Sluta curla

Varför bereda vägen och anpassa sig efter Sandra hela tiden? Hon får väl lära sig.

Jag kan ju bara berätta om morgonen vi hade idag. En helt vanlig liten incident i vår familj, men som oftast inte leder till utbrott. I morse tog mitt tålamod slut, och jag slutade bereda vägen rätt.

När jag går in och säger ”God morgon” till Sandra så möts jag av ett stort leende. (Det bådar gott inför fortsättningen) Jag sätter timstocken på 5 minuter och när den piper vet Sandra att hon ska gå till toaletten. Där väntar ett morgonschema, och dagens kläder ligger förberedda i rätt ordning på en stol.

Sandra klarar ganska mycket ”själv” med rätt vägledning och jag finns tillhands och rycker in så fort Sandra visar tecken på att jag behövs. Frid och fröjd. Jag ska just börja borsta tänderna på henne när hon plockar fram ”gnällrösten” som kan ge rysningar om man inte själv är på topphumör… Men, det är bara att bita ihop. Om man klarar det.

Hon gapar inte, utan gnäller och vill veta vilken färg. På vad? frågar jag, och så håller vi på tills mitt tålamod är slut. Jag ger henne tandborsten och säger att hon ska komma till köket när hon är klar. Går jag inte därifrån kommer jag att bli väldigt opedagogisk, känner jag.

Efter en stund med små utbrott för sig själv kommer Sandra nerhasande, arg som ett bi, för trappan. (Hon kan fortfarande inte gå ner efter kommunens framfart i våras, utan hasar på rumpan). Vi går igenom schemat och sen är det frukost, men Sandra är fortfarande ”utbrottig” och vill inte ha.

Så konsekvenserna av att jag tappade tålamodet och slutade ”curla” blev (förutom utbrott) att tänder och hår inte blev borstade, ansiktet inte blev tvättat och Sandra inte fick i sig någon frukost. Bara för att hon ville veta ”vilken färg” Och hon lärde sig ingenting av mitt agerande.

Om jag hade haft tålamod och bemött henne rätt istället, om jag hade uppmärksammat den lilla snabba blicken mot magen/tröjan och att Sandra faktiskt sa ”Vilken färg under” så hade jag ju, i tid, fattat att det var färgen på skärpet hon menade. Hade jag bara svarat ”brunt” så hade vi sluppit morgonens utbrott. Sandra hade fått sina tänder borstade, blivit tvättad och fått ordning på håret, och hon hade ätit frukost med fortsatt gott humör.

Det kan tyckas vara en liten bagatell, och det är just det jag vill få fram. Det är precis alla dom små, små detaljerna som dagarna är fulla av, och som ställer till det om vi inte bereder vägen rätt. Vi skulle kunna utbrotta oss igenom dagarna, men ska Sandra lära sig nåt, och utvecklas, så måste vi anpassa. Hela tiden. Vi måste vara lyhörda på dom små tecknen och hjälpa Sandra att uttrycka det hon vill, för hon kan inte förmedla själv alla gånger.

Att curla är att hjälpa mer än man behöver, inte att anpassa när det är nödvändigt. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – Man kan aldrig, aldrig kräva mer av någon än vad den personen har förmåga att klara av.

.