måndag 6 december 2010

Härliga, trötta, glada unge!

Angående det jag skrev igår, att ”vanliga familjer” inte förstår… Jag tror ju att dom flesta av mina läsare, iaf ni som följer min blogg, förstår ganska bra, och har ett intresse också. Ingen kan ju sätta sig in i en annan människas liv helt, även om man försöker förstå. Jag menade mer folk i allmänhet, som inte är insatta i npf så mycket, eller kanske inte alls. Folk som vet att Sandra har autism men inte mer, liksom.

Vi har folk runt oss som säger att dom förstår, men sen ifrågasätter dom… Vi uppskattar att folk frågar och intresserar sig och vi kräver aldrig att folk ska förstå, men jag kan bli lite frustrerad av oförståelsen ibland. Alltså när man ifrågasätter hur vi gör eller att vi kan bli totalt slut och ens inte orkar svara i telefonen. Och när man säger ”Så där gör ju alla barn”

Men nog om det. Dom allra flesta av våra vänner förstår och accepterar oss jättebra och det är ju faktiskt huvudsaken. Dessutom har vi, sen jag började blogga, fått fler jättegoa vänner och jag är så glad över att ni finns! :)


Gårdagen gick hyfsat bra, även om Sandra ju är skör. Men det går så himla bra mot tidigare år och det kan ju ha fler orsaker, förstås, men den största är säkert att vi inte har plockat fram något som påminner om julen här hemma, och dom har ju inte speciellt mycket sånt i skolan eller på korttids heller.

Här gör Sandra kebabpizza och den blev så god, så god :)


Annelie undrar hur det går i skolan, om eleverna, som ju alla har autism, inte blir stressade av varandra och hur dom fixar ifall någon får ett utbrott.

Nej, dom blir inte stressade av varandra. En lugnare miljö är nog svår att hitta :) och utbrott är det nästan aldrig bland några av eleverna. Orsak? Anpassning! Det är en otroligt bra och anpassad miljö där lärarna ser varje elevs specifika behov. Så eleverna är otroligt trygga, sällan stressade och får nästan aldrig utbrott.

En del elever kan ju stressa varandra, förstås. En del har ljud för sig som andra inte tål eller rörelser som kan oroa. Men dom eleverna som stressar varandra är inte tillsammans. Och alla elever som behöver det har egna rum att vara i, bl.a. Sandra. Där inne är hon alltid trygg och kan vara ifred om hon är skör.

Sen är personaltätheten väldigt hög, vilket är en förutsättning om man ska kunna ge varje elev det dom behöver fullt ut. Sandra har alltid en lärare för sig själv och jag tror det finns lika många lärare som det finns elever. Ja, ungefär iaf, jag är inte så insatt i det just.

Jag måste avsluta med ett par härliga händelser från igår kväll, som man kanske måste känna Sandra för att förstå, men iaf…. Hon var trött, men ändå så härligt glad. Först sitter hon och klipper ut bilder som hon ger till Göran.


Göran – Det var en liten, liten häst. Sandra – Hämta förstoringsglas!

Att hon kom på det, visste att det finns, vad det heter och vad man använder det till… Det var ett sånt där uttryck som bara gör mig så glad i hela kroppen. Vad jag vet så har hon aldrig använt ett förstoringsglas nån gång, och ändå kom hon liksom på det.

Sen satt Sandra i kvällsbadet och jag gick ner för att duscha henne. Då hade hon hela huvudet fullt av badskum så nästan bara ögonen syntes. ”Jag har klätt ut mig till snögubbe” sa hon, och jag höll ju med, förstås.

Hon var så där härligt tramsig som hon kan vara ibland utan att bli uppspelt. Då kan man skoja med henne och hon skrattar så där äkta och härligt när man hittar rätt. För man måste ju skoja på ett sätt som hon förstår om det ska vara roligt…

När hon skuttade in i duschen, med allt skum, så såg jag på henne att det hände nåt, hon såg fullisjutton ut och tittade på min rygg. Jag förstod att det hade stänkt skum på mig så jag sa ”Nämen har snögubben kastat en snöboll nu också” och gissa om hon skrattade, hon är bara så skön när hon är på det humöret! När man kan skoja med henne och hon liksom tycker att det är roligt på riktigt, då är hon så himla go!

Sen skulle hon själv duscha bort skummet på huvudet och råkade väl vända duschen lite fel, så jag fick en dusch jag med… Jag tjoade till, som man ju lätt gör när man plötsligt får en dusch, och sa ”Men rackarns snögubbe!” och då bröt hon väl nästan ihop. Ni vet, som när barn skrattar så där äkta och smittande…

Såna tillfällen kan jag leva länge på :)

Nu får ni ha en fin måndag! Här blir det lite ledigt ett par dagar när Sandra har åkt till skolan. Jag har sprungit mellan datorn och morgonbestyren här och det är väl inte direkt någon solstråle vid frukostbordet just nu. Men så är det ju ofta på morgnarna och förhoppningsvis vänder det snart.
Kram!

