Luften gick
nog ur mig lite, tror jag. Efter att jag fått förklaringen på handläggarens
utredning, och faktiskt känner hopp om framtiden, så slappnade jag ju av en hel
del. Det var som att jag blev helt matt och tom på nåt sätt.
Sen dök det
upp lite andra orosmoln som påverkar mer än vad dom nog hade gjort om jag varit
lite stabilare just nu. Men hjärnan slutar fungera och då åker tankarna på sina
egna banor, verkar det som.
Nåja, det är
inget jag vill skriva om här, just nu iallafall. Förutom tröttheten så har jag
tagit lite tag i mig själv, kan man säga. Jag har ju fått s.k. kronisk värk,
även om den är ganska lindrig för det mesta. Det kommer lite i skov, och
däremellan är det ganska ok. Jag har hursomhelst inte lagt någon energi på det.
Förrän nu.
Men jag har
ju planer för framtiden, och när Sandra har flyttat så vill jag vara redo att
söka annat jobb. Eftersom jag är barnskötare så kan det ju vara sådana jobb som
jag kommer ha enklast att få. Då måste jag ju kunna röra mig lite bättre än jag
kan nu.
Faktum är
att för mycket stillasittande ihop med mina överrörliga leder inte har varit
någon vidare bra kombo… Jag behöver få lite muskler, helt enkelt. Eller, enkelt
är det ju inte eftersom jag tycker det är så tråkigt och har väldigt svårt att ta
tag i just den biten. Jag ger liksom upp redan innan jag har börjat, för jag
vet att jag inte orkar.
Men det finns
så bra hjälp att få, vi bor i ett fantastiskt land med så fint stöd om man vill
ha det. Jag måste bara säga det! Jag ringde VC och fick en läkartid ganska
omgående. Efter undersökningen tyckte läkaren att det nog är bra att börja med sjukgymnastik,
och det är ju bara att hålla med. Jag ville bli kallad, eftersom jag vet att
det inte blir av om jag ska ringa och boka tid själv. Sagt och gjort, det kom
en kallelse och jag gick dit.
Förklarade
både fysiskt och psykiskt, och att jag fattar att jag måste och att jag måste vilja
själv, men att jag inte har så mycket energi som krävs… Alltså en sådan gullig
och förstående sjukgymnast, så jag trodde ett tag att jag skulle börja gråta
där och då.
Jag är nu
inbokad på personlig gym-träning via sjukgymnastiken en gång i veckan i 12 veckor och ska även boka tid på
ett vanligt gym där jag kan träna samma saker på egen hand. Jag tycker
fortfarande att det är tråkigt, men inser ju att det här ändå är min chans att
må bättre och kunna sköta ett jobb framöver. Jag har ju varit mer vältränad
förut så jag vet att det kommer bli roligare när orken börjar komma. Det är nu
det är skittufft, men jag ska bannemej göra det ändå! Värre saker finns det ju
att utsättas för.
Wish me luck
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar