Bostadsanpassning del 2

Efter det att Göran gick upp och pratade med ”vilka det nu var” angående bostadsanpassningen häromdagen, så förstod dom nog att det var en lite väl omständlig väg att gå med ansökningar, blanketter, intyg, hantverkare och lång väntan. Så igår ringde nån ansvarig för det där och pratade vidare med Göran.

Vad glad man blir när det finns människor på rätt platser som försöker göra saker så bra det går. (Vissa chefer och LSS-handläggare borde ta lärdom) Och det mesta går ju att lösa på ett eller annat sätt, om man bara vill, försöker och hjälps åt.

Lösningen på toa-bekymret blir att Göran (som ju har egen firma) köper material, monterar det själv och sen fakturerar allt till kommunen. Tack för vettiga människor! Enda problemet är att hitta sakerna, men den supervettiga ansvariga skulle skicka hem info om det så fort som möjligt, och sen är det bara att köra.

Göran har även lite idéer på hur vi löser den ganska osäkra och farliga trapp-situationen vi har, men vi får väl se vad som går att göra åt det. Sandra klarar ju inte att ha sele, eller några andra anpassningar som innebär förändring för henne. Det skulle bara resultera i att hon blev ännu mer rädd att gå i trapporna. Vi måste alltså hitta en lösning som är för assistenterna, och inte för Sandra. Typ nåt stöd så den som hjälper Sandra inte trillar baklänges ner för trappan om Sandra blir rädd och slänger hela sin tyngd runt halsen på en.

Nåja, vi klurar vidare och Göran har en idé som nog kan funka. Bara att någon lyssnar och försöker hjälpa oss att lösa problemen känns så otroligt skönt så man nästan tar och öppnar den där champagnen vi skulle skålat med för länge sen men kom av oss med ;)

Sen är det ju en stor fördel också, att Göran gör det själv. Att ta hem okända hantverkare på osäkra tider är ingen hit när Sandra är hemma.

Vårt andra projekt vi håller på med har gått över förväntan, trots att Sandra är hemma och vi ju har svårt att göra något annat än att hjälpa henne. Hon har ju behövt ta det väldigt lugnt den här veckan, och det innebär att det har gått bra att hinna lite annat för en av oss då och då. Göran har mest röjt och slängt massa grejor i källaren, medan Sandra och jag har trätt halsband.

Men nu får projektet vila tills vi är lediga och kan hjälpas åt med det som återstår. Sen kan jag nog berätta lite mer för er vad vi håller på med.

Ha det så bra ni kan!

.