14 kommentarer:

Maritha Qvist sa...

Sitter och ler för mig själv och blir alldeles varm i kroppen av att läsa din blogg.

Hoppas ni får en skön ledighet mad batteri laddning!

Kram Maritha

Unknown sa...

Åh vilken härlig avslutning på helgen!!! Blir allt lite tårögd så här på morgonkvisten. Dom ögonblicken gör att man orkar dom där andra stunderna!
Ha en härlig dag!

Annika N sa...

Vad härligt att Sandra var på riktigt bushumör, jag skrattade men blev också tårögd. För jag förstår att sådana ögonblick inte händer så ofta...Underbart !!!

Ha en skön ledighet & Sköt om dej !!! Kram Annika

Mia sa...

Hon är för go Sandra!!! Det är tur att de där ljuvliga stunderna finns:-)

Anonym sa...

Vad härligt att hon var så tramsig och busig igår. Snabb i replikerna den lilla/stora damen :-)
Man blir så varm när man läser om hur hon är när allt stämmer. Det där med förstoringsglaset var ju för bra, *skrattar*
Och visst är det härligt med alla fina vänner som man fått via bloggandet, de är ett stort stöd när det behövs och en glädjekälla i tillvaron. Och att man vet att de förstår vad man "pratar" om är ju värt hur mycket som helst.

Ha nu en skön och välbehövlig ledighet, njut av att bara vara.
Kramar till dig & familjen//Lena

Annelie L sa...

Hejsan, Vilken underbar söndagskväll,känslor som du kan ta med dig, som idag på morgonen när inte humöret är på topp. Så skönt att få dessa fina stunder. Det där med förstoringsglaset, hon måste ju ha hört er och reflekterat och lagrat på något sett, eller så har hon kanske ett förstoringsglas i skolan? Någonstans måste hon ju snappat upp det och sen plocka fram det i precis rätt ögonblick, det är underbart.
Ha nu en skön ledighet // Kram Annelie

Annelie sa...

Hihi,, gud vilken härlig dag ni hade igår. Sitter här med både vattnande ögon och ett leeende på läpparna.
Jag förstår verkligen att såna tillfällen är megastora för er del, visst vem gillar inte när ens barn skrattar sååå hjärtligt..??
Men, det är ju speciellt för er när Sandra får till det så bra med allt detta hon säger också.
Sen jag började följa din blogg, så tycker jag det har gått väldigt fort framåt.
Såååå glad för er skull..

Ha en underbar semester.. // Stora kramen <3

Unknown sa...

Ibland blir man ganska så förvånad. :)
Och man kan få goa skratt utav det med!

Sån fin dag ni haft.

Jo jag förstår. Kanske inte helt, men mycket.
I mitt arbete stöter jag på barn/ungdomar med några fler funktionshonder i kombination till autism. Och det är minsann inte helt lätt.
Nej det är det inte...

och även om jag sjäkv är mamma til ett npf barn, så är det ibland svårt att sätta sig in i deras familjs vardag.
Man behöver allt stöd och förstäelse man kan få.
Så skönt att ni är omringade med såna vänner.
Det är guld värda!

Ha en skön dag Nina. kramar om! / Maria ♥♥♥

Pernilla sa...

Hm min kommentar sedan imorse är inte med. De jag skrivit med iphone verkar inte komma?

Photo by Maria sa...

Det där kan jag med leva på länge.. ha ha.. Hon har härlig humor.. Skrattar gör jag här, kan se er framför mig..

Ha nu en fin ledighet..

Kram Mia

agneta sa...

Hon är för go´Sandra, vilken härlig söndag ni måste haft tillsammans!Skriver du upp sådana "moments", så du/ni kan ta fram och läsa när det känns för jobbigt? Ha nu en underbart skön ledighet, tänker på er! kramar

MammaMorran sa...

Haha, snögubbe :D
Vi får också ofta kommentaren att "sådär gör alla ungar ibland" och ja, det kanske många barn gör...men våra barn gör så jämt + att de gör alla andra saker också medan deras barn gör detta ngn enstaka gång... Och dessutom får jag ofta kommentaren "ja, vårt barn har också massa spring i benen" ... min son har inte "spring i benen" han har ADHD... Suck!
Kram
MammaMorran- funderar på livet & Barn med ADHD/Autism

Unknown sa...

hej Nina igen.

Jag var på ett habb möte idag.
och det pratades om att börja skriva, och intressera sig för bokstäver.
Kom på att Sandra fått nått program till datorn.

Vad var det för program, och var fick ni den??

Kar både kurator och föräldrar som blev nyfikna på vad det kunde ha varit. :)

Kramar om!

Emma sa...

Så underbart när man connectar på det sättet med barnen.... :-) Härligt härligt! :-)