torsdag 3 april 2014

Rutintänk och bostadstankar

Gårdagen var fylld av både nytta, vila och lite irritation. Det sistnämnda berodde på att det kom ett avslag på vår ansökan om särskild anpassad bostad till Sandra. Men, det är bara att bita i det sura äpplet och kavla upp ärmarna. Ge upp går ju inte så vi kämpar vidare med överklagan och försöker hitta alternativa lösningar undertiden.


Jag fick några mycket intressanta länkar där vi kommer ansöka om bostad så fort Sandra är redo och resten lugnar sig. Det är ju lite svårt det där när man inte har en aning om hur fort det går. För om det tar flera år så måste vi söka nu, men nu är för tidigt för Sandra att flytta, om det går på en gång.

Vi har iaf börjat kolla vad som finns och ett ställe är vi väldigt sugna på, det verkar helt perfekt. Men det är ledigt nu, och det går inte så vi hoppas att det finns nåt liknande om nåt år eller två. Hoppet tändes igen iaf, det ska nog gå vägen det här, så småningom.

Vi kommer att ha ganska fullt upp här nu ett par veckor framöver, med annat än bostadsproblem. Saker som inte har med bloggen att göra mer än att det kanske påverkar min skrivtid lite. Det är lite annat som måste prioriteras, men känner jag mig själv rätt så kommer jag nog hinna blogga också.


Frampå eftermiddagen kom Sandra hem och hon hade haft det bra. I tisdags hade hon visst fått en riktig näsblodsattack som krävde duschning och vad det berodde på är det ingen som vet. Hon blöder ju näsblod ibland, även om det har blivit bättre på senare år. Skönt att hon inte blir panikslagen av det längre iaf, men vi får kanske fylla på järnförrådet med lite blodpudding nu.

Det är inte så dumt, faktiskt. Sen vi började äta det 1-2 ggr i månaden har jag sluppit ta järntabletter lite nu och då. Och det måste Sandra slippa, för det skulle hon inte klara att få i sig. Så det är allt tur att vi gillar blodpudding.


Kvällen med Jane gick jättebra och Sandra tyckte det var roligt, förstås, även om hon blev en aning stressad av att vi var två lite för nära ibland. Den här gången var det Jane som hjälpte Sandra och jag som var i bakgrunden, och det gillades förstås av Sandra som ville ha det bekräftat inför varje moment. ”Vem äter med mig” o ”Vem duschar mig” o ”Vem ser på tv” o ”Vem borstar tänderna” osv. Varje gång jag svarade ”Jane” sken Sandras ansikte upp och hon skuttade glatt vidare.

Vi har väldigt många rutiner (ungefär typ all tid går på rutin) och det är inte plättlätt att veta vilka rutiner som är viktiga för Sandra om nån annan tar över, och vilka som bara är viktiga att vi föräldrar gör. Men en sak är säker, Sandra tycker att alla förändringar är roliga dom första gångerna, eller när det händer då och då, så vi är ganska övertygade om att allt kommer gå bra när det blir dags för Jane och Sandra att klara sig själva här hemma.


Jane känner ju Sandra, och då brukar resten liksom ordna sig. Det allra viktigaste har vi ju gått igenom och jag har skrivit en ”liten” (ßläs jättelång) kom-ihåg-lapp, haha! Curlingmorsan?!

Nejdå, det är inget som måste följas på nåt sätt. Det är bara en trygghet utifall det låser sig för Sandra när vi inte är hemma. Då kan Jane kolla på lappen hur vi brukar göra för att lättare hitta orsaken om det blir problem. Vi har ju rutin på precis allt, och det är ju för att det behövs i vardagen. Sandra fixar enstaka avsteg som tur är. Så jag är inte ett dugg orolig, det kommer bli jättebra. Huvudsaken det känns bra för Jane. Ja, och för Sandra förstås, men det gör det ju, det är jag övertygad om J

Idag ska jag till frissan och Göran har en massa ärenden att hinna medan Sandra är iväg. Vi hoppas att Sandras ork inte tar slut nu när det är lite rörigt med det mesta. Vi är ju trötta allihop, och Jane är nog tröttast efter en lång arbetsdag full av nyheter igår.


Jag önskar er alla en fin dag!

.

5 kommentarer:

Lena sa...

Vad härligt att det fungerar så otroligt bra med Jane och Sandra =)
Det måste ju kännas skönt, så skönt för er.

Jag förstår inte hur man kan få avslag alls med tanke på vad Sandra har för behov, men hoppas att ni hittar alternativa lösningar eller får igenom er överklagan. Men det är märkligt att det där kämpandet aldrig tar slut.
Kram och ha en fin dag ni med <3

Anonym sa...

Hej Nina. Det här har inget med ditt blogginlägg att göra men jag såg det här fantastiska programmet igår och tänkte att du borde se det. Om Albin som inte klarade att gå till skolan men genom fantastiska lärare och engagerad personal så anpassades hans skolgång bland annat genom att han fick ta med sig sin älskade hund till skolan. Se det och bli berörd och glad i hjärtat. Kramar Helene
http://urplay.se/Produkter/174477-Liv-med-autism-Albins-vag-tillbaka

Anonym sa...

Det där med särskilt anpassat boende verkar kommuner i allmänhet vara dåliga på,vet inte om man inte förstår sig på vad det innebär eller väljer att strunta i det och hoppas att de flesta nöjer sig med gruppbostad.
I dotterns fall var det enklast att få en vanlig lägenhet och sedan bostadsanpassning efteråt.
Kommer ihåg när dottern fick personlig assistans (hon var 11 år då),hon "dissade" mig direkt och ville bara ha hjälp av assistenten.Det har ändrat sig såklart så nu är det tvärtom,när jag är med så är det bara mig hon vill ha hjälp av.
Nu är vi (inklusive mig)11 anställda assistenter så jag förstår att hon tycker det är skönt med dem hon känner bäst.
Ha en bra dag,
Annette

Annika N sa...

Hoppas det löser sig när Sandra är redo att flytta. Det är rätt ! Man ska aldrig ge upp..Håller tummarna !!! Kram Annika

Tina sa...

Ja Jane får ni hålla hårt i !! ;)Härligt ! Och bostad måste såklart lösa sig på nåt sätt. Jag får ont i magen bara jag tänker på det...
Kramar om massor, Tina