måndag 7 april 2014

Olustiga osanningar

När Sandra råkar göra illa sig på nåt, slå i nånstans eller så (vilket inte händer särskilt ofta) brukar hon skrika ”slå inte mig” och jag undrar ibland om hon tror att det är jag som har orsakat det som hänt.

Hon vill gärna att det ska vara ”nåns fel” och har svårt att förstå att saker kan hända ändå. Vi brukar säga att det var en olycka, och Sandra tar efter, men förstår ju inte innebörden i orden.

Ganska ofta tar hon på sig skulden för det som händer och säger att det var dumt gjort och det är så klart bättre att hon ger mig skulden då. Men det känns rent ut sagt skit om hon tror att jag slår henne!?


Jag vet ju inte alltid om hon förstår det hon säger. Att hon pratar mer än hon förstår vet jag, men jag vet inte alltid när hon förstår eller vad och hur… Hon kanske vet att det är en olycka om hon råkar slå i bordskanten, men att hon uttrycker det annorlunda? Eller så tror hon faktiskt att det är jag som har gjort illa henne? Det känns inget vidare, faktiskt.

Det spelar ju ingen roll då, om det är sant eller inte, det viktiga är hur hon uppfattar det. Tror hon att jag har slagit henne är det precis lika illa som att jag skulle ha gjort det. För Sandra, alltså, och det är ju det som är det viktiga. Upplever hon det så, så är det illa.

Sen att hon kan säga såna saker närsomhelst kan ju ställa till det, förstås. Andra får tro vad dom vill, men det kan ju gå illa också, om hon säger till andra att jag slår henne… Huja!

Eller om hon berättar att någon annan har slagit henne, och det är så, men vi inte tror på det. Eller om vi tror på det och det inte är så för att hon inte kan uttrycka sig på annat sätt.


Att hon säger ”dumma mamma” för att hon är arg på mig har jag inga problem med. Jag klarar också att hon skyller på mig eller inte förstår/behöver reda ut saker som har orsakat utbrott t.ex. Det är ingen idé att tala om för henne att det berodde på att hon viftade med armarna och därför slog sig i bordet som orsakade utbrott som gjorde att hon slog sig själv på näsan och fick näsblod… osv.

Man får vänta ut utbrottet och sen trösta. Det är vad som gäller. Utan prat helst, eller på sin höjd bara hålla med. Men när hon säger att mamma slog… då känns det inte bra. Och att hon troligtvis inte förstår när jag säger att det inte var jag, utan att det var en olycka. Att hon t.ex. stod för nära bordet, och att det kan bli tokigt när man viftar med armarna. Hon tror ju ändå att det var jag som slog henne, och jag har ingen lösning på det.

Eller om det är hennes sätt att uttrycka sig, möjligen. Men jag har läst att det inte är helt ovanligt att personer med autism behöver ha en orsak/en syndabock. Att det är svårt att förstå att saker kan hända utan anledning. Jag vet inte, men det känns inte vidare bra.


Nåja, nog om det. Gårdagen var lugn och funkade bra. Jag väckte Sandra sju så hon skulle komma lite i gängorna igen innan hon måste anpassa sig lite mer efter vardagens tider. Idag är det säkert full rulle innan jag hinner publicera det här.

Vi har massor med fix att fixa med på den här ledigheten, så jag har ingen aning om hur mycket jag hinner blogga nu ett par dagar. Men jag kommer försöka iaf.

Jag önskar er en fin vecka!


P.S. Jag ber om ursäkt över kommentarer jag har missat att publicera. Det händer titt som tätt och jag vet inte varför. Antingen är det jag som har för bråttom och klickar fel nånstans, eller så är det teknikens under. Hursomhelst så brukar jag gå in och kolla bland kommentarerna i bloggens inställningar ibland, och där ligger nästan alltid några gamla opublicerade hälsningar som jag trodde att jag hade publicerat. Jag raderar aldrig nåt om det inte är rena otrevligheter, reklam eller nåt som nån önskar att jag ska låta bli att publicera, så saknas en kommentar beror det på strul.

.

4 kommentarer:

Lena sa...

Jaa du, det där är något jag funderar och har funderat väldigt mycket över också, för även om våra barn är väldigt olika så är just detta lika.
Jag är också livrädd att det ska hända nåt som ingen tror på eller att nån tror på nåt som inte har hänt. Jag kommer inte heller på någon vettig lösning på detta.

Tyvärr pratar min Trollunge även om våldtäkter, att lärare slår om och mobbing på samma sätt och det är riktigt läskigt!

Tänk om det gick att komma in i deras huvud så man kunde förstå hur de tänker och vad de tänker ibland.

Hoppas att ni får en bra vecka med allt fixande och trixande.
Stor kram gumman <3

Tina sa...

Oj vad det känns igen med att det alltid måste vara nåns fel när något händer.Brukar till och med vara mitt fel när det regnar....vilken makt jag har ;) Tösen säger också att vi slår henne ibland när hon gör sig illa och dom orden är de tuffaste att ta, skäll som sagt är lättare.
Skönt ändå att du tog upp det och vi är nog många som har det så men kan vara känsligt kanske att prata om. Men det är viktigt att vi gör det. Kramar om massor.

Anonym sa...

Det som jag läst om det här med att "skylla på någon" eller "ha en orsak" är att det är rätt vanligt för personer med autism.Jag tänker på barn i 2-4 årsåldern (Piagets utvecklingsteori) som bl a tror att saker är levande (animism) och som tror att det man önskar sig det får man.
För min Hanna är det så,hon kan säga "varför slog bordet mig" och hon tror att när hon fått/har en bild på något då finns den saken i verkligheten (kan bli lite knepigt ibland).
Lägger man till att många personer med autism inte vet att kroppen har en baksida (den syns ju inte) då förstår man hur svårt det måste vara för dem att förstå t ex saker som händer bakom deras rygg.
Min Hanna hade korttids ett tag för många år sedan men jag avslutade insatsen efter att hon sagt när hon kom hem "pojken slog mig" och personalen var helt ovetande (en gång innan kunde de förklara vad som hänt).Jag vet att när hon säger en sån sak har NÅGOT hänt så när personalen inget vet då vill jag inte att hon ska vara på ett ställe där de har så lite koll (det kunde vara 2-3 personer där och Hanna var en liten tjej som blev rädd för stora högljudda kanske "bråkiga" tonårskillar).
Jag brukar förklara för Hanna eller säga som det är om något händer.Även om hon inte förstår så känns det viktigt för mig att tala om t ex att hon ramlade/fick anfall (inga långa förklaringar) även om hon sa att "marken/assistenten slog mig".
Det senaste året har Hanna börjat säga "varför skakar luften" när hon har mindre anfall.Blev förvånad första gången hon sa det och tycker det är bra att hon kan säga en sån sak,tycker det visar tydligt att hon uppfattar saker annorlunda än de flesta.
Nu blev det en lång kommentar igen,ber om ursäkt för det.
Du får tänka ut en förklaring till dem som ev undrar vad Sandra menar om hon säger knepiga saker.Viktigast är att man själv vet att man gjort och gör sitt bästa och inget illa.
Jag och alla andra som läser din blogg vet vilket stort och bra jobb du och din man gör,ni är helt fantastiska!
/Annette
PS:Sandra är också en härlig tjej det förstår jag av det du skrivit.DS.

Anonym sa...

Elias brukar slå sig själv i ansiktet när han blir arg och sen säga "Man får inte slå Elias" Det kändes väl sådär när han gick på dagis och jag undrade vad personalen skulle tro. Fast en autistisk person förstår ju inte hur man använder språket för att integrera med andra, för Elias är det bara en upprepning vad han hört mig säga en gång; dvs "Slå inte Elias" Jag tror inte alls att Sandra tror att du slår henne på det sätt som orden betyder för oss vanliga dödliga utan det är som vanligt med våra barn mest babbel, lite vad de uppfattat i nåt annat sammanhang och lite ilska i största allmänhet. När hon slår sig blir hon förbannad helt enkelt och på nåt sätt kommer ilskan ut verbalt. Men istället för att säga ett svärord som vi skulle göra så säger hon att det är du som gör det. Jag tycker autisternas språk är oerhört fascinerande och spännande. Häromdagen så sa jag min nya adress till Elias; Nu bor jag på Dimgatan, sa jag. Då sa han Dimgatan 29 c (fast min adress är 27 D) Dimgatan 29 c är adressen hans mormor bodde på för tio år sen och som tom jag glömt bort! :)Och han sa det helt utan tvekan.