Eventuella
nya läsare, eller ni som inte har följt bloggen punktligt, kanske undrar hur
det kommer sig att vi plötsligt kostar på oss en husvagn. Så jag tänkte dela
med mig av våra tankegångar lite. Ni som hängt med här vet ju att vi har stött
och blött, vridit och vänt, på frågan ”hemifrånflytt” ett bra tag. Flera år,
faktiskt.
När
Sandra gick i den anpassade skolan, såg vi stora framsteg och en ordentlig
utveckling hos henne. Att hon behöver anpassning har vi ju förstått hela tiden,
men vi tänkte att hon också hade mognat under skolåren. Att vissa svårigheter
hade vuxit bort lite. Bl.a. hade kräk-sjukorna försvunnit nästan helt. Från att
ha däckat i stort sett varje vecka, till kanske två gånger om året. Kräksjukor
som beror på överbelastning.
I
skolan klarade hon t.o.m. att vara med när dom hade fest. Men det var inte
p.g.a. mognad, utan p.g.a. kunskapen hos lärarna och deras stora anpassningar.
Hursomhelst,
då trodde vi iallafall att Sandra skulle klara att bo i en gruppbostad som hade
rätt anpassningar. Vi satsade på att göra ”här och nu” anpassat och roligt för
Sandra, och behövde inte tänka på att bli skuldfria, eftersom hon inte hade
någon nytta av att ärva huset. Därför är lånen på det ganska höga.
Sen
slutade skolan och kommunens dagliga verksamhet skulle anpassas efter Sandras
behov. Det gick ju åt skogen helt och hållet, och vi insåg att ”vissa
svårigheter” inte alls hade vuxit bort. Dom kom tillbaks med råge!
Vi
tänkte om, och sökte ”Särskild anpassad bostad” till Sandra, men fick avslag
för, som den dåvarande handläggaren skrev ”Det finns faktiskt bostäder på den
öppna bostadsmarknaden”
Just
då tänkte vi att Sandra skulle kunna bo i en lägenhet, om den anpassades
ordentligt. Som t.ex. på bottenplan med egen ingång och avskärmningar. Så vi
försökte hitta det själva på den öppna bostadsmarknaden.
Det
var ju inte det lättaste och vi ansökte också om förhandsbesked för att Sandra
skulle kunna flytta till grannkommunen, men fick avslag på det med för att hon
inte har någon anknytning dit.
Undertiden
hann Sandra prova tre olika dagliga verksamheter som kommunen ansåg sig anpassa efter
hennes behov, och hon kraschade varje gång. När hon inte ens klarade att ha sin
verksamhet i ett radhus, med nästan egen ingång, eget rum och i ett väldigt
lugnt område, så insåg vi att hon inte kan bo i lägenhet. Inte i närheten av
folk överhuvudtaget. Hon måste ha någonstans där hon kan hämta krafter och vi
kan inte utsätta henne för stress i sitt eget hem.
Vad
skulle vi göra nu?? Ett alternativ var att få bort lånen på huset och låta
Sandra bo kvar i huset, så det var vår plan ett tag. Vi tänkte ansöka om
bostadsanpassning och hade hit arbetsterapeuter som skrev ett bra intyg och vi
skaffade ett läkarintyg.
Innan
vi skickade in en ansökan räknade vi på utgifter i huset om vi nu skulle lyckas
få bort lånen. Vi kom fram till att Sandra ändå inte skulle ha råd att bo här.
Bara elräkningen skulle ta halva hennes inkomst under vinterhalvåret. (Och den
egna verksamheten andra halvan) Och vad händer om det blir en större utgift,
som det ju blir i hus då och då. Sandra kan ju inte ha en buffert, som vi andra
kan, eftersom hon isåfall inte skulle få bostadsbidrag.
Det
kändes som vi skulle utsätta Sandra för förstora risker, för har hon inte råd
när vi inte finns, så kan hon inte bo kvar och vad händer då? Kommunen sätter
henne i en gruppbostad där hon kraschar efter två månader…
Sen
måste ju vi ta vägen nånstans medan vi lever också, och att betala av lånet på
ett hus och samtidigt ha en bostad till att betala har iallafall inte vi
tillräcklig lön för. Men jag tältar hellre i skogen, bara Sandra får en
tryggad framtid!
Det
är väl gången i stora drag, och nu har vi alltså ansökt om ”Särskild anpassad
bostad” igen. Vi ska få ett beslut närsomhelst och väntar med spänning på det.
Men
vi kan inte bara sitta och vänta, för Sandra behöver sin tid av inskolningar.
Därför har vi börjat så smått att vänja henne vid externa assistenter i hemmet.
Än så länge bara i anslutning till hennes jobb i källaren, och kvällsbadet
efter jobbet. Sakta med säkert strävar vi mot målet att externa assistenter ska
vara hemma med Sandra under ett helt dygn.
För
att det ens ska vara möjligt så måste ju Göran och jag ta vägen nånstans. Det
är nu husvagnen kommer in i bilden. Vi har ordnat med säsongsplats på en
camping en bit bort och kan åka dit så fort andra ska ta över här hemma. Även
om det kommer ta sin tid innan vi når dit, så måste vi ju börja nånstans. Husvagnen
kommer vara vår extrabostad undertiden, och det var det billigaste alternativet,
med minst jobb och underhåll, vi kom på.
Går
ansökningen igenom så behöver vi inte lägga allt på att få bort lånet, och då
är det inga större problem. Kanske flyttar vi in på heltid på äldre dar, vem
vet :)
Jag
önskar er en skön helg!
.
2 kommentarer:
Bra förklaring, kloka tankar och bra kämpat!
Saknarkramar ❤️
//Bellan
Ni är fantastiska, du och Göran. Ville bara säga det ❤️
Kram och mycket kärlek ❤️
Skicka en kommentar