Tema - Skola/Förskola - Anpassning

Som jag skrev igår så har ”Neurobloggarna” tema om skolan den här veckan, så här kommer mitt bidrag. (Vill ni läsa om gårdagen så får ni scrolla ner lite) Vi får väl se om jag får ihop nåt mer inlägg om skolan under veckan, men följ gärna dom andra bloggarna och få lite olika synvinklar på våra teman.

 

Sandra har det bra, hon går i en skola där dom ser henne och hennes behov. Där dom är duktiga på att anpassa sig efter eleverna, och har ett bra samarbete med föräldrar.

I Sandras förra skola var det mer eleverna som fick anpassa sig efter skolan och där samarbetade man inte. En lärare sa t.o.m. rent ut till mig ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om i skolan” Det funkade inte alls.

Sandra behöver anpassning, hon kan inte anpassa sig. Ett samarbete mellan hem och skola är helt nödvändig. Vi måste jobba åt samma håll, och vi har olika erfarenheter och kan hjälpa varandra så det blir så bra det kan för Sandra. Jätteviktigt!

 

Sandra blir väldigt stressad om hon inte vet vem som möter henne och i förra skolan kunde dom inte anpassa det där tillräckligt för, som dom sa ”Vi kan inte bränna ut personalen”

I den skolan var Sandra utbränd. Hon blev stress-sjuk nästan varje vecka. Men det var inte viktigt, det fick vi ta, sa dom. Ja, inte att hon blev stress-sjuk, det var ingen som fattade att det var det hon var, men att hon blev ”lite trött och kräktes ibland” var smällar vi fick ta hemma.

Inte av elakhet självklart! Skolan var bra på sitt sätt. Problemet var att dom inte förstod Sandra och såg hennes behov, och att dom inte samarbetade med oss föräldrar, utan såg oss mer som jobbiga. Jag var mamman som aldrig blev nöjd och bara klagade.

Faktum är att jag har varit väldigt nöjd och aldrig klagat sen Sandra bytte skola, så då var det nog inte mig det var fel på, trots allt… För i den här skolan ser vi tillsammans när Sandra inte mår bra, och vi hjälps åt att hitta lösningar. Och stress-sjukan är borta!

 

Att personalen skulle bli utbränd genom att anpassa verksamheten så eleverna mår bra är rena bullshiten! Det är om man inte anpassar som arbetsmiljön blir jobbig, för alla parter! Men det kanske kan vara svårt att se det innan man har kommit så långt att anpassningen gör nytta…

Det gäller hemma med. Utomstående kan tycka att jag gör ett hästjobb med all planering och schema hit och dit, men det är inte jobbigt! Inte ett dugg! Skulle vi inte anpassa och strukturera här hemma, då skulle det bli jobbigt på riktigt. När man väl är inne i anpassnings-tänket så går det av sig själv och belöningen är att livet funkar.

 

I förra skolan skulle föräldrarna presentera sig på ett föräldramöte, och berätta om sina barn. Läraren hade en baktanke med det som jag inte fattade riktigt förrän jag kom hem. Tyvärr. Hon frågade mig innan mötet om jag inte kunde berätta lite om Sandra, och jag tyckte det var i sin ordning eftersom vi var nya på skolan.

Så jag sa våra namn och vad Sandra hade för diagnos, då hade hon precis fått diagnosen autism. När hon började skolan hade hon diagnosen ”utvecklingsstörd” som det hette då.

När jag var klar, fyllde läraren i det hon ville få fram, nämligen ”Om era barn kommer hem och säger att Sandra skriker i skolan, så beror det på att hon har autism”

Jag blev helt paff, och kände mig kränkt. Vilken j-a okunskap! Fast jag fick inte ur mig nåt vettigt just då. Faktum är att jag hade behövt säga ”Nej, om barnen säger att Sandra skriker så beror det på att hon inte mår bra för att verksamheten inte är anpassad för henne”

Sandra går nu i en skola för elever med autism. Alltså har alla elever där autism. Jag har varit där många gånger och där är det lugnt och tyst! Ingen skriker! Ja, så klart att det händer, konstigt vore det väl annars, men enligt läraren i förra skolan så skulle det väl skrikas jämt i en skola full av elever som har autism?!

Nej, där är det nämligen anpassat och eleverna mår bra. Dom behöver inte skrika…

♥ Kram ♥