Kommunen

Angående gårdagens inlägg. Det är inte assistansen som är problemet, den oroar mig inte alls, faktiskt. Det är kommunen som oroar mig. Vart Sandra ska bo och vart hon ska vara. För det räcker inte med assistenter om man inte har någonstans att ta vägen. Att hon inte klarar folk och inte kan bo nånstans som vi kan ordna åt henne, och att hon måste ha en vettig sysselsättning när vi inte kan erbjuda vårt hem längre. När vi inte ens vet om hon får flytta till en annan kommun.

Från början, när kommunen var så ivriga med att vi skulle söka assistans till Sandra i verksamheten, så var nog deras plan att dom skulle få ha hand om det. Dom är väldigt irriterade på att vi har en privat utförare.

Men skulle kommunen ha hand om Sandras assistans under verksamheten så är det dom som bestämmer vilka det skulle bli, och hur dom skulle jobba. Och det har vi ju sett, hur det går när dom har nåt att säga till om…

På första stället var det meningen att två ur personalgruppen skulle lära känna Sandra så dom kunde ta över om assistenten blev sjuk. Dom skulle komma in till Sandra en stund varje dag och ha ett jobb med sig som dom skulle göra. Visst låter det bra?!

Men dom kom bara om dom hade tid, och sa inte till innan. Så Sandra (eller assistenten) hade ingen aning om och när det kanske skulle dyka upp nån och vem det isåfall var och vad dom skulle göra. Det var liksom ingen som fattade att Sandra behövde ha sånt noga planerat på sitt schema. Det blev en kvart här och en kvart där och ingen av dom kunde ju förstås hinna lära känna Sandra på den lilla stunden.

På ett möte frågade jag om dom kände sig trygga med att ha Sandra en hel dag/vecka om assistenten skulle bli sjuk och fick till svar ”Jag har jobbat i många år med personer som har autism, så det är inga problem” Jag kan ju säga att jag där och då bestämde att Sandra skulle vara hemma om assistenten blev sjuk.

Men nog om det för nu! Här har vi ledigt och njuter av det så gott vi kan. Gårdagen var en bra dag för Sandra fick jag höra när jag kikade in en liten stund på jobbet. För att jag trivs och har liiite svårt att hålla mig därifrån. Men, det tar sig. Jag lär mig.

Jag blir så impad av assistenterna, hur dom anpassar och hittar rätt vägar. Dom är duktiga och vi är tacksamma! Även om Sandra har sina ”ofunkar-dagar” så funkar det så otroligt bra ändå, i det stora hela. Det känns gott :)

Jag har inte så mycket mer att komma med just nu. I em tar jag över när assistenterna slutar för dagen, men vi är ändå lediga mer i veckan. Dagtid både torsdag och fredag. Det har jag inte riktigt fattat än, men det känns toppen varje gång jag liksom kommer på att det är så. Äntligen har jag börjat längta efter helgerna igen, då vi hinner träffa Sandra lite mer. Och vi börjar komma ifatt oss, så snart hinner vi göra lite roligheter på ledigheterna också, ska ni se. Inte bara hinna akutstäda och veckohandla.

Det finns så mycket att vara tacksam och glad över :)

Må så gott!

.