måndag 1 februari 2016

Ta vara på kunskapen

Det här inlägget hos "Alla har lättheter" är så bra, riktigt och viktigt. Att ha ett gott samarbete runt en individ som behöver extra stöd. Det borde vara självklart att alla inblandade samarbetar för att kunna jobba åt samma håll.


I Sandras första skola sa läraren till oss ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om” Den inställningen var nog den största orsaken till att det aldrig fungerade i den skolan.

När Sandra bytte skola så bara vände allt. Sandra mådde bättre och bättre, och hon utvecklades jättemycket. Vi hade ett enormt samarbete i den skolan och även vi föräldrar lärde oss massor. Läraren sa att hon lärde sig av oss, och Sandra, och vi hade alltid kontakt med varandra när problem behövde lösas. Det var som natt och dag i jämförelse med skolan innan.

I den första skolan litade jag inte på kunskapen om autism och bemötandet av Sandra. Jag upplevde att dom inte såg henne och hennes behov. I den andra skolan behövde jag aldrig oroa mig och jag visste att hur dom än gjorde, så gjorde dom det bra. Och var det nåt som inte funkade, så kontaktade skolan oss så vi gemensamt kunde komma på en bra lösning.

På mötet med LSS-handläggaren, och hennes chef, i onsdags sa chefen att hon tyckte det var bättre om någon utomstående var Godman. "För ni föräldrar har känslor, och det kan ju faktiskt fungera bra på andra ställen än hemma". Baktanken är ju att Sandra säkert klarar en av kommunens gruppbostäder om bara vi föräldrar slutade att lägga oss i…

Det är skrämmande. Jag vet att det är så väldigt ofta. Man tror att ”bara föräldrarna är tysta så klarar vi det här barnet, eller den här vuxne, bättre själva”. Föräldrar tror att dom är oumbärliga och ställer bara till med besvär. Men skulle man istället ta vara på varandras erfarenheter, och utifrån individen gemensamt hitta lösningar som fungerar, så är ju mycket vunnet. Jag tror inte att det skulle finnas så många ”jobbiga morsor” då, faktiskt.

Det finns säkert en och annan, så klart, men det som är skrämmande är att man tar förgivet att det alltid är så och liksom inte ens lyssnar in läget i varje enskilt fall först. Jag fattar att jag uppfattas som väldigt besvärlig, men faktiskt att jag låter andra sköta sitt jobb utan att jag lägger mig i när jag känner den där tilliten som jag kände i skola nr 2. Och som jag känner med Sandras assistenter.


Det är ju så, att vi märker på Sandras mående när nåt inte är bra. Om Sandra inte orkar och om förståelsen för hennes svårigheter inte finns, så märks det på Sandra ganska fort. Och det märks hemma i efterhand, inte på plats i en verksamhet. Särskilt inte om det är personer som inte har förmågan, och kunskapen, att läsa av Sandra i tid. Det är vi (föräldrar och assistenter) som har tagit konsekvenserna hemma/på jobbet, när verksamheter inte är anpassade rätt och Sandra börjar krypa, och blir sjuk av överbelastning.

Därför måste absolut någon som känner Sandra väl, dvs vi föräldrar eller assistenterna, vara med när Sandras behov ska skrivas ner i en IP. När vi föräldrar inte finns mer, kommer det bara att vara assistenterna som vet vad Sandra behöver, så då måste deras röst vara viktigast. I dom bästa av världar kan en assistent bli Godman i framtiden.

Att hitta en okänd person som skulle vara bra i nuläget är iallafall uteslutet av fler skäl, men att vi måste hitta en Godman sen vet vi. En sak i taget om energin ska räcka.


Idag börjar vi med vårt nya schema, vilket innebär att vi går lite omlott. En assistent börjar åtta och en nio, och jag jobbar till nio. Det innebär att vi lättare hinner informera varandra om läget och Sandras mående på arbetstid. Det blir nog också mer flyt i Sandras dag på det viset, eftersom vi måste följa henne och inte klockan när vi anpassar. Det blir inte så skarpa avslut utan verksamheten kan rulla på lite lättare utan att personalbytena märks så mycket för henne.

När jag slutar är det lite ärenden att fixa med för min del och sen måste vi gå igenom pappren inför IP-mötet imorgon. Än så länge är det ingen från kommunen som har ringt sig sjuk, så vi hoppas att det blir av nu, äntligen. Det ska bli väldigt intressant att se hur det slutar… Mer om det efter mötet.

Må så gott.

.

Inga kommentarer: