lördag 6 februari 2016

Anpassade framtidstankar

Här är det skört och gnälligt, så vi gör just inget mer än att försöka lägga ribban på en lagom nivå. Det är inte så mycket annat att göra när svackorna kommer, allt handlar om att anpassa efter dagsformen. Förhoppningsvis hinner formen vända uppåt innan måndag.


Tack till E M för kommentaren om en bra boendeform. Det är alltid roligt att få lite exempel på fungerande verksamheter runt om i landet. På frågan om det skulle kunna vara något för Sandra blir svaret tyvärr nej. Jag ska försöka passa på att förklara hur vi tänker kring boende för Sandra.

Kanhända att det skulle vara enklare även i vår kommun om Sandra klarade att dela hus/radhus/lägenhet e.dyl. med andra personer. Det är nog det som är det största problemet, att hon måste bo enskilt. Iallafall så tror jag det är det som gör att det är svårt att få igenom det, för det är ju ett dyrt alternativ, förstås. Utan att ta ut något i förväg, så lät det ändå som att vår handläggare börjar förstå behoven, och det är ju positivt.

Från början var vi inne på att Sandra skulle kunna bo i lägenhet på markplan, med egen ingång. Vi såg en stor utveckling hos henne, och hon klarade skolan utan problem. (Träningsskola för personer med autism och utvecklingsstörning). Vi tänkte att hon hade mognat, och vuxit ifrån tröttsjukorna och vissa av svårigheterna ganska bra.


Men så var skolan slut, och med den alla anpassningar… Genast kom tröttsjukorna och svårigheterna tillbaka igen. Med råge. Hon fixar inte alls att ha folk inpå sig, inte till vardags iallafall. Nu måste vi ta hänsyn till det, och inte riskera att hon kraschar igen.

Klarar hon inte ens att gå på dv i ett radhus där det är väldigt lugnt, och med bara en person till i samma lokaler, så klarar hon inte att bo bland folk. Hon måste absolut få möjlighet till vila i sitt eget hem. Inga grannar alls som hon ser, hör, eller märker på något sätt, när hon är hemma hos sig själv.

Dv kan man åtminstone välja bort när orken inte räcker. Därför ska vi stå fast vid att vi inte utsätter Sandra för en sån tillbakagång igen. Hon ska ha ett boende där det blir tryggt från början. Hon ska inte behöva krascha och flytta efter tre månader, som blev resultatet i varje försök till 'anpassade' dagliga verksamheter.

Tyvärr, får vi ju säga. För ingen skulle vara gladare än vi om Sandra fixade att bo i en vanlig lägenhet med sina assistenter. Vad enkelt livet hade varit då. Nu hoppas vi att vi ska få kommunen att förstå att det är viktigt, och blir betydligt billigare, att göra rätt från början.

Dock tror jag inte att det största problemet är att få igenom ansökan om ”Särskild anpassad bostad” utan det största problemet är att det verkställs. För kommunen kan erbjuda en verksamhet, eller ett boende, som dom anser är anpassat. Och då är det svårt att komma vidare… Men, en sak i taget.


Idag ska korttidsväskan packas och Sandra bestämde redan igår att hon skulle hjälpa till. Det blir bra det. Jag önskar er en skön helg!

.

1 kommentar:

Bellan sa...

Blev lite fundersam.... "Särskild anpassad bostad"... står det inte i ansökan om hur den anpassningen ska se ut, vilka behov som finns? Behov som de MÅSTE tillgodose, annars är det inte anpassat till just Sandra, som ansökan gäller.

Jag hoppas verkligen cheferna får upp ögonen för hur Sandra fungerar och att de gör det bästa av det! Det är liksom på tiden. Du får tipsa om hur vår kommun löser saker och ting på ett galant sätt. ;)

Kramar om och saknar ♥
//Bellan