Här
är det skört och gnälligt, så vi gör just inget mer än att försöka lägga ribban
på en lagom nivå. Det är inte så mycket annat att göra när svackorna kommer,
allt handlar om att anpassa efter dagsformen. Förhoppningsvis hinner formen
vända uppåt innan måndag.
Tack
till E M för kommentaren om en bra boendeform. Det är alltid roligt att få lite
exempel på fungerande verksamheter runt om i landet. På frågan om det skulle
kunna vara något för Sandra blir svaret tyvärr nej. Jag ska försöka passa på
att förklara hur vi tänker kring boende för Sandra.
Kanhända
att det skulle vara enklare även i vår kommun om Sandra klarade att dela
hus/radhus/lägenhet e.dyl. med andra personer. Det är nog det som är det
största problemet, att hon måste bo enskilt. Iallafall så tror jag det är det
som gör att det är svårt att få igenom det, för det är ju ett dyrt alternativ,
förstås. Utan att ta ut något i förväg, så lät det ändå som att vår handläggare
börjar förstå behoven, och det är ju positivt.
Från
början var vi inne på att Sandra skulle kunna bo i lägenhet på markplan, med
egen ingång. Vi såg en stor utveckling hos henne, och hon klarade skolan utan
problem. (Träningsskola för personer med autism och utvecklingsstörning). Vi
tänkte att hon hade mognat, och vuxit ifrån tröttsjukorna och vissa av svårigheterna
ganska bra.
Men
så var skolan slut, och med den alla anpassningar… Genast kom tröttsjukorna och
svårigheterna tillbaka igen. Med råge. Hon fixar inte alls att ha folk inpå
sig, inte till vardags iallafall. Nu måste vi ta hänsyn till det, och inte
riskera att hon kraschar igen.
Klarar
hon inte ens att gå på dv i ett radhus där det är väldigt lugnt, och med bara
en person till i samma lokaler, så klarar hon inte att bo bland folk. Hon måste
absolut få möjlighet till vila i sitt eget hem. Inga grannar alls som hon ser,
hör, eller märker på något sätt, när hon är hemma hos sig själv.
Dv
kan man åtminstone välja bort när orken inte räcker. Därför ska vi stå fast vid
att vi inte utsätter Sandra för en sån tillbakagång igen. Hon ska ha ett boende
där det blir tryggt från början. Hon ska inte behöva krascha och flytta efter
tre månader, som blev resultatet i varje försök till 'anpassade' dagliga
verksamheter.
Tyvärr,
får vi ju säga. För ingen skulle vara gladare än vi om Sandra fixade att bo i
en vanlig lägenhet med sina assistenter. Vad enkelt livet hade varit då. Nu
hoppas vi att vi ska få kommunen att förstå att det är viktigt, och blir
betydligt billigare, att göra rätt från början.
Dock
tror jag inte att det största problemet är att få igenom ansökan om ”Särskild
anpassad bostad” utan det största problemet är att det verkställs. För kommunen
kan erbjuda en verksamhet, eller ett boende, som dom anser är anpassat. Och då
är det svårt att komma vidare… Men, en sak i taget.
Idag
ska korttidsväskan packas och Sandra bestämde redan igår att hon skulle hjälpa
till. Det blir bra det. Jag önskar er en skön helg!
.
1 kommentar:
Blev lite fundersam.... "Särskild anpassad bostad"... står det inte i ansökan om hur den anpassningen ska se ut, vilka behov som finns? Behov som de MÅSTE tillgodose, annars är det inte anpassat till just Sandra, som ansökan gäller.
Jag hoppas verkligen cheferna får upp ögonen för hur Sandra fungerar och att de gör det bästa av det! Det är liksom på tiden. Du får tipsa om hur vår kommun löser saker och ting på ett galant sätt. ;)
Kramar om och saknar ♥
//Bellan
Skicka en kommentar