söndag 29 juli 2012

Gästbloggare


I våras fyllde jag 29. Ett år kvar till 30.

När jag föddes var jag annorlunda. Inte tillräckligt för att man skulle förstå att jag hade en diagnos. Men lagom för att anses som ovanlig. Lite konstig. Bortskämd, kallade många mig för.

Mina föräldrar såg mina behov och handlade efter vad de ansåg att jag behövde just då. Även om det så var att få vara hemma från skolan för att det var brandövning, eller för att jag hade lite ont i halsen och var trött.

I skolan hade jag ändå vänner. Men väldigt få nära vänner. De tog men jag gav inget. För jag ansåg inte att det behövdes, på nåt sätt.

Jag var alltid rädd. För olika saker. Regnbågar, alf (seriefiguren), spöken, mörkret, brandalarm, höga ljus i allmänhet osv. Trots det sa ingen i min familj åt mig att skärpa mig, att det bara var fånigt. Jag fick vara rädd.

Man klippte ut Alf från leksakstidningarna. Man bytte kanal när boktipset började. (ryser fortfarande vid melodin.) Man tog min hand när jag såg en regnbåge. Mamma och pappa satt tills jag somnade längre än någon av mina vänners föräldrar gjorde. Jag sov i deras säng när jag vaknade om natten tills jag var 12.

Jag behövde det.

Jag har autism. Aspergers syndrom som det kallas. En högfunktionell autism. Jag är onormal men ändå normal. Det är en svår balansgång ibland, och det skapar kaos och oreda i mitt liv emellanåt.

Det har varit svårt att behålla jobb, att studera efter att jag flyttade hemifrån och förlorade alla mina rutiner. Jag har varit svårt deprimerad, hatat mig själv och omvärlden. Jag har varit ensam, gråtit mycket och undrat vad felet varit.

För 2 år sedan fick jag min diagnos. Det var en lättnad. Att få höra att jag inte var konstig, var så skönt! Att få ett namn på mitt beteende.

Därefter började mitt liv kan man säga. Jag mådde stadigt bättre, kunde få den hjälpen jag behövde. Fick kontaktperson och boendestöd. Tillsammans ordnar vi så att jag får en normal vardag. Så långt det går.

Ibland låser det sig för mig. Det händer oftare när jag är trött. När jag gjort många saker på rad, utan vila. Då orkar inte kroppen eller hjärnan med och den blir överkokad.

Då orkar jag knappt prata, pratar monotont. Blir släpig och händer något jag inte är förberedd på blir jag totalt låst. Vet knappt vad jag heter. Det är mycket jobbigt, men jag vet iaf hur jag kan förhindra det. Vila! Jag kan inte göra mer sociala saker 2 dagar i rad. Den 3:dje dagen måste jag få vila. Sova ut så länge jag behöver. Oftast sover jag under dagen också. Min kropp behöver återhämtningen. Den dagen är jag mer autistiskt än normalt. Men det får vara så.

Min sambo börjar vänja sig. Han vet att jag måste få vila. Ja, jag har partner. Jag är så pass vanlig att jag har vänner, en sambo, katter och jag är faktiskt egen företagare!

Det går, fast man har en diagnos.

Att vara egen företagare är det som passar mig bäst. Då kan jag anpassa mina tider när jag orkar. Och se till att jag inte har mer jobb än jag klarar av. Att det finns tid till vila.

Att jag skulle vara där jag är idag, trodde jag inte för 3 år sedan. Innan min utredning kom igång.

Det krävs mer kunskap om våra funktionshinder. Det finns så mycket fördommar och ren idioti. Allra helst från regeringen.

//Ylva-Li - Autist och fotograf.


Stort tack till Ylva-Li för att du ville gästblogga hos mig och sprida mer kunskap och förståelse över hur det är att leva med autism/Asperger syndrom.

Vill ni läsa Ylva-Lis bloggar så klickar ni HÄR och/eller HÄR och vill ni kika in och gilla hennes fina fotosida på Facebook så klickar ni HÄR

♥ Kram ♥

6 kommentarer:

Åsa sa...

Åh vilken härlig positiv anda i din berättelse!!!! :)
Och vilka härliga föräldrar som faktiskt lät dig vara du o inte försökte ändra på dig o lät dig få det som dom trodde på!!!!
Jag har själv en son på 14 år med AS /ADHD o jag har alltid följt hans rytm både ang sova ( sov som du till 12 år då han inte kunde få ro o nätterna blev långa..) jag vet att folk tycker jag mjäkat på vissa delar, bla sovandet. MEN jag har känt att det varit ngt utöver det vanliga o det har nog dina föräldrar oxå gjort :)
Jag blir oxå så lättad o glad när jag hör om hur ditt vuxna liv ser ut idag!!! Tänk vad häfftigt eget företag :)
Just när man som förälder har barn inom autismspektrat så e man ganska orolig o tänker på framtiden då det handlar så mkt om rutiner vardag stress osv så att höra hur bra o fint både med arbete partner och förstås djuren :) det värmer mamma hjärtat här :)
Här har vi inskaffat 2 katter och sonen lever upp o e väldigt mycket gladare så djur har en läkande effekt!

Tack för att du delade med dig av din fina berättelse om ditt liv o samtidigt gav oss oroliga föräldrar hopp mod o styrka :)
Kram Åsa

jeannette sa...

Tack Ylva
För att jag fick läsa om dig, jag själ ska ta hand om en pojke med Autism i höst på min förskola och tror nog att jag är lite nervös för det ;) Jag ska genast gå in på din sida ;) Lycka till i livet

Susanne sa...

Hej Ylva-Li, tack för din fantastiska berättelse!

Så jobbigt du måste ha haft det men samtidigt tur att du har så förstående fina föräldrar.
Underbart att du nu mår bättre har hittat ett fungerande liv och ett intresse i fotandet som egen företagare. Ska kika på din fotosida.

Kram Susanne

Unknown sa...

Åh tack! Så glad jag blir att läsa att ni uppskattar min text. Det är så svårt att få in "allt". Det finns så mycket mer att berätta. Alla små episoder i mitt liv som andra anser vara konstigt, men som för mig var helt normalt. :)
Det viktigaste är nog att det finns hopp! En diagnos är inte slutet, det är början. :)

Okki sa...

Nina: Vad bra med en gästbloggare, o helt i din "anda". Vidarebefodra kunskapen om autism. *så viktigt*

Ylva-Li: Tack för du ville berätta,
som mamma t ett autistisk barn försöker man verkligen hjälpa sitt barn på allra bästa sätt... Så värdefullt att kunna läsa det du skriver. Kommer absolut följa din blogg.

Varma Kramar Okki

Hanna sa...

Hej!
Om du skulle vilja ha ytterigare någon gästbloggare så skulle jag kunna tänka mig det :) Jag har ingen NPF-diagnos (men har bilvit utredd för aspergers, utan att få någon diagnos). Däremot har jag social fobi och OCD (och säkert vissa drag av flera olika NPF-diagnoser). I så fall skulle jag gärna skriva lite om hur det är att ha de diagnoserna (särskilt social fobi), vad det får för konsekvenser, vad omgivningen kan tänka på osv.
(Men jag förstår om du känner att du redan har haft tillräckligt många gästbloggare eller att min problematik ligger för långt utanför det som din blogg handlar om.)
Mvh, Hanna