Tänk vad
lite flyt sätter sig på humör och ork. Nu är jag både piggare och gladare igen,
även fast inskolningar alltid tar på krafterna. Men med rätt assistenter så kan
vi ju slappna av fortare också och jag har redan varit lite överflödig
faktiskt. Det fungerar väldigt bra med personer som har rätt bemötande i sig
redan från början.
Dessutom är
vi hemma både Göran och jag nu, vilket gör att jag hinner visa alla rutiner
utan att jag samtidigt måste assistera Sandra. Hon har ju dubbelbemanning för
att det behövs, och då har det varit jättesvårt att ha inskolning själv. Iallafall första veckorna.
För Sandras
del är det ju nytt igen, att ha folk här, så vi tar det lugnt. Inskolningen
känns mycket mer avslappnad nu så jag tror jag kommer orka. Det är inte ”allt
på en gång och klart om max två veckor” utan vi tar lite i taget. Först och
främst ska ju assistenten och Sandra få lära känna varandra lite.
Jag behöver
ta det lugnt om jag ska orka, men oron jag hade innan är borta. Jag tror det
kommer gå bra, och jag tror min ork kommer tillbaks bara av att jag märker att
det går bra. Sen känner jag ett väldigt bra stöd från assistansbolaget, vilket
är viktigt. För det är inte så lätt att veta hur man ska skola in nya i alla
svåra arbetsuppgifter. Det ska ju kännas bra för alla.
Nu när
regeringen gör livet osäkert för alla med assistans så antar jag att det är
ännu svårare att hitta folk som vill jobba, men nu har vi iallafall kommit en
bit framåt. Det känns jättebra, och jag tror det blir lättare att hitta fler
assistenter om man har en liten början. Sen får vi ju tro att framtiden blir
bra!
Nog om det. Det
är skönt att komma igång med lite mer vettigt för Sandras del och hon behöver
ju det. Nu blir hon så klart väldigt trött av att det kommer hit någon ny, men
hon har varit van vid externa assistenter förut så den tröttheten kommer ju gå över. Vi är
beredda på en sväng med tröttsjuka inom kort, men det är ju som det är isåfall.
Sen kommer det en påsk snart och hjälper tröttheten på traven, men även
tröttsjukor är övergående och ofarliga så det löser sig hur det än blir med den
saken.
Det börjar
ju bli vår (jodå, lite vår börjar det att bli) så det går lättare att köra
rullstolen igen och vi har bestämt att vi ska försöka ta en promenad efter
maten varje dag när det inte ösregnar. Då får man lite mer av dagen att gå och
Sandra får lite frisk luft. Sen när isen är borta blir nästa mål att få henne
att gå lite själv på promenaderna.
Men någon
större planering kommer vi inte att göra än, även om vi har lite idéer. En sak
i taget och Sandra måste hinna med i svängarna så vi kan inte köra på för
mycket än. Inskolningarna räcker för både henne och nya (och mig) till att
börja med. Men tankar finns det, så Sandra kommer inte behöva sitta och klippa
dagarna i ända framöver iallafall.
Det var en
liten rapport härifrån. Jag har inte riktigt tid att få ihop så mycket nu, men
försöker kika in lite när jag vaknar i ottan. Nu får det vara slut på gnäll och
oro som har tagit över den här bloggen på sistone. Jag känner på mig att det är
precis nu det vänder. Dags för fler framgångar och tillbaks med glädjen som ger
energi.
Det var ju
vårdagjämningen igår, och då ska ljuset segra över mörkret.
Må så gott.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar