fredag 27 maj 2016

Det var droppen

Jag har jobbat en del, och inte hunnit blogga. Sen blev jag förbannad och ville inte blogga. Eller, ville och ville… Jag lät bli för att inte skriva nåt jag skulle ångra sen. Varje gång jag försöker berätta vad som hänt så blir jag fortfarande arg. Så jag försöker lämna ämnet med att kort skriva att en helt ny person på korttids har skrivit ett mail till mig om hur bra dom själva löste en situation för att dom har så bra kunskap om autism och kan anpassa efter Sandra så bra. Det ska jag minsann genast låta bli att ifrågasätta!

”Lösningen” dom gjorde orsakade stor stress hos Sandra p.g.a. att dom faktiskt inte kan grunderna i autism (tydlighet, fasta rutiner och struktur) och inte alls har fattat vad Sandra behöver för anpassningar. Stressen visade sig iallafall på jobbet, och hemma under hela dagen och kvällen. Jag tror nog att den visade sig på korttids också, men dom kan inte läsa av Sandras signaler rätt.


Det blev liksom droppen. Vi hade bokat ännu ett möte kommande vecka i hopp om att jag skulle kunna förklara den här biten för personalen. Men nu kan vi inte låta Sandra vara där. Vi kan inte riskera att hon kraschar ännu en gång när hon knappt hunnit återhämta sig efter tiden på kommunens s.k. anpassade dagliga verksamhet. Jag kan inte förklara autism och Sandra för folk som tror att dom redan är fullärda så dom inte behöver lyssna.

Vi måste se till att Sandras ork räcker till nyheterna vi har framför oss här hemma. Tack för det, du nya okunniga personal och chefen som är likadan och har fått med sig övrig personal som klarade att ta till sig vad jag sa innan chefen kom. Fegt av dom som faktiskt vet bättre att inte ryta ifrån till chefer och nya bessermissar!

Tio fantastiska år med korttids fick vi innan allt sabbades. Sandra kommer sakna det som varit och hon förstår inte varför hon inte mår bra. Det hade varit lättare att avsluta om Sandra hade förstått att det är för hennes skull.

Skämmes du nya xxx (avstår att skriva det ord jag tänker).


Anonym undrar om vi inte kan filma för att kunna visa hur Sandra fungerar här hemma över tid. Jo, vi har tänkt tanken ganska ofta, både när det gäller bostadsanpassningen och o-anpassade verksamheter med totalkrasch. Men vi hinner inte filma när Sandra behöver hjälp och vi har ingen möjlighet att rigga kameror där det behövs. Men vi har erbjudit kommunen att göra det om dom vill. Det nappade dom dock inte på och det kan jag tänka beror på att dom inte vill veta att vi hade rätt så dom måste anpassa bättre…

Jag måste ju avsluta lite positivt. Vi koncentrerar oss nu på framtiden (utan kommunens energitjuvar) och övernattningen i onsdags gick jättebra. Den här gången hade vi talat om för Sandra att assistenten skulle sova kvar, och vara där på morgonen. Ändå sov Sandra lugnt hela natten! Det var ett fint intyg på att vi anpassar så bra :)



.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Det sista du skriver gör mig verkligen glad.
Kram och stor lycka till framtiden då ni inte längre behöver slåss ned kortidspetsonsl som tror sig veta bäst.

ann möller sa...

För mig som själv jobbar inom korttidsverksamheten så måste jag säga att det verkar vara en högst okomponent person som uttrycker sig på det viset. Har man tillräcklig kunskap om autism så vet man att
funktionnedsättningen är högst individuell. Har man träffat en person med autism så finns alla andra kvar. Att klappa sig själv på axeln och säga att man anpassat bra utan att kolla efterreaktionerna på anpassningen är att släcka en tillfällig brand som snabbt blossar upp igen med förnyad kraft. Det jag undrar är om det var en ny sitution som uppkom och man kanske måste göra en anpassning snabbt som en tillfällig lösning. Det kan hända att man ibland måste göra sådana men då observerar man samtidigt tiden efter för att se vad anpassningen innebar för personen ifråga. Ibland kan det ta ganska lång tid för att hitta rätt anpassning men ett samarbete med hemmet är alltid att föredra då man samtidigt vet att reaktionerna ibland dröjer på en viss händelse då personer med autism oftast har väldigt långsam reaktionsförmåga samtidigt som de kan vara väldigt impulsiva och väldigt lång starsträcka. Hoppas att du svarar på mailet och förklarar hur Sandra reagerat på anpassningen. Kram till er alla Ann