Sömnlösa
nätter och migränkänningar är inte jätteskönt när resten av livet kräver att
man är alert. Men jag är ändå tacksam över att det finns tabletter, kaffe och
choklad ;)
I tisdags träffade
vi en eventuell ny assistent till Sandra. Det var ett mycket bra möte, så om
chefen på kommunen nu inte tänker förstöra ännu mer för oss, ser det mycket
ljusare ut igen. Jag ropar dock inte hej förrän jag är färdig med
”Paragrafnissan”. Hon är nämligen kapabel till vadsomhelst, och hennes konstiga
principer är viktigare för henne än att hon gör ett bra jobb.
Men hon
gräver sin egen grav, för vill hon inte samarbeta på ett smidigt och betydligt
billigare sätt för kommunen, så får väl kommunen ta över helt. Det lär ju inte
bli så smidigt och billigt med alla anpassningar som krävs. För hon ska ju inte
tro att vi accepterar att Sandra målar naglarna, eller sitter i kommunens bilar
medan nån kör igenom en tvättautomat. Det är ingen verksamhet som Sandra ska ha
om dagarna iallafall. Vi kan också paragraferna, skillnaden är att vi läser dom
åt rätt håll.
Chefen
motsätter sig alltså att vi assistenter sköter allt själva, i en lokal som ändå
står tom på dagarna. Den lösningen kostar ingenting för kommunen, om chefen
samarbetar. Men hon ska läsa sina paragrafer baklänges först, och hitta små
kryphål som förstör allt vi försöker bygga upp. Är det inte lite märkligt att
hon får sitta kvar som chef?!
Jag fick
en kommentar på fb, om att kontakta chefens chef. Jodå, Göran ska ringa dit
efter helgerna. Men eftersom den personen antagligen har anställt ”Paragrafnissan” och
inte gett henne sparken än, så tror vi ju att dom sitter på samma kafferep dom
två.
En annan
kommentar handlade om att det är lättare om Sandra flyttar till ett eget boende.
Ja, vi håller ju på med det med. Samtidigt som vi försöker hålla henne flytande
tills det är klart. Det tar sin tid eftersom även boendet kräver stora
anpassningar, och undertiden måste Sandra må bra, annars fixar hon inte att
flytta.
Vi har
skickat in ansökningar till grannkommunen, som är en bra kommun. (Den här
kommunen hjälper oss ju inte med boende heller). Men vi vet inte hur det går,
och om det går. Eller om vi måste flytta nån annanstans. Vi är beredda att
flytta vartsomhelst där Sandra har en framtid, men det gäller ju att ta reda på
den framtiden ordentligt först. Vi vet inte riktigt vart vi ska leta ens. Några
krokar har vi utslängda, och några handläggare att kontakta, men mycket
återstår innan vi kan bestämma vad vi ska göra.
Jahaja,
det är sånt här som dyker upp i skallen så fort jag sluter ögonen. Sova går
inte så vidare bra, men jag kunde ta en liten tupplur igår, efter maten
iallafall. Nog om ”Paragrafnissor” och andra ”Bessermissar” för nu! Vi får väl
ändå hoppas in i det sista att det kommer bli bra för Sandra. Nånstans.
Nyåret
höll vi hemligt till strax före lunch igår. Sandra var skör och vi förväntade
oss ett jobbigt dygn, så det var skönt så länge det gick att ha ”vanlig onsdag”
på schemat. Eller, så vanlig var den förstås inte eftersom Sandra var ledig,
och det stökar ju till det. Vi räknade dagarna till måndag och nästa
korttidsdygn. Det gör ont i hjärtat, men vi kan inte visa nån oro för Sandra. I
hennes värld kommer livet fortsätta tryggt än så länge. Så gott det nu går,
iallafall. Det räcker gott och väl att vi inte har en ordentlig verksamhet, och
ett fast schema. Måtte det dröja innan hon står utan korttids också. Lilla
gumman, hur ska hon må då?
Nu är jag
visst där igen. Svårt att släppa envisa orosmoment som ligger och gnager i mig.
Nyåret gick iallafall ganska bra, med våra mått mätt. En utomstående skulle
antagligen inte hålla med riktigt, men vi jämför ju med oss själva. Sandra var
på gott humör hela dagen, och klarade tröttheten ganska bra när den kom ikapp
henne.
Vi hade en
bra plan, men lagom aktivitet utspritt lite lagom under dagen, kvällen och
halva natten. När tröttheten började ta över blev Peter Jöback räddningen.
Sandra njöt av musiken, och jag av att hon har en alldeles egen musiksmak, som
inte är påverkad av oss. Vi får nog köpa lite musikaler åt damen, tror jag.
Phantom of the opera älskade hon, det märktes på hela henne J
Allt gick,
som sagt, ganska bra och det blev bara ett mindre utbrott när det var dags att
sova. Då var damen för trött för att orka med sig själv. Sen blev det ett till
efter ett par timmar, men nu är det lugnt igen, så det blir nog lite sovmorgon
för damen, gissar jag.
Det bästa
av allt… Nu är helgerna över! Nu blir det inga fler oroliga högtider ända till
påsk. Pjhu!
Gott Nytt
År på er!
.
1 kommentar:
Klart att tankarna dyker upp hela tiden. Du lever ju med oron för framtiden dygnet runt. Det måste vara otroligt svårt att framstå som lugn och samlad inför Sandra när hela ert inre är i uppror med alla frågor om framtiden och all frustration över paragrafnissan och alla andra "idioter" som är satta att bestämma utan att ha någon som helst erfarenhet.
Önskar er ett fint 2015 som förhoppningsvis blir ett mycket bättre år än det som vi precis lämnat.
Kram och kärlek
Skicka en kommentar