Vi hann
knappt hem efter ett par sköna dagar i husbilen förrän vi var igång igen. Så
det var klokt av oss att åka iväg lite och bara må gott.
När vi
hade packat upp och käkat, i torsdags, så åkte vi till stan och köpte
ytterligare några grejor som saknades till vårt källar-projekt. Baby-vakt och
schema-pärm var absolut nödvändigt, så det var vi tvungna att hinna köpa innan
vi kan färdigställa nånting.
Efter det
pysslade vi vidare i källaren, och det börjar närma sig färdigt. Ni ska få se
lite före- och efter-bilder snart, men det är några viktiga detaljer kvar först.
Klockan 15
igår var det dags att hämta hem Sandra efter att hon hade varit på korttids sen
i måndags morse. Hon brukar inte riktigt orka vara där hela dagarna så länge,
utan assistent, men dom är jätteduktiga på att anpassa så vi kan koppla av.
Utan korttids hade vi nog inte överlevt. Så tacksam!
Att
dessutom få hem en pigg och glad tjej, särskilt efter en period med raka
motsatsen, är en ren fröjd. Man blir liksom lite fånigt lycklig av bara farten
:) Det märks när det är personal som känner Sandra riktigt väl, och lyckas
anpassa dagarna fullt ut. Tack!
Att känna
Sandra riktigt väl är inte detsamma som att ha känt henne länge. En del lär sig
aldrig att läsa av och sänka kraven, hur länge dom än känt Sandra, medan andra
lär sig ganska fort. Har man rätt tänk så brukar det gå, även om det alltid tar
tid innan man kan se alla små tecken och veta vad dom betyder.
Många
gånger har vi haft en tjej som har däckat hemma, och personal (från första
skolan och vissa andra) som säger ”Men det gick såå bra, hon var såå glad” Ja,
det är just det. Hon tycker ju allt är roligt, men orkar inte, och
konsekvenserna ser man inte förrän det är försent. Oftast när Sandra kommer hem. Känner man henne riktigt väl, så brukar man kunna stoppa i tid.
Nu är
iallafall damen ledig kommande vecka och idag ska hon få se vad vi har fixat
med i källaren. Vi ska berätta för henne att det är ”nya jobbet” där hon ska
”jobba” med sina assistenter sen. Vi brukar ju inte säga saker i förväg, men
den här gången har vi kommit fram till att det nog är bäst att hon får
förberedas lite. Hon märker ju förändringarna och vi vill inte ljuga för henne.
Att vi har kunnat hålla det hemligt så här länge beror på att vi satte upp
draperier det första vi gjorde, och sen har vi lagt filtar över alla ouppackade
påsar vartefter vi har handlat nytt.
Risken är
ganska stor att hon blir så glad och förväntansfull att det slår över och hon
blir för trött istället. Men den risken måste vi ta den här gången. Längtar
efter sina assistenter gör hon ju ändå, så kanske blir hon lugnare av att få
vara lite delaktig och börja bekanta sig med alla nya saker.
Göran mår
förstås inget vidare, och inte har han haft tid och ro att vila sitt (troligen)
brutna revben heller. Men vi hoppas väl att det ska lugna sig lite efter den
kommande veckan. Jag försöker ju hjälpa till med det jag kan av sånt som han är
bättre på, men han gör det hellre själv än att stå och förklara hur man gör för
mig. Och jag är verkligen inte bra på sånt där som att dra ledningar, skruva
upp hyllor och lyfta tunga saker balanserandes på en pall. Jag är betydligt
bättre på att sortera ordningar och märka burkar och pärmar ;) Visst kan jag
lära mig som alla andra, men då går det ju väldigt mycket fortare att den som kan
gör, särskilt när vi behöver bli klara inom rimlig tid.
Må så
gott!
.
1 kommentar:
Verkar bli en bra lösning; men tänk att ni skulle behöva ta till eget utrymme för att Sandra ska få den anpassning hon behöver. Det är bedrövligt.
Våra barn kostar mycket och det är så sorgligt att ha följt er kamp mot kommunen.
Vi har ett antal år framför oss, men jag bävar lite med tanke på att vår kille i mångt och mycket har samma problem som Sandra.
Skicka en kommentar