Det
här inlägget hos "Alla har lättheter" är så bra, riktigt och viktigt. Att ha ett gott
samarbete runt en individ som behöver extra stöd. Det borde vara självklart att
alla inblandade samarbetar för att kunna jobba åt samma håll.
I
Sandras första skola sa läraren till oss ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om”
Den inställningen var nog den största orsaken till att det aldrig fungerade i
den skolan.
När
Sandra bytte skola så bara vände allt. Sandra mådde bättre och bättre, och hon
utvecklades jättemycket. Vi hade ett enormt samarbete i den skolan och även vi
föräldrar lärde oss massor. Läraren sa att hon lärde sig av oss, och Sandra,
och vi hade alltid kontakt med varandra när problem behövde lösas. Det var som
natt och dag i jämförelse med skolan innan.
I
den första skolan litade jag inte på kunskapen om autism och bemötandet av
Sandra. Jag upplevde att dom inte såg henne och hennes behov. I den andra
skolan behövde jag aldrig oroa mig och jag visste att hur dom än gjorde, så
gjorde dom det bra. Och var det nåt som inte funkade, så kontaktade skolan oss
så vi gemensamt kunde komma på en bra lösning.
På
mötet med LSS-handläggaren, och hennes chef, i onsdags sa chefen att hon tyckte
det var bättre om någon utomstående var Godman. "För ni föräldrar har känslor,
och det kan ju faktiskt fungera bra på andra ställen än hemma". Baktanken är ju
att Sandra säkert klarar en av kommunens gruppbostäder om bara vi föräldrar
slutade att lägga oss i…
Det
är skrämmande. Jag vet att det är så väldigt ofta. Man tror att ”bara
föräldrarna är tysta så klarar vi det här barnet, eller den här vuxne, bättre
själva”. Föräldrar tror att dom är oumbärliga och ställer bara till med besvär.
Men skulle man istället ta vara på varandras erfarenheter, och utifrån
individen gemensamt hitta lösningar som fungerar, så är ju mycket vunnet. Jag
tror inte att det skulle finnas så många ”jobbiga morsor” då, faktiskt.
Det
finns säkert en och annan, så klart, men det som är skrämmande är att man tar
förgivet att det alltid är så och liksom inte ens lyssnar in läget i varje
enskilt fall först. Jag fattar att jag uppfattas som väldigt besvärlig, men
faktiskt att jag låter andra sköta sitt jobb utan att jag lägger mig i när jag
känner den där tilliten som jag kände i skola nr 2. Och som jag känner med
Sandras assistenter.
Det
är ju så, att vi märker på Sandras mående när nåt inte är bra. Om Sandra inte
orkar och om förståelsen för hennes svårigheter inte finns, så märks det på
Sandra ganska fort. Och det märks hemma i efterhand, inte på plats i en
verksamhet. Särskilt inte om det är personer som inte har förmågan, och
kunskapen, att läsa av Sandra i tid. Det är vi (föräldrar och assistenter) som
har tagit konsekvenserna hemma/på jobbet, när verksamheter inte är anpassade
rätt och Sandra börjar krypa, och blir sjuk av överbelastning.
Därför
måste absolut någon som känner Sandra väl, dvs vi föräldrar eller
assistenterna, vara med när Sandras behov ska skrivas ner i en IP. När vi
föräldrar inte finns mer, kommer det bara att vara assistenterna som vet vad
Sandra behöver, så då måste deras röst vara viktigast. I dom bästa av världar
kan en assistent bli Godman i framtiden.
Att
hitta en okänd person som skulle vara bra i nuläget är iallafall uteslutet av
fler skäl, men att vi måste hitta en Godman sen vet vi. En sak i taget om
energin ska räcka.
Idag
börjar vi med vårt nya schema, vilket innebär att vi går lite omlott. En
assistent börjar åtta och en nio, och jag jobbar till nio. Det innebär att vi
lättare hinner informera varandra om läget och Sandras mående på arbetstid. Det blir nog
också mer flyt i Sandras dag på det viset, eftersom vi måste följa henne och
inte klockan när vi anpassar. Det blir inte så skarpa avslut utan verksamheten
kan rulla på lite lättare utan att personalbytena märks så mycket för henne.
När
jag slutar är det lite ärenden att fixa med för min del och sen måste vi gå
igenom pappren inför IP-mötet imorgon. Än så länge är det ingen från kommunen
som har ringt sig sjuk, så vi hoppas att det blir av nu, äntligen. Det ska bli
väldigt intressant att se hur det slutar… Mer om det efter mötet.
Må
så gott.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar