lördag 29 maj 2010

Livet går vidare


Det är ju blandade känslor och visst saknar vi Åke. Han var en mycket speciell och go katt och det kommer vi alltid att sakna. Men sista tiden led han mest och det känns faktiskt skönt nu, att slippa se honom lida.


Förra fredagen var allt så bra och han började bli bättre, men i söndags vände det och efter det hade han ordentligt ont. Det var nåt ledband eller nåt, som hade blivit uttänjt och orsakat att knäskålen inte låg rätt.

Men operationen gick bra och Göran åkte för att hämta honom. Så när han kom dit hade läget försämrats och Åke var tvungen att ligga kvar över natten. Göran och jag pratade igenom hur vi skulle göra. Dels ekonomiskt då, men inte bara det. Hur mycket skulle Åke behöva lida och hur skulle sommaren bli med allt passande innan han KANSKE skulle bli frisk igen?...


Då bestämde vi att om han inte mådde så bra att han fick komma hem som igår så skulle han få somna in. Men vi hade inte behövt ta något beslut, för när dom ringde igår em var han jättedålig. Dom fick ingen kontakt med honom. Han hade bara legat och varit helt borta under natten. Dom trodde att han hade fått en propp.

Lilla goa Åke han fick vara med om mycket den sista tiden. Han orkade inte med alla sövningar och all värk. Nu är det över och det känns bra.

Det första Sandra frågade när hon klev ur taxin igår var om Åke hade kommit hem. Så det var ju bara att berätta läget på en gång. Det var nog bra att jag hade sagt att han var väldigt sjuk för det kändes lite lättare att berätta att han var så sjuk att han inte kunde leva mer.

Än så länge har hon tagit det bra. Hon vet ju inte vad död är och det kan jag inte förklara heller. Men hon har varit med om en mycket nära och kär släkting som dog för en tid sen som hon saknar jättemycket. Och hon har förstått att när någon dör får man aldrig mer träffas.


Hon pratade om det en hel del, både att hon aldrig får träffa Åke mer och att hon saknar släktingen. Hon undrade om Åke ska ligga under en sten… Ja, vad säger man? Jag sa att det nog finns en grav till Åke vid sjukhuset. Sandra gillar inte att följa med till släktingens grav och det där är konstigt för henne. Kan man ju lätt förstå, om man inte förstår vad död är och sen får veta att någon ligger under en sten i jorden…

Nåja, vi får väl se hur hon kommer att bearbeta det här framöver. Sista tiden har ju Åke varit mycket i sitt rum eller bara gått i band inne, så hon har fått vänja sig lite med att det mest är Sune som är med oss om dagarna.

Det gäller ju Sune med, för han är orolig och igår gick han mest runt och jamade. Klart han undrar var brorsan är, även om sista tiden inte var så rolig. Dom lekte ju så mycket innan Åke blev sjuk. Och när han var sjuk så låg Sune bredvid honom när han var med oss. Men han fick ju också vänja sig att vara utan brorsan en hel del på slutet. Det blir nog bra så småningom.

Jag är ju sån som fokuserar på det som är positivt, för det finns där, det positiva med. Även om det inte överväger så kan man fokusera på det. Ledsen kommer jag säkert att vara lite då och då, men livet går vidare och hur det än är, så är det lugnare, och enklare med en katt. Och hur det än är så känns det bra att vi kan finnas för Sandra i sommar, och slipper anpassa sommarlovet efter Åke.


Nu lämnar vi det för den här gången. Bellan och Pernilla undrade lite om rullstolen och varför vi har den till Sandra. Det kan ni läsa om i det HÄR inlägget.

Det blir ingen marknad för oss idag. Dels regnar det, men Sandra behöver smälta det som har hänt och det känns bra att det är helg så hon har tid till det.

Jag önskar er alla en fin helg och tack för alla hållna tummar, det kändes gott att så många tänkte på oss.


6 kommentarer:

Anonym sa...

Visst tar det nog lite tid innan Sune kommer över att brosan är borta men snart går det över. Hoppas det går bra för Sandra med när Åke är borta, men nu slipper han ju lida mer...och det är ju skönt ! Nu får ni ju mer tid över till Sandra och Sune ! Sköt om er nu och ha det gott !!! Många Kramar Annika

Annelie sa...

Usch, här sitter jag och läste med mina tårar rullandes över kinderna.
Jag är såå lättgråten när det är sorgligt att läsa om.
Men, ni gjorde ju ändå det enda rätta för Åke.
Man kan inte vara egotrippad när det gäller djuren och deras värk etc.

Stackars kisse, men lika synd om både er och den andra kissesn med sorgen ni bär istället.

Stärkande kramar Annelie

Bellan sa...

Sitter också här och läser och tårarna trillar nerför kinden. Alltid så sorgligt med sånt här. Men som du skriver så är det ju bra att ni kan se positivt på det hela.

Hoppas nu att det går bra med Sandra och Sune framöver. Svårt med autismen, man vet ju aldrig riktigt vad som rör sig inom dem. Så är det med min son i alla fall, han har svårt att få ut det i ord hur han känner sig.

Många KRAMAR till er!

Pernilla Be sa...

Lilla Åke, så ont han har haft. Skönt att han inte behöver lida mer. Hur går det med den andra katten? Åke måste ju lämna ett tomrum efter sig.

Det där med död är svårt. En sten att gå till är nog bra. När Tonys mormor dog julen 2009 frågade Tove efter "pappamormor" varje gång vi åkte förbi äldreboendet. "Hon är död, hon finns inte mer". "Sjuk" sa Tove då, för hon mindes att hon var sjuk och var på sjukhus ofta. Vi pratade om detta i flera månader och kom aldrig längre än till sjuk.

En dag följde Tove med farmor till kyrkogården och då såg hon pappamormors namn på stenen. Hon strök med fingrarna över namnet och läste Edla. "Hon är död, hon ligger i marken under stenen" sa farmor då. Då blev det konkret för Tove och sen kom hon hem och pratade om att pappamormor var död i flera dagar sen. Hon behövde något konkret att hänga upp ordet död på.

(Ligger man i jorden under en sten så det liksom omöjligt att komma tillbaka - logiskt.)

Jag tycker att ni ska ta hem Åke och gräva ner honom i trädgården och ge honom en fin sten med hans namn på. Så har vi gjort med en kanin, två hamstrar och min mammas katt så vi har en liten djurkyrkogård i ett hörn av trädgården. Det är fint att ställa dit lite blommor då och då.

kram//pernilla

n i e n n a sa...

Nämen vad tråkigt med kissen, beklagar sorgen! Ja det är inte det lättaste att förklara vad döden är..
/Stärkande kramar

Anonym sa...

Ja, det där med döden är ett kapitel för sig. Man vet inte hur mycket man saknar förrän någon kär är borta, vare sig det är människor eller djur. Bra då att fokusera på det som är positivt o att minnas det som var bra.
Kram till er alla.
Eva