fredag 10 juni 2016

Vad gör vi nu

När jag vaknar i ottan och bara har tankar som får tårarna att komma, så är det ingen idé att försöka somna om. Då behöver jag få ut tankarna istället.

Det känns lite hopplöst, faktiskt. Sandra har ingen plats i samhället, LSS gäller inte henne (tackolov har hon rätt till assistans än så länge) och vi har ingenstans att vända oss. Ska hon få en tryggad framtid (utan totalkrasch) så kräver det att vi vinner nån storvinst eller typ rånar en bank.

Det sistnämnda är förstås uteslutet, men skulle nog vara enklare än det förstnämnda. Ska vi vara tvungna att låta kommunen sätta Sandra i en gruppbostad där vi redan innan vet att hon kommer gå under? Bara för att dom på kommunen inte vill sätta sig in i vad hon verkligen har för svårigheter. Alla hävdar att det är vi som tror att hon inte klarar det, för alla andra ”autister” (som tjänstemännen uttrycker det) har det så bra i kommunens verksamheter.

När man tror att det bara är att ”bunta ihop alla som har samma diagnos” så har man anpassat jättebra. För alla andra klarar det, men dom har väl inte lika jobbiga föräldrar. Om bara dom jobbiga föräldrarna håller sig borta så blir det så bra så. Då kan kommunen bryta ner Sandra ifred!


En person ringer och säger att vi bör kontakta habiliteringen så vi kan få lite expertråd. När jag säger att vi inte behöver några expertråd, för det finns inga experter som känner Sandra bättre än oss föräldrar, och det är inte vi som behöver hjälp utan Sandra… Då svarar människan att man behöver råd utifrån ibland, det fick minsann hon när hennes son behövde en logoped, för det klarade inte hon som mamma själv.

Ja… vad säger man? Så bra att det finns logopeder för dom som behöver det, liksom. Sandra behöver någonstans att bo bara. Och det råkar ju vara kommunens ansvar, så vad kan en expert på habiliteringen göra åt det? Jösses! Jo, en expert kan få oss på andra tankar när vi har låst fast! Jahaja… Övertala oss att Sandra nog klarar den där gruppbostaden och att det bara är vi som tror att hon kommer krascha?!

Vi har ju bara sett alla krascher hittills, och vilken skillnad det är när det anpassas rätt. Men en expert kanske vet nåt om Sandra som inte vi vet då?!

Jag blir så jävla trött! Hade inte Sandra drabbats så hårt så hade jag låtit kommunen gå på samma misstag (igen) som andra har utsatt henne för hittills. Varför är det ingen som bara öppnar ögonen och lär sig att göra rätt istället? Helt jävla otroligt, faktiskt!

När Sandra kraschade på den första dagliga verksamheten så sa Göran och jag till varandra: ”Det positiva i det här är ju att nu har kommunen sett vad som händer när det inte anpassas rätt, så nu förstår dom det”

Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att dom var så jävla tröga att Sandra behövde krascha två gånger till, och fortfarande är det nog bara vi föräldrar som tror att hon kommer krascha?!

Trots att vi har skickat in intyg från personer som känner Sandra, så tror ”förståsigpåarna” att dom vet bättre än dom som vet. Trots läkarintyg och utredning från F-kassan så tror ”förståsigpåarna” att alla andra har fel, så dom behöver nog utreda själva. Trots att tre dagliga verksamheter och korttids inte har fungerat, och trots att Sandra mår jättebra när vi själva tillsammans med assistenterna anpassar rätt, så tror ”förståsigpåarna” att vi behöver expertråd?!

Och Sandra har ingenstans att bo.



.

1 kommentar:

Bellan sa...

Alltså.... jag finner inga ord....

Men kramas kan jag! Kram, kram till er kämpar ♥ ♥ ♥
//Bellan