fredag 5 mars 2010

Det viktiga samarbetet

Jag är så glad att det finns så många människor runt Sandra som jobbar åt samma håll. Att vi kan sitta och prata tillsammans och komma på olika lösningar för att hjälpa henne. Två lärare från skolan, två personal från korttids och jag.

Jag har ju funderat på hur vi ska komma ur låsningarna som blir ibland. På mötet igår, när vi satt och diskuterade, berättade läraren hur dom gör i olika situationer i skolan. Plötsligt var det så enkelt. Ett sätt att hjälpa Sandra ur en låsning är att ge henne papper och penna. Då kan hon rita vad hon menar när hon inte får fram det. Det har vi vetat länge, men liksom inte kommit på i situationen. Jag har låst mig jag med, och liksom inte tänkt klart.

Ett annat bra sätt är att, istället för att bli irriterad och tjata på henne, vända det till Sandras eget ansvar genom att ställa en fråga om när hon vill ha hjälp, eller vad det nu är som har låst sig för henne.

Genom att göra Sandra delaktig och föra över ”att bestämma själv” på henne så blir hon inte bara mer delaktig i sitt liv utan slipper också känna den där pressen från någon annan, en press som gör att hon låser sig.

Det har vi ju inte testat riktigt. Inte i låsningssituationerna iaf. Men det känns så rätt och jag tror det är en bra lösning! Vilken lättnad! :) Det har verkligen inte känts okay att bli arg på Sandra när hon har hamnat i en låsning. För henne är det jättejobbigt och det hon minst behöver då är en arg mamma! Fy tusan så hemsk jag har känt mig varje gång jag har tappat tålamodet när hon har behövt hjälp!

Sen är det vissa andra saker som är svåra för henne. T.ex. säga till när hon är törstig eller behöver gå på toa. Så i skolan har dom en pärm med bilder på det, där Sandra kan ta rätt bild och visa, istället för att säga det hon vill. Nu har dom kommit så långt att hon kan be om pärmen och sen välja ut rätt bild när hon t.ex. behöver gå på toa.

Det är för att hjälpa henne ur låningarna då hon t.ex. behöver gå på toa, men inte kan få fram det, liksom. Så nu tänkte jag göra såna bilder hemma med, så får vi se om hon kan använda sig av det när hon inte kan säga vad hon vill.

Så hemskt att vilja säga nåt, och inte få fram det i ord. Trots att hon egentligen, rent fysiskt kan säga det, så kommer det ändå inte fram. Lilla gumman så svårt hon har ibland. Inte konstigt att hon blir arg när orden fastnar.

Tänk så viktigt det är med samarbete mellan alla som jobbar runt Sandra. Så himla viktigt att jobba åt samma håll! Att alla förstår problemen och gör lika för att hjälpa. Det känns fantastiskt bra! :)

Sen pratade vi lite hit och dit om allt möjligt och hur det var så kom vi att prata om bollhav. Jag skrev ju för ett tag sen att Sandra älskar bollar och bollhav, men nästan aldrig fått tillfälle att vara i ett sånt. Nu är hon ju dessutom för stor, så nu är det ju rätt kört. Men så finns det tydligen möjlighet både genom skolan och genom korttids att besöka ett bollhav med Sandra. (Där det inte är en massa annat folk) Så dom ska försöka göra lite såna utflykter med henne, både i skolan och på korttids, när hon mår bra framöver. Men guuuuuvaaaaakuuuul!!!!!! :)

Skoldagen igår hade gått ganska bra, även om Sandra hade varit skör till och från. Innan hon åkte hem hade hon mått illa, så jag var ju beredd på att hon hade blivit sjuk. Men när jag kom hem var hon både lugn och glad. Hon hade både ätit ordentligt och druckit mycket, så det blir nog skola med ridning enligt planerna idag.

Tänk, det är redan fredag, vart tog den här veckan vägen??? Men det är nog inte så dumt med lite helg för Sandra nu. Och vet ni… På måndag är det korttids, minsann! :)

Mitt tandläkarbesök, förresten, det gick bra! Tänderna var fina och jag hade tur, för det var ingen bokad efter mig så hon hann pensla mina tänder mot ilningarna. Hon sa att det kommer bli bättre igen när jag har använt min vanliga tandkräm ett tag, det tackar jag för!

