fredag 8 december 2017

Anpassningen avgör

Sist skrev jag att fotspåren med uppdrag var för svåra för Sandra. Knappt hann jag posta det förrän hon ville göra det igen. Trots att hon efter förra försöket sa att det var jobbigt. Men hon behövde kanske bara ta in det nya och låta det landa i henne lite?! Det är ju så med Sandra (och fler med autism) att hon behöver bearbeta nyheter och intryck i lite lugn och ro. Det är därför man aldrig får tjata på henne, utan hellre säga vad hon ska göra och sen bara lugnt gå därifrån och vänta in henne. Lite beroende på vad det är, förstås.

Vi gav fotspåren med mallarna en ny chans häromdagen, och den här gången gick det jättebra. Dels kände hon igen det nu, och förstod vad hon skulle göra och dels hade jag gjort banan kortare och tydligare än förra gången. Jag förberedde dessutom banan i källaren, så hon inte behövde se den innan hon skulle gå den, för det märkte jag att hon blev stressad av.

Man ser hur viktig rätt anpassning är för att Sandra ska lyckas eller inte. Samma uppgift kan fungera jättebra, som den här gången, eller inte alls, som förra gången. Så är det med allt, och det är så viktigt att dom som ska jobba hos Sandra får rätt vägledning för att kunna hjälpa henne att lyckas, och utvecklas. Hela tiden.


Det är också bra om man har det i bakhuvudet, att det inte behöver betyda att något man gör är fel bara för att Sandra blir stressad eller inte fixar det som man har tänkt. Ofta går det bra om man anpassar rätt och låter henne prova några gånger. Ibland räcker det att backa lite så blir det roligt igen. Man måste våga prova, annars kan man aldrig utvecklas.

En person som är helt beroende av andra för att fungera, kan också fungera väldigt bra med rätt stöd. Likaväl som det inte fungerar alls utan stöd, eller med fel bemötande. Det har varit så tydligt för oss så många gånger, när det har varit anpassat och när det inte har varit det. Skillnaden är så stor, och det kan vara en nackdel ibland, eftersom det är så väldigt lätt att tro att Sandra klarar så mycket mer än hon gör. För hon klarar väldigt mycket, om hon får rätt hjälp. Som att en förlamad person kan ta sig fram med hjälp av rullstol, men inte kommer någonvart utan.

Göran och jag vet hur vi ska hjälpa Sandra, och då kan hon mycket. Vi har sett henne gå bakåt i utvecklingen och tillslut inte kunnat eller velat nånting, utan mest haft utbrott om allt och/eller blivit trött-sjuk titt som tätt. Sen när vi anpassar rätt så försvinner utbrott och sjukor, och Sandra både kan och vill vara med i matchen igen.

Som en lärare i skolan sa, när en handläggare från F-kassan ville titta hur Sandra fungerade; ”Vi får låta bli att tillrättalägga åt Sandra den dagen”. För det är bara då man kan se behoven av stöd. Tillrättalägger man rätt så tror utomstående att hon kan själv.


Därför är det så jobbigt, tycker jag, när folk ifrågasätter, och vi måste överbevisa behoven. Att vi måste tala om allt som Sandra inte kan, istället för att få glädjas över framstegen hon gör när anpassningen finns där. Anpassningarna, och jobbet bakom att Sandra ska lyckas, syns i regel inte. Jag brukar säga att det är när det ser ut som Sandra gör saker själv, som vi runt henne har jobbat som mest. Och det är då vi gör ett bra jobb, för det är enklare att göra åt henne, än att hjälpa henne göra själv. Gör vi åt henne så går utvecklingen ganska snart bakåt.

Egentligen handlar det inte så mycket om vad Sandra kan och inte kan, utan det handlar om hur vi som jobbar med henne hjälper henne rätt så hon tror att hon kan själv. Då växer hon, blir stolt och utvecklas framåt. Ansvaret ligger alltid på den som vägleder, och faktiskt aldrig på Sandra och resultatet beror på hur assistenten har assisterat.

Sandra hade en assistent en kort period som ville att hon skulle ha plasthandskar på sig när hon hjälpte till i köket, eftersom hon inte tvättade händerna innan. Men, det är ju assistentens jobb att vägleda Sandra rätt, så hon faktiskt tvättar händerna innan matlagningen. Hon kan inte det av sig själv, om vi inte visar henne. En annan assistent som inte heller blev så långvarig tyckte inte det var någon mening att jobba hos Sandra för dom gjorde inget… Ja, ni fattar. Det är alltid (!) assistentens ansvar att göra dagarna vettiga för Sandra. Det ansvaret är aldrig (!) Sandras!

Samtidigt är det såå lätt att planera efter egen bekvämlighet och ”inte göra något” om man nu skulle trivas med det… för Sandra kan inte påverka sitt liv alls, och inte protestera heller, mer än att må dåligt och få utbrott flera gånger om dagarna för att hon är uttråkad. Men det är inte Sandra som kan göra något åt situationen.



.

Inga kommentarer: