Balansgång

Vi har lyckats hålla påsken borta så här långt och gissa om jag är tacksam över det! Hujedamej vilken dag det hade blivit annars. Vi hade en helt vanlig lördag igår, med dom lördagsrutiner vi brukar ha. Men damen var skör och det blev utbrott vid minsta lilla krav, och aptiten är inte återställd.

Godis och chips fick det bli ändå, för konsekvenserna av att skippa dom rutinerna hade varit värre än det lilla godiset hon brukar äta på lördagar. Man väljer sina strider, helt enkelt.

Det var meningen att Sandra skulle få ett paket, som från början var tänkt som en påskpresent, fast det vet hon ju inte. Men hon var för skör så vi skippade det och ser om hon fixar det idag istället. Annars får väl helt enkelt jag öppna det själv ikväll, så hon kan använda innehållet imorrn.

Hon älskar paket, oavsett innehåll, men det stressar om hon är för trött. Innehållet är ett par gympaskor och skor älskar hon också. Vi får se hur det blir och hur damen mår under dagen.

Det är inte jätteenkelt att hitta bra och stadiga skor med kardborrband i vuxenstorlek, men Intersport hade faktiskt en del att välja på nu. Dom hade nämligen juniorskor och dom går upp till 38 och ibland ända upp till 40, och där fanns det med kardborre på några.

Det finns två anledningar till att Sandras skor måste vara med kardborre. Det ena är att hon inte gillar snören, även om hon skulle fixa snörskor ibland, eftersom hon gillar skor så mycket. Vissa sköra dagar skulle det bli stora problem och det kan vi inte riskera.

Den andra anledningen är att hon kan ta på sig skorna själv om det är kardborre (för det mesta iaf…) och att hjälpa henne/vara för nära henne funkar oftast inte. På ”ofunkar-dagar” skapar det bara oro och utbrott att ens röra vid hennes kläder och skor. Så vi måste skaffa sånt som hon klarar med så lite hjälp som möjligt.

Ibland är hon i perioder då hon vill ha hjälp med allt, och då går det ju bra. ”Jag är slö idag” säger hon och gör ingenting själv ;) Andra dagar gör man klokast i att vänta bakom en dörr eller en vägg, så man hör henne utan att hon ser att man står beredd. Oftast är det när hon mår bra som hon vill ha hjälp.

Att skorna måste vara stadiga beror på att hon har samma problem som jag, med överrörliga leder. Fötterna viker sig då, när underlaget är ojämnt.

Nåja, det blev ett långt utlägg om ett par skor ;)

Jag påskpyntade lite i min lilla vrå ;)

Igår vaknade Sandra med glimten i ögat och busade och var glad direkt på morgonen. Jag älskar såna morgnar! Nu höll det bara i sig till frukost, och sen var orken slut igen, men det går åt rätt håll iaf. Det brukar ta ett par dagar innan aptiten är tillbaks och orken hänger ju på en skör tråd ändå just nu. När den är helt återställd vågar jag inte gissa. Det kan ta år, beroende på hur anpassat allt är runt henne.

Det är ett bekymmer det där, för Sandra är så positiv och tycker allt är roligt, så det är väldigt, väldigt lätt att köra på för mycket och tro att hon orkar mer än hon gör.

I torsdags fick ju Jane göra sin arbetsdag här hemma, eftersom Sandra låg däckad. Jag tänkte att det är ju bra att få se hur såna dagar ser ut, och hur vi hanterar det. Men eftersom Sandra tycker att det är så roligt när nån är här, så ser hon tillfälligt piggare ut och håller undan tröttheten så gott hon kan.

Visst såg Jane att Sandra var trött, och hon låg nerbäddad i soffan hela tiden, och lekte med Jane och gosedjuren. Men så fort vi hade stängt dörren om Jane efter hennes arbetsdags slut så kräktes Sandra.

Så det är sällan som andra än vi här hemma får se hur hon verkligen mår, för hon kör liksom på när det är roligt. Det är inte så lätt att veta när det är läge att bromsa, för när det syns på Sandra är det redan försent.

Men det har inte varit så stora problem ändå, genom åren. Självklart har det hänt lite då och då att det har körts på för mycket, men vi har alltid haft ett gott samarbete med all personal (förutom i första skolan) och då har det inte behövt gå för långt, och om det har gjort det nån gång så har vi alla lärt oss av det. Så det finns ju positiva saker med det också, för utan lärdomar utvecklas vi ju inte nåt vidare.

Ibland kan det ju faktiskt vara så också, att Sandra fixar saker som jag inte tror att hon klarar. Så det är en balansgång det där. Ibland är det ju bra att prova, så Sandra också får vara med på roligheter. Och ibland, men bara ibland, är det kanske värt att hon däckar efteråt, om det var något som hon tyckte om och mådde bra i.

Nu måste hon dock få lugn och ro ett bra tag, för har hon inte orken från början är alla roligheter dömda att misslyckas.

Annette skriver om ordet ”kravkänslig” och tycker att det lägger ansvaret på personen själv istället för omgivningen. Det är ju så olika det där, hur man uppfattar ord, och vilka erfarenheter man har. För mig betyder det inte alls att det är Sandras ansvar, utan hon är som hon är och kan inte ändra sig. Ansvaret ligger alltid på omgivningen att kunna bemöta, och anpassa rätt utefter hennes kravkänslighet och andra behov.

När jag beskriver Sandra för personal och säger att hon är kravkänslig så är det för att det är en viktig information för att personalen ska kunna anpassa rätt. Men det är klart, man måste ju samtidigt vara tydlig med just det. Att det alltid är omgivningens ansvar att anpassa rätt.

Här är en bra länk, förresten. Något man bör ha i bakhuvudet när man jobbar med människor, tycker jag. Det handlar om barn i skolan, men gäller ju förstås även vuxna i behov av hjälp och stöd.

Ha en fin dag!

(Gillar ni min blogg så är det fritt fram att sprida den vidare)

.