söndag 30 maj 2010

Sorglig glädje

Det går rätt bra här, men visst märker vi på Sandra att hon är lite skör. Det är ju inte så konstigt och hon måste ju igenom det, så det är väl bara att försöka finnas för henne, liksom. Hon har aldrig kunnat visa sin sorg förut (jo, fast på sitt sätt) det är som Bellan skriver, att det kan vara svårt att få ut vad man känner när man har autism, det känns bara konstigt och ledsamt inuti, liksom.

På kvällen igår, var Sandra skör och jag misstänkte ju att det berodde på Åke, men sa inget om det. Jag frågade istället om hon kände sig ledsen, och då började hon gråta och sa att mamma och pappa var arga. Det var liksom vad hon fick fram. Jag sa att vi inte var arga och sen satt hon i mitt knä tills det gick över, och då satte hon sig bredvid mig i soffan.

Men det dröjde inte länge förrän jag såg att tårarna var på väg igen, och det var då det hände! Egentligen så sorgligt, men samtidigt så enormt stort att jag kände mig både ledsen och glad samtidigt. Hon grät och sa ”Jag är ledsen för Åke är död, jag vill att Åke ska komma tillbaka”

Så stort! Otroligt! Det är första gången hon riktigt visar sorg, och kan sätta ord på det. Så himla stort! Och jag tror att det var skönt för henne också, även om det är tråkigt att vara ledsen.

Hon konstaterade sen att vi har Sune kvar och jag frågade om jag skulle hämta honom, vilket hon ville. Så då fick liksom Sune trösta oss en smula och vi sa att det var tråkigt att vi inte hade Åke mer, men att vi har Sune och kan klappa honom istället. Sandra behövde nog få gråta lite för sen var hon gladare och lugnare resten av kvällen.


På dagen igår, städade jag undan alla ”Åke-grejor” och det kändes ju lite halvjobbigt, men ändå skönt att få ordning igen efter sjuktiden som har varit. Skönt att ha ett torkrum igen och skönt att få undan all medicin och alla papper som har legat i köket.

Men… en saknad, förstås…


Göran och Sandra gick ut på fm och rensade ogräs.


Och Sune fick följa med en stund.


Det behövde han, för sen kunde han äntligen koppla av och sova.


Pernilla Be undrade hur det går för honom och han är ju orolig och äter dåligt. Han vankar mest runt och jamar. Men det går säkert över så småningom.

Pernilla Be rekommenderade också att ha en grav att gå till, och det kan säkert vara ett jättebra alternativ för många. Hade vi haft ett barn som behövde det så hade vi valt att begrava Åke på en djurkyrkogård. Men Sandra behöver det inte och vi vill inte ha det jobbet.

För Sandra är det där med en grav bara förvirrande och hon gillar inte att gå till vår släktings grav. Så då slipper hon, och sörja kan man ju ändå. Pernilla berättade att det blev konkret för hennes flicka när hon hade en grav att besöka, men för Sandra skulle det inte bli konkret.

Skulle vi försöka få döden konkret för Sandra så skulle vi behöva visa den för henne. Alltså visa någon som är död… Fast jag tror ju inte att hon skulle förstå ändå. Vad är död? Hur känns det? Vaddå känner inget? Varför det? Hur då?

För Sandra är ju släktingen som hon minns honom, dvs livs levande. Och att han ligger under jorden är ju bara konstigt för henne då, liksom. Vi tror att det är därför hon inte vill gå till graven. Hon förstår det inte. Så vi nöjer oss med att minnas våra nära och kära när vi behöver det. Genom att prata, rita och svara på frågor så gott vi kan.

Igår ville Sandra att hon och jag skulle bygga lego som idag, så då får det bli så, helt enkelt :) Ha det fint!

8 kommentarer:

Okki sa...

Va stort att Sandra kunde uttrycka sin sorg.
Jag kan förstå hur du känner när ens barn kan visa känslor, som för de flesta barn är helt naturliga. I bland får man vänta ut och bara finnas till hands.

Tror ni gör klokt i att inte ha någon grav att gå till. Bättre att fokusera på mer konkreta saker.
Hoppas ni får en trevlig söndag
och du en bra mors dag.
Kram Okki

Anonym sa...

Ha en mysig lego dag ! Skönt att Sandra fick ut lite om vad hon var ledsen för, och att hon kunde säga det om Åke...Härligt !
Ha en skön söndag !!! Kram Annika

Mia sa...

Men lilla Sandra. Så liten men ändå så stor. Ja, det är klart att hon sörjer sin vän. Tror hon förstår död på sitt sätt, dvs att man aldrig kan träffas mer. Men det var väl verkligen ett framsteg(men sorgligt)?
Ni får titta på alla fina kort sen när hon inte är lika ledsen och minnas Åke med glädje.
Kramar till Sandra

Photo by Maria sa...

Vad härligt mitt i det sorgliga att Sandra kunde uttrycka varför hon var ledsen, att hon visste varför hon kände som hon gjorde..
Men så tråkigt att det skulle behöva komma så tidigt för Åke :-( Men som sagt så har ni ju Sune som kan trösta och bli tröstad..

Kram Mia

Patricia sa...

Usch jag blir rörd till tårar när jag tänker på stackars Åke, samtidigt som det var bäst för honom att somna in.

Och samtidigt så glad för Sandras enorma framsteg, helt fantastiskt att det bara kommer så där, rätt upp och ner... =)

Hoppas Sune snart kommer till ro igen och att ni får lägga det jobbiga med Åke bakom er och gå vidare i livet...

Må så gott!!!
Kram Patricia

snorkfröken sa...

Förstår ditt beslut att inte ha någon grav.
Konstigt att det som hjälper oss vanliga att göra döden mer konkret gör det ännu mer förvirrande för en autistisk.
Duktig hon är din tjej tycker jag som kan hantera och sätta ord på sina känslor så bra.

jeannette sa...

Hej vännen
Härligt att läsa om Sandra, sen sitter jag här med tårar i ögonen "lilla Åka" alltid lika sorjligt när ett djur måste lämna oss. Hoppas Sune klarar av ensamheten , kramar till er vi hörs

Maritha sa...

Vilken helg ni haft vännen. Så stort att Sandra kunde säga hur hon kände, vad skönt det måste ha känts för dig.

Det blev nog bra att Åke slapp lida så den lille stackaren.

Ha en fin dag vännen!

Kram <3