Jag kollade
Sandras mängd-förståelse häromdagen. Vi skulle leka ”gömma-leken” som är
ungefär som ”gömma nyckeln” fast Sandra väljer några små-djur ur lek-lådan som
någon av oss gömmer för henne.
Jag tog fram
lek-lådan och bad henne välja fem djur. Jag vet att hon inte förstår antalet
fem, men tror (trodde) att hon förstår till tre. Efter tre har jag
uppfattningen att hon ”ramsa-räknar”. Men jag är faktiskt osäker på om hon ens
förstår tre. Hon valde tre djur och la på bordet och jag frågade ”Hur många är
det?” Hon svarade ”Fem”.
Jag bad
henne räkna, och hon räknade rätt, till tre. ”Du får välja fem” sa jag. Efter
en stunds funderande tänkte hon lägga tillbaks dom tre hon valt, för det var ju
inte fem…
Jag hjälpte
henne så det blev fem och sen räknade vi tillsammans. Det märktes tydligt att
hon inte förstod, men blev iallafall nöjd när vi hade räknat till fem djur.
Det är så
väldigt lätt att vi ställer för höga krav på Sandra när vi tror att hon kan och
förstår mer än hon gör. Jag tycker det är jätteviktigt att ställa lagom krav om
hon ska känna att hon kan, och dessutom ha möjlighet att utvecklas framåt.
Att räkna
tillsammans med henne är ju bra, det gör vi ofta. Men det är också
viktigt att tänka på att hon behöver den hjälpen, så man inte låter henne ta
ansvaret själv. (Det gäller ju alla krav hon ställs inför, räkningen var bara
ett exempel som blev så tydligt när vi lekte, det blev en tankeställare om att hon inte kan det jag tror att hon kan alla gånger).
Att tala
om vilka svårigheter en individ har är inte att förminska personen, utan ett
måste för att kunna lägga anpassningarna på rätt nivå. För höga krav lär man
sig inget av. Man lär sig inte av för låga krav heller, men man slipper
iallafall misslyckas. Hittar man en nivå med lagom stora krav efter förmåga, då
kan man både utvecklas, lyckas och växa som människa.
Man får ju
också prioritera lite. Räkna och läsa är sånt som Sandra inte måste
kunna för att få ett bra liv. Men hon kan ju tycka ett det är roligt att vara
delaktig i det, så det skadar ju inte att vi gör sånt tillsammans ändå, förstås. Tvärtom, så försöker vi alltid nappa på Sandras intressen "här och nu" och utgå från det. Dessutom lär hon sig mer om vi får in träningen naturligt i det vi gör, oavsett om det är saker vi prioriterar eller inte.
Men det finns träning som är mer viktig och som vi försöker lägga lite mer krut på. T.ex. att lära sig välja, och säga ifrån. Eller
kunna tala om vad man vill, och be om hjälp. Och att klara vissa förändringar. Sånt är
betydligt viktigare egenskaper att kunna när man är helt beroende av andra för att få ett bra liv. Det ska bli spännande att se om vi kan få in sån träning med hjälp av son-rise framöver, när vi kommer igång lite med externa assistenter här.
Trevlig helg
till er som kikar in.
(För er som undrar så har Sandra inte haft några fler symptom, så vi tror nog faran är över nu)
.
1 kommentar:
Skönt att Sandra verkar må bättre nu. Så rätt du har med att det viltiga för ett bra liv ärcimte att kunnat räkna o läsa, det är mycket viktigare att lära sig säga ifrån, välja och be om hjälp❤️
Kram finaste
Skicka en kommentar