tisdag 30 december 2014

Arg, ledsen och jävligt orolig

Egentligen vill jag inte skriva om det här alls, men nu är jag så jävla besviken och arg att det läcker ut här. Hela Sandras trygghet håller på att kollapsa och jag vet snart inte vilka vägar som finns kvar att gå.


Vi vet ingenting om framtiden för tillfället. Vi vet inte ens om vi kommer att ha kvar korttids snart. Och det har ju varit vår räddning under året, att vi har fått avlastning, och att Sandra har haft nånstans att vara där hon mår bra.

När framtiden är oviss så blir det ett väldigt svårt jobb för oss att strukturera upp tillvaron så Sandras trygghet behålls. Hon måste veta hur dagarna ska se ut. Exakt. Nu är det ingen som vet nånting och snart kommer vi inte kunna hålla fasaden inför Sandra längre. Vår glada, trygga unge.

Jag undrar hur mycket en chef kan få sitta och förstöra utan att få sparken. En mycket kompetent och duktig person på korttids har slutat och Sandras trygga personer i hennes närhet håller på att bränna ut sig helt. Men chefen sitter på sina kafferep och vänder ut och in på alla paragrafer för att slippa ta ansvar för nånting.


Först lät det så himla bra allting, med den dagliga verksamheten och anpassningarna. Och jag var naiv efter alla trygga, fina skolår i grannkommunen, och tänkte väl att även vår kommun skulle klara det här (Även om jag har tampats med den här kommunen många gånger tidigare) Det verkade så bra, och personen som ansvarade för verksamheten kände Sandra. Det kändes både tryggt och genomtänkt.

Vi hade möte, gick igenom Sandras behov och kom fram till att Sandra behövde en assistent vid sin sida för att kunna delta i verksamheten. Dom målade upp en väl fungerande verksamhet med mindre grupper, fasta scheman och individuella lösningar. Sandra skulle ingå i en av grupperna och hennes assistent (som F-kassan beviljade) skulle hjälpa henne att vara med efter hennes förutsättningar och ork.

Det ordnades ett rum åt Sandra, så hon skulle kunna vila, och gå undan om hon inte orkade. Det lät jättebra. Verkligen! Men när Sandra började så fanns det inte alls nån verksamhet och genomtänkta grupper eller nåt vettigt fast schema. Så Sandra satt i sitt rum och klippte i kataloger, för hennes ork tog slut innan dagen hade börjat. Ofta fick vi hämta hem henne i utbrott eller kräk-sjuka.

Vi hade möte igen och det ordnades ett rum åt Sandra i korttids lokaler. Där är Sandra trygg, så det fungerade jättebra. Men det fanns fortfarande ingen verksamhet. Plötsligt ansåg kommunen att assistenten skulle bedriva dv själv. Hur vi än förklarade, och visade lagtexter, för chefen att assistenten bara ska hjälpa Sandra att delta i verksamheten som kommunen bedriver, så ville inte chefen lyssna, eller förstå. Det är billigare att vara korkad än att följa lagen, nämligen.

Det hela blev ohållbart och alla som försökte göra Sandras dagar trygga genom att jobba på sin fritid håller nu på att bränna ut sig (däribland jag). Så vi fick rekordsnabbt beviljat dubbelbemanning till Sandra. Två assistenter som ska hjälpa Sandra, samt ha nån slags verksamhet som vi inte har hunnit planera än, förstås.

Vad händer då? Jo, då kommer chefen på att kommunen nog inte behöver hålla med lokal längre. Jag blir så jävla trött! Det skulle innebära katastrof, och jag hoppas att vederbörande läser min blogg. Fast det hjälper väl inte ändå, det måste ju vara nåt fel på en sån människa! Hur i hela friden kan en person som det inte går att prata med öht vara chef??


Om Sandra och hennes assistenter inte har nånstans att vara, då faller ju allting som vi försöker bygga upp. Hemma mår hon inte bra om hon är varje dag, det är fullt tillräckligt att försöka få helgerna att flyta smärtfritt här.

Dessutom får vi aldrig vila, eller hinna städa eller vara ifred, eller prata i telefon eller med varandra. Och dessutom har vi ingen nytta av korttids på nätterna om Sandra ändå måste vara hemma på dagarna. Tack för det, jävla paragrafnissa!

Så, nu har jag skrivit en massa som jag borde låtit bli. Jag återkommer när jag har lugnat ner mig, nån gång.

.

6 kommentarer:

Annelie L sa...

Skönt att du låter det komma ut tycker jag. Inte för att situationen blir bättre för Sandra av det, men fler får ta del av galenskapen som er kommun håller på med. Dessutom måste man få pysa ut ibland för att överhuvudtaget överleva utan att bli tokig. Stor kram och massor av kärlek till er ❤️

Anonym sa...

