Svaret

Helgen har gått ganska bra får jag säga, men det märks att Sandra är tröttare än vanligt. Allt har tagit tid och maten o toan har inte riktigt funkat som det ska. Det är bara att hoppas att energin inte tar helt slut igen, innan vi kommer så långt att vi har assistans dygnet runt.

Jag har iallafall bett om ett nytt möte med korttids. Tyvärr förstår dom inte allvaret, utan tittar bara på det dom ser av Sandra när hon är hos dom. Inte på det vi ser när hon kommer därifrån. Dessutom har dom en nyfiken maktmissbrukare till chef som gör allt för att hindra möten. Sist tog det 2,5 månader, trots att det var akut. Skadan är redan skedd, men vi hoppas det inte ska behöva bli värre nu.

Det här gör ju att vi skyndar lite fortare än vi tänkt från början, men det går inte att skynda för fort för då blir det bara bakslag som gör att vi får börja om igen. Det har vi inte tid med om inte korttids får gå en utbildning i autism och stress. Och det får dom ju inte, eftersom alla anser att det är jag som inte förstår.

Nog om det för nu. Idag börjar Görans och min helg iallafall, och den ska vi njuta av. Vi vet ju inte hur det blir med ledigheterna här på ett tag. Det är många bitar som hänger i luften just nu. En vecka i taget.

Imorgon ska vi till kommunen och skriva under avtalet… Om det skrivs om, annars är det ju knappast nån idé att lägga vår viktiga ledighet på det.

Jag fick några gissningar efter gårdagens inlägg, här och på fb. 500:- i månaden, eller 6000:- om året, om man så vill, och en annan gissning på 10.000 om året.

Tadaa….. 1800:- om året, minsann! Vi hoppas innerligt att det kommer ett ursäktande mail från kommunen under dagen där dom förklarar att dom glömt en nolla.

Men, som jag skrev igår, summan är inte det viktigaste här. Så vi skulle godta att dom tog bort alla kraven som innebär att vi måste betala mer än vad vi får in. Elförbrukningen kommer dom ändå inte upp i, men förhoppningsvis går bostadsanpassningen igenom, och då behöver inte källaren värmas upp längre.

Sen måste dom absolut skriva om punkten där det står att kommunen ska iordningställa efter sig och ha tillgång till nycklar och koder! Aldrig i livet att dom ska komma in här och snoka när vi inte är hemma! Eller få för sig att ha nån verksamhet med nån annan person i vårat hus för att dom hyr. Det är helt säkert nån baktanke, för så har det gått till hittills varje gång när Sandra ska få så bra anpassat.

Vi märker också en markant skillnad efter det att vi fick avslag på ”Särskild anpassad bostad” och vår ”kära” handläggare hämtade falska uppgifter från korttids. Dom bara måste ha pratat ihop sig, även om dom förnekar det. Det är helomvändningar i anpassningstänk och bemötande efter det.

Förut har personalen förstått att Sandra är väldigt känslig för andra människor, men nu tjatar dom titt som tätt om att Sandra är så social, undrar vart dom andra gästerna är, tycker det är tråkigt att vara ensam, vill följa med dom andra på utflykter och allt vad det är. Det måste vara att dom vill bevisa att Sandra inte behöver den viktigaste, och dyraste (!) anpassningen – Att vara ensam i verksamheterna.

Just därför, att det är så dyrt att anpassa det, så är det den svåraste biten i Sandras diagnos. Allt bygger på gemenskap, och när man ska anpassa i samhället så är det just det man anpassar. Att alla ska få delta på samma villkor. Sandra vill också delta, men på egna villkor.

Nu önskar jag er en trevlig vecka, själva ska vi snart ha en trevlig helg :)

.