onsdag 2 januari 2013

Tema - Relationer - Viktiga vänner

Som jag har skrivit tidigare så har Neurobloggarna tema om relationer den här veckan. Igår handlade mitt inlägg om anhöriga, främst släkten. Idag ligger fokus på vänner.

 
Det är inte så lätt att skaffa/behålla vänner när man nästan aldrig kan eller har tid. När man måste tacka nej till inbjudningar (eller dela på oss när vi blir bjudna tillsammans). Att träffa folk när man nästan aldrig kommer hemifrån, och nästan aldrig har möjlighet att bjuda hem nån eller ens prata i telefonen, är inte så lätt.

Ibland undrar jag om jag hade överlevt utan Facebook och bloggen, som är nästan den möjlighet jag har att ha kontakt med omvärlden. Ja, inte riktigt, jag tar mig ut på roligheter också, men det är ingen självklarhet och det kräver en hel del planering. Det blir inte så ofta som jag skulle önska.

Jag har ganska många vänner och är väldigt tacksam över det. Riktiga vänner, som finns kvar även i perioder då jag inte orkar vara en vidare bra vän själv. Och som vet hur det är och liksom bara gillar oss ändå. Jag är enormt tacksam över det! Och väldigt dålig på att visa det… Men jag hoppas att ni vet det ändå. Att jag tycker om er väldigt mycket!

 
Vännerna vi hade innan Sandra föddes, försvann väl på samma sätt som släkten gjorde. Det blev besvärligt, och vi ändrade oss säkert en del också. Fick andra värderingar och andra intressen. Saker som var viktiga då tappade betydelse och annat blev viktigare. Framförallt blev vi tvungna att ta hänsyn till Sandra först. Alltid.

Några som försvann sörjde jag, ni vet.. när man tror att man har en riktig vän som man litar på, men som inte orkar med en sen när man drabbas av nåt. När jag fick min depression t.ex. Då gjorde det ont, för då behövde jag vänner. Men idag är jag tacksam över dom ”riktiga vännerna” jag fick istället. Mycket värdefullare, faktiskt. Att släkten försvann gör däremot fortfarande ont ibland. Det går liksom inte att ersätta dom.

Hursomhelst så har jag träffat en hel del nya vänner sen Sandra fick sin diagnos, och framförallt sen jag började blogga om det. Många i samma situation och med liknande erfarenheter som jag har. Ja, det är mest jag som har såna kontakter, Göran har inte samma behov av det.

Det är som att det fanns ett speciellt band mellan människor med liknande erfarenheter. När man träffas och alla bara vet, utan förklaring, då är det magiskt på nåt sätt. Och nej, vi pratar inte bara diagnoser och svårigheter när vi ses. Nästan inte alls, faktiskt :) Det behövs inte på nåt sätt.

Sen dom vänner som inte har egna barn med npf, men som lärde känna oss efter Sandras diagnos och som inte har ”vår tid före diagnosen” att jämföra med. Dom som bara har den där förståelsen ändå. Och, så klart, den enda vän, med familj, som vi kände innan Sandra föddes och som orkade stanna genom hela resan. Alla som känner oss, och ändå tycker om oss. Tack för att ni finns!

 
Imorgon kommer ett tema-inlägg om Sandras vänner.
Scrolla vidare om du vill läsa dagens vanliga inlägg.

♥ Kram ♥

4 kommentarer:

anne sa...

Relationer med vänner har väl vart liknade som för dig, hade jag inte haft fb och bloggen så hade jag aldrig haft så mycket kontakt alls utanför. Och sedan på detta vis lärt känna många på nära håll och via nätet som lever liknade liv som många av oss föräldrar med barn som lever med npf. Jag tycker om neorobloggarna, för de ger mig lite att tänka på då jag skiver, för det är så lätt att fastna i det vanliga men att få något nytta att skriva om så tänker man till för det som är normalt i våra små liv kanske inte är så så vanligt, man fastnar liskom i att det kanske inte något man tänkt skriva om... Oj, nu rabblar jag bara... heheh
Tack för en jättefin bloigg och allt du skiver om.

Kram Anne

Bellan sa...

Nej, vad hade man gjort utan fb och bloggen. Fb är ju ett väldigt bra sätt att hålla kontakten när man inte ens kan prata i telefonen.

Du är en vän som ligger mig mycket varmt om hjärtat ♥ men det visste du säkert!
Kram på dig fina ♥
//Bellan

Tina sa...

Tack för att du finns, är otroligt tacksam för att jag fått börja( fast känns som vi alltid känt varandra !) lära känna dig och din familj. Du är lite av en mentor för mig som har erfarenheter jag inte har. Du är rolig och underhållande och önskar som sagt att vi hann ses mer bara ! Och du är välkommen på kaffe när än du har tid ! Kramar <3

Photo by Maria sa...

Lite som när man skiljer sig, eller iaf när jag gjorde det.. Jag har två vänner kvar sedan tiden innan skilsmässan, men de som försvann visar ju sin rätta sida och den sidan kan man vara utan.. Men visst gör det ont, när man själv funnits för dem och ställt upp och så när det händer något så finns man inte..
Jag har väldigt få vänner jag umgås med, men hellre få och äkta vänner än många och falska..

Kram Mia