Det var samma tjej som tog hand om Sandra också, så jag passade på att berömma henne, eller dom alla, för att dom bemöter Sandra så bra och är så duktiga med henne. Jag kan ju inte stå och prata så mycket när jag har Sandra med mig, men jag vill ju att dom ska veta hur tacksamma vi är för det fina jobb dom gör. Att Sandra faktiskt klarar att bli undersökt utan att sövas. Vad glad hon blev! :)

Nä, nu är det dags att fixa Sandras frukost här innan jag ska gå upp med timstocken och väcka henne. (F´låt att jag inte har orkat fota så mycket på sistone, ska skärpa mig... det blir ju en lite roligare blogg med bilder) Ni får ha det så bra hela långa dagen! :)

8 kommentarer:

Britt-Marie sa...

Åh va roligt att mötet gick så bra! Och att du fick så bra användningsbara tips med dig hem. Det med bilder för att tala om vad man vill har vi haft till Hugo med. Vi laminerade ett A4 papper och satte på väggen och på det hade vi de vanligaste "att göra" bilderna.
Skönt för dig att allt var bra med tänderna, usch för att gå till tandläkaren.
Ha en jättebra fredag!! Kram

Mia sa...

Vilken tur Sandra har som har er alla! Hon får så mycket kärlek och hjälp. Jag blir verkligen imponerad av era lösningar, jätteproffsiga. Hoppas att vi kan bli lika duktiga med Viggomannen, med eller utan diagnos...

Annelie sa...

Åååå.. vad härligt att Sandra har så bra personal som verkligen fattar vad barn/ungdomar har för särskilda behov vid ett sådant funktiongshinder.
Plus att som du säger.. att ni som föräldrar också får detta "Jamen gudni va bra idé"..
Kanon att ni har dessa träffar.
Glá för er skull. :o))

Ha nu en helt underbar helg.. // Kram, Kram Annelie

Nattmia sa...

Att vara flera stycken som jobbar åt samma håll, somförstår och som man kan bolla ideér med är ett måste, men inte alltid det funkar så bra som hos er..

Och en annan sak som jag tycker ni gör så bra... Talar om för de som behöver det att de är bra, som tandläkaren igår tex.. det behöver man..

Ha nu en bra fredag med sol och utan skottning..

Kram mia

Maritha sa...

Vad underbart du måste ha mått när du åkte hem från mötet med de människor du kan få stöd av. Ni kan ju tillsammans hitta så bra lösningar för Sandra.
Härligt om hon får möjligheten att prova bollhav när du vet att hon tycker om det.

Så bra att höra att ni berömmer de som gör bra saker, oftast får de väl höra när de inte gör det!

Ha nu en bra helg och se till att jag har att läsa när jag kommer hem på söndag!

Kramen Maritha

Okki sa...

Vad härligt att ni har så bra personal runt Sandra. Och att ni samarbetar så bra.
Vi brukar ha "gemensamma utvecklings samtal" med både skola, fritids o kortis. Då är det ju lättare att få en samlad bild av vad som funkar o vad som inte funkar.
Här i stan har vi nåt som heter "händelseriket", där tror jag de har nåt som liknar ett bollhav... och det är bara barn från särskolan som får komma dit.
Kram Okki

Anonym sa...

Är så lycklig för er skull! KRAM Mona

Monica R sa...

vad skönt att mötet blev bra! har man riktig tur blir det som mötena är tänkta att bli, ett lyft för alla, ge nånting i det fortsatta arbetet runt barnet.. att man kan ge och ta utifrån vad man lärt sej (den hårda vägen..)

känner igen det du skrev om tandläkaren, ofta har man lust att ge beröm, just på plats, men det funkar ju inte om barnet är med.. det borde man bli bättre på, att höra av sej efteråt!.. men oftast försvinner det, i allt annat..

kram Monica R