentrera sig på cyklingen. Nu har vi ju en tandemcykel så hon har bara att sitta där och låta fötterna hänga med på pedalerna, men det kan ju ”haka upp sig” lite när hon är arg, liksom. Då blir det rätt tungt att trampa om hon börjar ”bromsa” i uppförsbackarna… Dessutom ösregnade det så jag var ju inte på topphumör direkt utan blev irriterad och sa åt henne att trampa åt rätt håll.

Sen stannade vi vid en affär, för Sandra hade tjatat om en boll som vi lovade att hon skulle få, så Göran gick in och köpte en medan vi väntade en bit bort, där det var lugnt med folk. Då frågar Sandra varför byxorna fastnade… Men lilla gumman! Hennes byxor hade fastnat i cykeln och gått sönder! Och jag som skrek åt henne att låta bli att bromsa… Hujedamej vilket dåligt samvete jag fick. Det var ju inte hennes fel att det var tungtrampat. Jag gjorde mitt bästa med att säga förlåt och försöka förklara för henne varför jag hade varit arg och att det inte var hennes fel. Jag vet att det är mänskligt att inte ha tålamod, eller göra rätt, jämt. Men ändå… Det är inte Sandras fel. Det är aldrig hennes fel, egentligen. Blir det fel så beror det på att hon inte förstår, inte på att hon gör nåt med flit. Jag får inte bli arg då…

Oj, det blev visst en lång blogg idag. Men nu avslutar jag här. Jag har fotat en hel del, men inte orkat ladda in bilderna än så det får bli en blogg utan bilder idag. Kanske tar jag med några i nästa blogg, och lite bilder kommer väl på Facebook senare, gissar jag.

Ha det nu så gott alla!
Kramen!