Krav, anpassning och förmåga

Jag har låtit mötet med korttidschefen sjunka in lite. Han avslöjade sig själv några gånger, och jag är medveten om att han mycket väl kan läsa min blogg. Det är bra, jag hoppas han är mottaglig också, så kanske han kan bli åtminstone hälften så insatt som han vill tro att han är. Eller vill få mig att tro att han är?!

Att lära sig ett fint pedagogiskt ord, och låtsas förstå vilken betydelse ett schema har, imponerar inte på mig när jag märker att grundkunskaperna inom autism inte ens finns.

Det vi alltid, sen skoltiden, har fått förklara väldigt noga för alla som jobbar med Sandra är att hon vill mer än hon orkar. Hon vill alltid allt, men orkar knappt något. Iallafall inte om anpassningarna saknas. Då vill det till att man förstår vad det är som tar energi, och anpassar det…

När han tror att Sandra blir trött av en strukturerad och väl genomtänkt dag på jobbet, och att det är orsaken till att hon inte orkar göra spontana utflykter på kvällstid på korttids, ja då vet jag inte… Jag gav honom några utskrivna anmälningsblanketter på lite föreläsningar och nån utbildning om autism iallafall.

När jag hade försökt förklara det där med energiåtgång i korthet, och att Sandras fokus måste ligga på nya assistenter och hemifrånflytt den närmaste tiden, så frågar han helt plötsligt hur vi ska få Sandra mer delaktig. För, som han sa, man styr ju sin tvååring väldigt mycket, och det är ju självklart, men sin 22-åring kan man inte styra.

Han syftade på sitt eget barn, som inte har några funktionshinder vad jag vet. Fast då blev jag faktiskt förbannad och röt att vi måste komma ihåg att Sandra är två år i sitt huvud! Vi kan inte kräva att hon ska göra egna val som en 22-åring då!

Sen jobbar vi helatiden med att hon ska få vara delaktig efter sina förutsättningar och efter hennes dagsform. Han tyckte det var såå bra när personalen berättade att Sandra väljer att klippa, och vilken musik hon vill höra, när hon kommer till korttids. Men herregud, vad trodde han? Jag sa att man faktiskt inte bestämmer över Sandra och, återigen, det jag har försökt få kommunen att förstå helatiden, vi måste anpassa oss efter Sandra! Inte tvärtom. Det är väl det allt handlar om?! Sandra styr hela tiden. Det vi ska göra är inte att styra, utan att följa och anpassa!

Om vi runt Sandra gör rätt anpassningar först, så kan Sandra bli mer delaktig sen. Inte som chefen för den dagliga verksamheten tyckte, att Sandra skulle städa sina lokaler själv för det är adl-träning. Har man nånting innanför pannbenet så fattar man ju att någon måste städa så det blir rent. Vi runt Sandra ska använda rätt redskap och metoder så hon får träna på adl efter sin förmåga. Det är så hon blir delaktig. Men, dom fattar liksom inte den biten. Så jag hoppas att hela bunten anmäler sig till dom där föreläsningarna under våren.

.