Det låter för illa,men tyvärr blir jag inte förvånad...har ju gått några ronder själv om man säger så.
För att 'överleva' behöver boende ordnas så Sandra får sin trygga punkt att utgå från och ni får vara lediga i ert eget hem.
Det viktiga tycker jag är att boendet funkar för där är man mer än på DV (eller jobb för den delen).
Här ser vi fram emot att hitta någon verksamhet som är tillräckligt anpassad och bra,men Hanna kommer inte gå dit innan vi vet det helt säkert.
Nu blev en sak fel efter hennes senaste operation så epilepsin är mycket värre igen och det innebär att vi måste vänta in att hon mår bättre igen (det kommer dröja några månader minst).
Tänker på det här med att t ex tillverka scheman mm.Vi har timmar avsatta för sådant så ingen ska behöva göra det på sin fritid.Fråga assistansbolaget för utbildning måste det finnas pengar till.
Hos oss har vi iaf egen budget och varenda krona används för Hannas assistans,upplägget med hur mycket tid som behövs för möten (utbildning kallas det i budgeten) planering,utbildning bestämmer arbetsledaren/teamet helt över (inom budget såklart).
Den tiden är då inte assistans men ryms inom en budget om man inte betalar alldeles för höga löner,bolaget tar ut resten i vinst etc...
Jag gillar Hannas assistansbolag som synes men fler kan säkert jobba på det sättet.Kunden får förhandla om det helt enkelt.
Våra löner idag ligger mellan 117,84 - 126,94 givetvis tillkommer OB,jourersättning,semesterersättning.Det kan ju vara bra som utgångspunkt i ev budgetförhandlingar iom att löner är den största kostnaden.
Hoppas ni kan vända det här till något bra,min erfarenhet är att det ofta visar sig bli bra eller bättre även när man tvingas överge sina planer och tänka om/börja om från början liksom.
Tänker på er och håller verkligen tummarna för både Sandra och er.
Gott Nytt År!
Annette

Johannes mamma sa...

VANLIGA FRÅGOR DAGLIG VERKSAMHET
Personer med utvecklingsstörning har rätt till insatsen daglig verksamhet. Daglig verksamhet tillförsäkras personer som är i yrkesverksam ålder, saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.. Det kommunala ansvaret för att anordna meningsfull sysselsättning för den enskilde kan ske genom
dagcenterverksamhet eller på annat sätt, exempelvis genom stöd till organisationer, kooperativ m.fl. som anordnar olika sysselsättningsaktiviteter. Det är
hemkommunen som har ansvaret.
Vid utformning av daglig verksamhet ska utgångspunkten vara bestämmelserna i 7 § LSS om hänsyn till individuella behov och goda levnadsvillkor m.m..
Utformningen av daglig verksamhet ska utgå från de berörda personernas funktionsnedsättning. Verksamheten ska erbjuda den enskilde stimulans,
utveckling, meningsfullhet och gemenskap efter hans önskemål.
Verksamheten ska ha som mål att utveckla den enskildes möjligheter till förvärvsarbete och erbjuda meningsfull sysselsättning. Enligt 15 § 4 LSS hör det till
kommunens uppgifter att medverka till att människor som tillhör personkretsen får tillgång till arbete på den reguljära marknaden eller hos Samhall m.fl..
Det är därför viktigt att verksamheten bedrivs i nära samarbete med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och handikapporganisationer.
Sverige har förbundit sig juridiskt att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige måste alltså följa artiklarna i
denna rättighetsförklaring. Där finns åtskilligt antal rättigheter som kan användas tillsammans med olika svenska lagstiftningar. Dessa har av regeringen
ansetts förenliga med konventionen och ska tolkas så att lagen överensstämmer med konventionen.
Sverige har också skrivit på ett protokoll som innebär att den enskilde har möjlighet att klaga till FN:s internationella kommitté för rättigheter för personer
med funktionsnedsättning om han eller hon anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta.Du har säkert hittat denna artikel men skickar den ändå

Sofie Levin sa...

Oj va jobbigt ni har det. Känner tyvärr igen det där trampandets med om du ursäktar "idioter" som styr och vänder otydliga lagar till sin fördel lite som dom vill. Sitter tyvärr allt för många som absolut inte borde vara chefer och styr andra utan att ha någon insikt i verkligheten och vad som är bäst för barnet/ungdomen. Vi bor i en kommun som tydligen har en stram budget och där jobbar många efter sitt eget tyckande och vänder på lagar lite efter eget tycke och smak. Tolkar också ofta det vi tydligt säger till dom på fel sätt. Den som kommer i kläm är ju barnet som man verkligen borde hjälpa, inte stjälpa!!! Jag blir så arg när jag hör hur vansinnigt dåligt saker fungerar på många ställen. Det blev mycket gnäll här men jag är så less på hur dåligt saker fungerar i verkligheten för oss som oftast kämpar mer ändå!!!

Bellan sa...

Bra att du skrev om er sits just nu. Det behöver fram och jag hoppas också att det löser sig för er till det allra bästa. Det är dags att det vänder nu!

Hör av mig till dig på annat forum snart. Värsta kramen så länge! <3
//Bellan

Anonym sa...

Det är inte så konstigt att ni känner som ni känner
Det handlar ju om eran Dotters framtid utan er
Ni ska ska liksom lämna över det dyraste ni har till andra som ska finnas där i stället och då får ju inget bli fel då rasar ju hennes liv
Det är ju liksom ni som känner henne bäst och vet exakt vad hon inte mår bra av och vad hon mår bra av


så fortsätt att pys ut eran kamp här bloggen om att få alla pusselbitar på plats
så finns vi följare här och bär er igenom denna resa
kram kram