När
jag vaknar i ottan och bara har tankar som får tårarna att komma, så är det
ingen idé att försöka somna om. Då behöver jag få ut tankarna istället.
Det
känns lite hopplöst, faktiskt. Sandra har ingen plats i samhället, LSS gäller
inte henne (tackolov har hon rätt till assistans än så länge) och vi har
ingenstans att vända oss. Ska hon få en tryggad framtid (utan totalkrasch) så
kräver det att vi vinner nån storvinst eller typ rånar en bank.
Det
sistnämnda är förstås uteslutet, men skulle nog vara enklare än det
förstnämnda. Ska vi vara tvungna att låta kommunen sätta Sandra i en
gruppbostad där vi redan innan vet att hon kommer gå under? Bara för att dom på
kommunen inte vill sätta sig in i vad hon verkligen har för svårigheter. Alla
hävdar att det är vi som tror att hon inte klarar det, för alla andra ”autister” (som tjänstemännen uttrycker det) har det så bra i kommunens verksamheter.
När man tror att det bara är att ”bunta ihop alla som har samma diagnos” så har man anpassat jättebra. För alla andra klarar det, men dom har väl inte lika jobbiga föräldrar. Om bara dom jobbiga föräldrarna håller sig borta så blir det så bra så. Då kan kommunen bryta ner Sandra ifred!
När man tror att det bara är att ”bunta ihop alla som har samma diagnos” så har man anpassat jättebra. För alla andra klarar det, men dom har väl inte lika jobbiga föräldrar. Om bara dom jobbiga föräldrarna håller sig borta så blir det så bra så. Då kan kommunen bryta ner Sandra ifred!
En
person ringer och säger att vi bör kontakta habiliteringen så vi kan få lite
expertråd. När jag säger att vi inte behöver några expertråd, för det finns
inga experter som känner Sandra bättre än oss föräldrar, och det är inte vi som
behöver hjälp utan Sandra… Då svarar människan att man behöver råd utifrån
ibland, det fick minsann hon när hennes son behövde en logoped, för det klarade
inte hon som mamma själv.
Ja…
vad säger man? Så bra att det finns logopeder för dom som behöver det, liksom.
Sandra behöver någonstans att bo bara. Och det råkar ju vara kommunens ansvar,
så vad kan en expert på habiliteringen göra åt det? Jösses! Jo, en expert kan
få oss på andra tankar när vi har låst fast! Jahaja… Övertala oss att Sandra nog
klarar den där gruppbostaden och att det bara är vi som tror att hon kommer
krascha?!
Vi
har ju bara sett alla krascher hittills, och vilken skillnad det är när det
anpassas rätt. Men en expert kanske vet nåt om Sandra som inte vi vet då?!
Jag
blir så jävla trött! Hade inte Sandra drabbats så hårt så hade jag låtit
kommunen gå på samma misstag (igen) som andra har utsatt henne för hittills.
Varför är det ingen som bara öppnar ögonen och lär sig att göra rätt istället?
Helt jävla otroligt, faktiskt!
När
Sandra kraschade på den första dagliga verksamheten så sa Göran och jag till
varandra: ”Det positiva i det här är ju att nu har kommunen sett vad som händer
när det inte anpassas rätt, så nu förstår dom det”
Inte
i min vildaste fantasi kunde jag ana att dom var så jävla tröga att Sandra
behövde krascha två gånger till, och fortfarande är det nog bara vi föräldrar
som tror att hon kommer krascha?!
Trots
att vi har skickat in intyg från personer som känner Sandra, så tror ”förståsigpåarna”
att dom vet bättre än dom som vet. Trots läkarintyg och utredning från F-kassan
så tror ”förståsigpåarna” att alla andra har fel, så dom behöver nog utreda
själva. Trots att tre dagliga verksamheter och korttids inte har fungerat, och
trots att Sandra mår jättebra när vi själva tillsammans med assistenterna
anpassar rätt, så tror ”förståsigpåarna” att vi behöver expertråd?!
Och
Sandra har ingenstans att bo.
.
1 kommentar:
Alltså.... jag finner inga ord....
Men kramas kan jag! Kram, kram till er kämpar ♥ ♥ ♥
//Bellan
Skicka en kommentar