Här
är det ganska lugnt och händer inte så mycket. Sandra var lite skör under
veckans gång, men det har funkar bra trots allt. Sen vi anpassade verksamheten
i vår källare har Sandra mått mycket bättre och det är lättare att följa hennes
dagsform utan att hon ska behöva bli sjuk. Trött-sjukan är så gott som borta
igen och vi tror att hon kommer orka ännu mer när hon har egen bostad och
assistenter varje dygn. Dvs inget korttids.
Visserligen
trivs hon på korttids, och jag tror att det har varit bra för henne att vara
där. Det har gett henne en vana att olika personer hjälper henne på olika sätt.
För även om det är jätteviktigt att ha struktur, och göra lika, så är alla
människor olika och klarar man inte det så får man ju problem i framtiden.
Jag
vill dock understryka att det är jätteviktigt att hålla sig till schemat och
fasta rutiner. Alltid. Men en rutin kan gå olika till även om man följer
mallen, beroende på vem som utför den. Och det klarar Sandra ganska bra, om hon
bara är trygg med att den personen som hjälper henne kan rutinen.
Det
var en parentes. Det jag skulle komma till var att även om Sandra trivs på
korttids, och det har varit bra för henne att vara där (så länge vi har hållit
oss till samma vardagar varje vecka) så är det tröttande för henne.
Det
är många detaljer och moment som tar extra energi, och som vi inte kommer ifrån
förrän Sandra bara har hemmet att koncentrera sig på. I dagsläget är vi ju
beroende av korttids av rent egoistiska skäl, eftersom det är den enda
ordentliga avlastningen och ledigheten vi har. Hade vi inte korttids var vi inte
lediga en enda kväll/natt. Men vi jobbar på det och håller ju på att vänja
Sandra vid externa assistenter i hemmet. När det fungerar kan vi ta bort
korttids.
Förhoppningsvis
får Sandra en egen bostad också, vilket skulle underlätta för alla. Först då
kan vi på riktigt bygga upp en bra helhet runt Sandra och hon kommer få mycket
mer energi över att orka med sin vardag.
Vi
väntar fortfarande på avslaget om särskild anpassad bostad. Det som
handläggaren till en början sa att det troligtvis skulle gå igenom, eftersom
Sandra har så svårt som hon har, men som hon sen ändrade efter att ha samrått
med övriga lögnhalsar i kommunhuset. Så det vi fick var ju ett förslag på
avslag som vi besvarade. Vi får väl se, men vi är beredda på att överklaga
iallafall. Går det inte igenom så har vi ingen bra lösning för Sandra.
Det
finns kommuner som tänker, även om jag alltid är skeptisk tills jag ser ett
färdigt resultat. Iallafall jobbar vår kommun så, det låter så bra först, och i
slutändan blir det bara pannkakssmet. Men det HÄR projektet låter bra och kan
nog bli det också. Satsar man 38 miljoner vill man nog ha ett bra resultat.
När
jag tänker på det, och Sandras behov, så undrar jag hur kommunen tror att dom
ska lösa Sandras situation om ansökan om särskild anpassad bostad inte går igenom.
För ska hon klara något annat så måste dom nog satsa som Kungsbacka gör. Ifall Sandra skulle få något eget (med sina egna assistenter och verksamhet som inte kostar kommunen ett öre) skulle det inte landa på några 38 miljoner iallafall. Kanske två?! Det är ju bara ett hus
hon behöver…
Jaja,
vi får se vad som händer. Vi måste ju se till att Sandra har någonstans att ta
vägen, där hon inte blir sjuk av utmattning. Så vi fortsätter väl, och hoppas
vi hinner medan vi lever.
Så
typiskt mig. När jag började skriva hade jag inget att komma med och tänkte
bara berätta att Sandra inte vet något om påsken än. Men det blev ju ett långt
inlägg innan jag ens hann nämna påsken, så den berättar jag om en annan gång. Det är iallafall lugnt så länge hon inget vet.
Ha
det gott!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar