Tema - Relationer - Våga fråga

Den här veckan har Neurobloggarna tema om relationer och det tänkte jag försöka dela upp lite, för det har jag lite olika vinklar på. Idag handlar mitt inlägg om relationen till dom närstående vi hade innan Sandras svårigheter blev för svåra.

 

Jag har ju accepterat vår situation och sörjer ju inte nånting egentligen, men ibland kommer en liten tagg i mig och jag känner en saknad och sorg över hur det hade kunnat vara. Inte om Sandra inte hade autism, utan om andra hade frågat vad som är bäst för henne…

Det är ju inte precis så att jag ringer upp till anhöriga och säger ”Kan ni skicka ett inbjudningskort till Sandra och ha ett eget kalas med bara henne bjuden” utan det började ju med att vi fick tacka nej till stora kalas och Sandra fick inga fler inbjudningar.

Hon klarar inte att ha eget kalas heller, eftersom det inte kan komma fler än max två personer i taget, och dom måste dessutom plötsligt åka hem, innan det spårar ur. Om alla ska bjudas så skulle vi få fira födelsedag varje helg i flera veckor, trots att vår släkt är (eller var, snarare) ganska liten.

 

Jag tror det var där som intresset för oss, och Sandra, liksom försvann. Det blev för besvärligt med all anpassning, men ingen ringde och frågade hur vi skulle kunna göra så det blev bra för Sandra, det var enklare att sluta höra av sig.

Ingen ringde öht, och nu har vi ingen släkt längre. Det sörjer jag. Jag kan inte berätta och förklara om ingen vill veta och frågar.

 

Jag kommer aldrig att bli mormor, och det har jag också accepterat. Men jag hade gillat att skämma bort barnen i släkten lite och överraska dom ibland. Men när Sandra inte fick vara viktig för andra, så tappade jag lusten att bry mig om tillbaks, liksom.

För dom andra barnen i släkten har mor- och farföräldrar, mostrar, farbröder och kusiner som bryr sig om. Sandra har ingen. Jag hade önskat att hon var lite viktig ibland. Att hon fick ett kort eller att nån ville veta hur hon har det. Kanske ett litet paket när hon låg på sjukhus i våras, när ingen ens ringde och frågade hur det var med henne.

Jag hade önskat att hon fick besök, eller blev bjuden på sina villkor. Så som det hade kunnat vara om släkten hade frågat oss. Det gör ont när jag tänker på det, och det sörjer jag ibland.

Så en uppmaning till alla anhöriga som inte vet hur ni ska bete er, men inte vill tappa kontakten – Våga fråga! Våga bry er om!

 

Fler inlägg i temat kommer under veckan att finnas på Neurobloggarna på Facebook och Twitter. Välkomna in, gilla, följ och sprid gärna både sidor och inlägg.

(Vill ni läsa om hur vi tog oss igenom nyårsafton så är det bara att scrolla vidare, och svar på frågan jag fick kommer i nästa vanliga inlägg)

♥ Kram ♥