torsdag 26 november 2015

Ett steg fram och två bak

Vi fick avslag på vår överklagan om att Sandra ska få flytta till en annan kommun. Så var det med det. Vem som helst får inte flytta vart som helst! (Motivering - hon har inga vänner där). Men det kvittar för det blir nog lika lång väg att stångas oavsett vart Sandra bor nånstans. Jag hade väl kanske önskat lite mer vettiga människor att stångas mot, dock. Sen vet jag ju att det finns bra kommuner också och alla kan ju inte flytta till dom, det är väl därför personer i behov av mycket stöd inte får flytta…


Vi bor i en för liten håla där det mest är inavel i kommunhuset. Vem man än vänder sig till så får man inget svar förrän dom har haft krismöte om hur dom ska kunna slingra sig från allt ansvar. Det låter inte klokt, men är tyvärr ingen överdrift. Dom använder t.o.m. samma mening och kopierar den när dom svarar. T.o.m. avslag vi fått när vi sökt något är kopierat med samma ord som tidigare avslag. På frågan ”vem har ansvar” svarar dom inte alls och det som är mest skrämmande är ju att dom även har socialnämnden på sina kafferep. Så när man anmäler så håller dom varandra bakom ryggen och går fria utan att vi får försvara vår anmälan. Helt jävla otroligt! Men vi väntar ju på nytt svar från IVO närsomhelst, och får kommunen rätt igen så är det en riktig gröt av lögner i det huset.

Vi kommer ju tyvärr att bli tvungna att ha med kommunen att göra, för den situation vi har nu är inte hållbar. Jag har kontaktat LSS-handläggaren och bett om en ny Individuell Plan enligt LSS. Där måste hela Sandras situation vara med och vem som har ansvar för vilken bit. Assistans, boende, verksamhet och sysselsättning. Och anpassning... Så nu har dom väl krismöte om hur det ska hanteras innan vi får något svar.

Kommunen hävdar ju att allt ansvar är assistenternas, men det stämmer ju liksom inte. Alltså måste jag ta allt som inte är assistans-ansvar och som kommunen inte gör. För Sandras skull gör jag vadsomhelst och skulle hellre tälta i skogen än att hon inte har ett anpassat liv med boende och sysselsättning. Men hur vi än vänder oss så finns det en massa ansvarsområden och kostnader som måste lösas innan vi föräldrar dör. Sandra kan ju ingenting själv, hennes liv måste bara fungera. Allt ifrån mat på bordet och pedagogiskt upplagda dagar, till stopp i avloppet och underhåll av huset. Så det är ju inte ”bara” att se till att lånet blir betalt innan vi dör.


Jag vet att Sandra skulle brytas ner helt om kommunen tog över ansvaret utan att vi föräldrar ser till att det blir anpassat. Efter att ha fått mail från två chefer där dom skriver att dom anser att den dagliga verksamheten är anpassad efter Sandras behov, så blir man ju inte precis lugn inför framtiden. Kommunen anser med andra ord att det är helt i sin ordning att Sandra går bakåt i utvecklingen, får dagliga utbrott, kräks och blir tröttsjuk varje vecka, inte klarar att gå på toaletten och kryper istället för att gå. För det är resultatet efter tre månader i den sk anpassade verksamheten. Då blir man fan mörkrädd! Men det är klart, kommunen lyckas väl bäst om dom slipper ansvar, och det skulle dom ju om Sandra bröts ner ordentligt för då blir hon landstingets ansvar på psykakuten.

Det är en enorm skillnad på att anpassa Sandras liv och att inte göra det. Den som orkar kan ju läsa det HÄR. Inte blir det billigare att inte anpassa heller, om nu pengar är viktigare än Sandra. Det behövs egentligen så lite och det är det som är så frustrerande.

Tänk den dagen då kommunen ska utse en godman också. Från samma inavel som resten i kommunhuset?... Hujedamej, då kan vi lika gärna skriva in henne på psykakuten direkt.


När Sandra mår bra, är det rätt anpassat. Och nu mår hon bra. Men fråga inte hur jag mår. Vi är inte ute efter några som helst orimligheter, men jag fattar ju att Sandra är dyr. Det kan dock inte hon rå för, eller göra något åt. Så länge hon finns här på jorden så måste hon ju få ha en plats, liksom. Hon är precis lika mycket värd som cheferna i kommunen, men kräver inte hälften av välfärd. Hon måste bara få det anpassat så hon orkar leva ett värdigt liv.

Om det var så att hon klarade att bo i gruppbostad eller lägenhet så var det ju inga bekymmer. Om vi ändå ville att hon skulle få bo i villa, för att det liksom är mysigt, så är det ju självklart vårt ansvar. Aldrig i livet att vi skulle begära nåt annat om det inte var så att det är enda möjligheten. Vi hade heller aldrig lagt energi på den här kommunen om vi hade haft råd att ta hand om allt själva.

Det handlar inte om att Sandra ska ha nåt lyx-boende på andras bekostnad, det handlar bara om att det inte finns några andra alternativ än en anpassad villa i en anpassad miljö. Hon klarar inget annat. Hon skiter fullständigt i välfärd, lyx och tillgångar och hon har inget begrepp om pengars värde över huvud taget. Hon behöver bara anpassningar som gör att hon mår bra. Eller att hon inte går under, om man vill uttrycka sig riktigt. För det är precis dom två alternativen som finns, nämligen.

.

2 kommentarer:

Bellan sa...

Usch, vad trist för er att behöva ha det så här med kommunen! :( Blir riktigt ledsen av er situation. Men nu hoppas jag IVO gör sitt! Det måste väl finnas något sätt att få kommunen att följa lagarna så Sandra får ha det bra, även när ni är borta?!? Blir frustrerad....

Styrke- och saknarkramar till dig! <3
//Bellan

Anonym sa...

Millan i skåne:Kolla med handikappombudsmannen om vad som gäller att flytta till annan kommun. Jag har för mig att det finns någon lag om att medborgare inte ska vara kommunbundna pga handikapp. Jag hittar dock inte var man kan läsa om det.