lördag 10 november 2012

Tema - Integritet/Respekt - Att bemöta känslor

Jag skriver ett tema-inlägg till innan veckan är slut. Vill man läsa andra inlägg i temat så finns dom på länkarna ”Facebook” och Twitter” här i högermarginalen.

Jag tänker lite på det där att få bekräftelse på sina egna upplevelser. Att inte bli ifrågasatt när det gäller sina egna känslor. Oavsett om man har en npf-diagnos eller inte, alla behöver vi respekteras för dom vi är och hur vi själva upplever saker och ting.

Om bara nån förstår att man har det jobbigt, så blir det ju lättare, även om det är en jobbighet man måste ta sig igenom. Och att nån säger ”Kände du så?” istället för ”Så var det inte alls” känns ju betydligt skönare.

Om jag bara lyssnar på varför Sandra skriker, så mår hon fortare bra igen, än om jag ifrågasätter henne. För det är hennes upplevelser som är viktiga, och riktiga för henne, inte mina.

 
Så jag brukar försöka att inte säga emot henne, även om jag känner att det hon säger inte stämmer med verkligheten. För det är hennes upplevelse hon syftar på, och den vet ju bara hon.

Det är hur hon upplever något som är det viktiga. Om jag först bekräftar hur hon känner och upplever, så kan jag lättare förklara för henne sen, om det är nåt som hon mår bättre av att få förklarat för sig.

Hundrädda människor bemöts ibland respektlöst när dom blir rädda för en hund som kommer springande lös mot dom. ”Han är så snäll” säger hundägaren. Eller hur? Känns igen va?! Men det spelar faktiskt ingen roll hur snäll en hund är om man är rädd.

Jag är inte rädd för hundar, men jag har spindelfobi, och jag vet att dom är ofarliga, men det hjälper inte ett dugg. Skillnaden på mig och Sandra är väl isf att jag kan förstå att det är en fobi, och jag vet att min rädsla är min vad andra än tycker.

Om jag säger till Sandra ”Det är inte farligt” när hon är rädd och skriker, så ser jag henne inte. Då kör jag över hennes känslor och behandlar henne respektlöst. Även om jag har rätt i att det hon är rädd för inte är farligt. Det är hennes upplevelse som är det enda viktiga när jag ska bemöta hennes rädsla, inte vad jag tycker.

 
Och när Sandra blir arg, så har det ju en orsak. Där har jag ett tydligt exempel från hennes förra skola då dom fick för sig att Sandra skulle lära sig att säga ”snälla saker” och det är ju bra… Om man inte glömmer att bekräfta hennes ilska.

Nu hittar jag på ett namn som jag kan kalla en av lärarna för, eftersom det blir lättare att skriva då. Vi kan kalla henne Siv. Det här är flera år sen, och innan vi bytte skola.

Sandra blev av nån anledning arg och sa ”Jävla Siv” vilket hon kan göra ibland utan att det har med just den personen att göra, för att det är just henne hon ser just när hon blir arg. Det kan också vara så att hon faktiskt är arg på Siv för nåt som hon tycker Siv har gjort fel av nån anledning.

Ska man bekräfta Sandras ilska, så ska man nog besvara hennes ”Jävla Siv” först, och försöka lösa det innan man lär henne att det inte är så trevligt att säga så.

Men ingen tog reda på orsaken till varför hon sa så, utan dom gjorde seriesamtal (som vi fick hem) med streckgubbar och pratbubblor. Först en bild där det stod ”Jävla Siv” i pratbubblan, den bilden var överkryssad (= en inte tillåten känsla...) Sen en bild där det stod ”Siv är snäll” i pratbubblan, och den bilden var inte överkryssad (= tillåtet...)

Men alltså… Jag är ingen pedagog, men jag kan nog tycka att jag har en del kvaliteter som kanske skulle passa bra när man jobbar i en särskola, och som saknades där. För det första kan inte Sandra ens läsa, så vad pratbubblorna hade för syfte fattar jag inte.

 
Och vem fick reda på varför Sandra var arg på Siv? Kände Sandra att nån brydde sig öht? Nej, Sandra skulle bara lära sig att säga att Siv var snäll??? Det är ju iofs bra, men man måste ju få bli arg på nån om man tycker att man blivit behandlad illa/fel.

Oavsett om Sandra hade blivit behandlad illa eller inte (vilket hon troligtvis inte hade) så är hennes upplevelser just hennes egna och dom har hon ju rätt till. Blir jag arg på någon så skulle jag bli väldigt frustrerad om jag tvingades att säga att den personen är snäll…

 
Fler citat finns på Amatörfotografen, välkomna in och gilla sidan :)

♥ Kram ♥

4 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket klokskaper och jag håller med helt. All kunskap jag suger upp från din blogg är guld värt för mig. Tack! Kram / Emelie

Annelie L sa...

Du skriver så klokt, det märks att du är en kvinna med mycket erfarenhet och med ett stort sunt förnuft. Det du skriver är ju egentligen självklara saker, men det gäller att ha kunskapen och att plocka fram den i rätt situation, vilket är svårare. Men den konsten kan du och jag försöker lära så mycket som möjligt av allt du vet och kan <3
Kram finaste.

Helene sa...

Nu har jag läst ikapp lite på din blogg :)
Mycket bra inlägg om saker som egentligen är så självklara men är långt ifrån det tyvärr. Som jag brukar säga är det svåraste som finns för normalstörda att förstå hur en autistisk person fungerar. Det är de normalstördas funktionshinder. Kram/Helene

mariellejohnsson sa...

Ett så viktigt och bra inlägg! (som vanligt, men du är helt underbar!)
Helt osökt kommer jag att tänka på ett möte som jag och min man var på tillsammans med min kurator och läkare, där alla tre börjar raljera över mina problem kring städning. Min man säger att jag måste sänka ambitionerna och de andra två börjar skratta och flamsa om att göra hembesök, och så säger en av dom att min man kan skicka bilder på hur det ser ut hemma hos oss...
Där sitter jag mitt i alltihopa! Skitkul (eller inte...).
Efteråt så tänkte jag (och sa till både min man och min kurator)
att det spelar ju ingen roll vad dom gör för bedömning utan det är ju min upplevelse av att det är jättejobbigt det handlar om.... Och för att inte snacka om hur dåligt jag mådde efter det där mötet....
Kramar!