torsdag 24 oktober 2019

Meningslösa läkarintyg


Jag blir så trött på att det ska in (nya) läkarintyg hit och dit om ditt och datt mest hela tiden. Det är väl iofs bra att det krävs intyg, för annars kan ju vemsomhelst påstå att det finns behov som inte finns. Men alltså… när det gäller individer som inte själva kan påverka, eller tala om, eller berätta, eller ens förstår sina egna behov, då känns det ju väldigt meningslöst med dessa intyg. Dessutom går ju inte autism över precis…

Som nu när Göran och jag vill dela på godmanskapet, t.ex. Han är godman och Sandra har ett ID-kort där det står att hon inte kan skriva namnteckning själv. Då krävs det ett nytt läkarintyg, igen! som styrker att hon inte förstår vad det handlar om. Trots att vi lämnat intyg när Göran blev godman och när vi skulle intyga att hon inte kan underteckna själv. Annars hade hon ju inte haft godman eller ett ID-kort utan namnteckning.

Nu är det ju en säkerhetsåtgärd, och det är ju bra. Det är bara det att när vi går till en läkare med Sandra, så kan ju inte hon förklara vad hon förstår och inte. Så i det intyget skulle läkaren skriva det vi anhöriga/godman säger. Jamen det är ju jättetryggt på alla sätt och går ju inte alls att fuska sig till ett sånt intyg… Suck! (Ja, det där var ju ironi, förstås).

Sandras allra första bedömning, som ledde till en diagnos när hon var sex år och den ganska nyligen gjorda ADL-bedömningen är dom enda intygen vi har som inte enbart är baserade på vad vi säger, utan även på iakttagelser och tester. Ändå säger dom intygen inte så mycket om hur Sandra fungerar i vardagen, eftersom det fortfarande är vi som har berättat och inte någon som har sett det.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Individer som inte själva kan framföra sina behov eller förstår sitt eget bästa eller kan delta i samtal eller larma missförhållanden (osv, osv) måste ha ett ordentligt skydd! Då räcker det inte med ett futtigt läkarintyg från en läkare som, eftersom hen inte kan fråga individen själv, är hänvisad till vad anhöriga påstår.

Det gäller ju alla insatser och anpassningar, om det ska trygga individen. (Särskilt som många översittare inte lyssnar på anhöriga). Sådana individer måste utredas ordentligt, av proffs. Många av dessa individer är ojämna i sina förmågor och då krävs det en utredning över tid. Alltså bör dessa individer bo en längre tid i en miljö där det finns proffs som kan utreda ordentligt och få en helhet över behov, förmågor och övrigt tillstånd.

Som förälder vill man ju inte utsätta sitt barn, utan helst ta hand om allt bara. Men man måste nånstans förstå att, även om en ordentlig utredning innebär jobbigheter för alla, så är det ju enda vägen att gå. Om det ska bli bra sen. Ja, annars får nog vi föräldrar uppfinna nåt "krumilurpiller" som ger evigt liv och evig ork! Är det proffs som tar hand om mitt barn, så kan dom hantera jobbigheterna betydligt bättre än mig när jag är trött.

Jag har ingen statistik, men även om en ordentlig utredning kostar, så har jag svårt att se att det skulle vara jättemycket billigare med alla dessa onödiga läkarintyg. Är inte sjukvården ganska belastad ändå?! Det blir iallafall billigare för kommunerna att ha en ordentlig utredning att utgå ifrån när det ska anpassas. Då ökar ju chanserna att göra rätt från början. För att inte tala om allt lidande individen och dennes anhöriga skulle slippa gå igenom.

Kommunerna får svart på vitt vad just den individen behöver både när det gäller omvårdnad, medicinering, boende, sysselsättning, hjälpbehov och övriga anpassningar. Då skulle vi anhöriga slippa vaka som hökar över våra utsatta, oskyddade, vuxna barn.
.

Inga kommentarer: