Bara resten kvar

Det känns såå bra. Jag är övertygad om att assistans är bäst för Sandra om…

…rätt assistenter jobbar.

…man får välja assistansbolag själv.

…assistanstimmarna är tillräckliga.

…Sandra har någonstans att bo.

Inte så lätta saker, och vad det blir för regler får vi ju se. Men vi är iallafall på god väg med assistansbolag och assistenter och det känns så rätt. Jag har haft det på känn hela tiden, att det finns folk där ute som klarar det, och att Sandra får ett betydligt mer anpassat och bättre liv med rätt assistans.

Inte för att det är fel på gruppbostäder! Utan för att det inte finns några som har dom anpassningar som Sandra är beroende av.

Hur det blir med assistansen kan vi inte påverka så mycket. Inte mer än att hjälpa till att visa på behoven, skriva till politiker och media och dela relevanta och sakkunniga länkar (dvs inte snyfthistorier och smutskastning). Sen har man ju bara att hoppas att budskapet går fram. Det kommer inte funka med något annat än assistans för vissa individer, och vissa kan inte anpassa sig alls. Dom måste bara ha ett fungerande liv och vi runt om måste se till att det fungerar. Både i samhället som stort och hos varje enskild. Punkt.

Vad det gäller bostad är det ju knepigt, minst sagt. Det var meningen att Sandra skulle flytta i slutet av förra året. Kommunen beviljade äntligen ”annan särskild anpassad bostad” och vi var så lättade och glada över det. Tills det visade sig att det inte var ett dugg tryggt inför framtiden. Att kommunen skulle ompröva behoven vartannat år, trots att Sandras behov kommer finnas livet ut.

Och jag vet ju att det bara behöver komma dit nån chef som anser att behoven inte finns, så får Sandra flytta därifrån. Det kan vi aldrig i livet utsätta henne för! Att jag vet det beror på att det är så det har gått till, både när det gäller korttids och daglig verksamhet som Sandra står utan p.g.a. chefer som anser att hon inte behöver anpassningarna.

Tryggast är ju att vi köper ett hus åt henne, som kommunen inte kan ta ifrån henne. Problemet är att hon måste ha råd med underhåll och driftkostnader på sin lilla ersättning…

Så lyckan vore ju total om hon skulle fixa att bo i lägenhet. Jag undrar om vi inte måste lägga krut på att träna henne på det. För då skulle hon ha råd även om spisen går sönder. Problemet med det är ju att vi inte kan hitta en lägenhet som är anpassad, eller går att anpassa. Så klart finns det, men dom ska vara lediga och vi ska hitta dom, det är ett problem. En vanlig lägenhet, vilken som helst, klarar hon inte att bo i, tyvärr. Inte i dagsläget iallafall.

Sen, om vi mot förmodan skulle hitta en som skulle kunna funka så kommer nästa problem. (Det vet jag, för vi provade det i den första vändan när kommunen gav avslag på ”annan särskild anpassad bostad” med hänvisning till att Sandra kunde bo i vanlig lägenhet). Nämligen att hyresvärden inte vill ha personer som kan orsaka problem för övriga hyresgäster till sina bostäder. Det får dom så klart inte säga, men det är inte så svårt för dom att säga att en lägenhet som skulle funka plötsligt inte är ledig längre. Och orsaken till det har man ju inga bevis för.

Det är också ett problem att det inte bara är att få en bostad anpassad hursomhelst. Det ska ansökas och går inte alltid igenom. Sandra får utbrott ibland och hon skriker högt. Jag tror nog att folk skulle bli störda även om det var ljudisolerat, och då är risken stor att hon vräks. Och har hon inte egen ingång, så lovar jag att hon hörs ordentligt i ett trapphus...

Så, Sandras framtid är långtifrån löst. Vi har många svåra bitar kvar att ta oss igenom. Måtte vi leva länge. Men assistans känns så rätt nu så vi hoppas att vi kan sträva vidare på den vägen och slippa fler dikeskörningar (fast vi har en reservplan och det känns skönt). Vi får väl se om samhället har någon plats för Sandra efter valet i höst. Det vore på sin plats om kommunerna tvingades att ta ansvar för sina invånare, och hjälpa till lite, kan jag tycka. Vi står helt ensamma i bostadsproblemet. Man får bra hjälp om man passar in i mallen, men ingen annars.

.