tisdag 15 december 2009

Nu har vi bestämt oss!

Vi ska åka! För er som inte vet det har vi en andelslägenhet i Marbella och brukar oftast åka dit två veckor i januari. Men nu var det ett tag sen. Först var vi i Thailand, för ett par år sen i november, och då orkade vi inte ut å åka igen, för det var en rätt jobbig resa då Sandra blev sjuk på hemvägen och inlagd på sjukhus när vi kom hem. Året efter kom vi inte heller iväg för då gick flygbolaget i konkurs.

Men nu tänkte vi alltså åka. Det flygbolag som finns nu, som har direktflyg (vilket är ett måste med Sandra) har andra avresedagar än vad vi skulle behöva för att kunna utnyttja våra två veckor. Men det blir iaf nio dagar och vi får väl njuta lite extra istället :)

Jag har varit tveksam till att åka länge och ett tag bestämde vi att ta en god vän med som assistent till Sandra. Men det är ju inte så lätt att få till det så det funkar för alla. Jag har känt att en resa är mer jobbig än härlig och jag har hellre velat vara hemma i vardagen där allt funkar runt Sandra. Även om hon älskar att resa, så är det ju jobbigt för henne. Och är det jobbigt för henne så blir det ju jobbigt för omgivningen med…

Men när vi tittar tillbaks så har Sandra utvecklats enormt sen vi flög sist och jag tror inte att det kan bli värre än en del gånger vi genomlidit tidigare iaf… Såå många gånger vi har lovat oss själva att ALDRIG MER utsätta oss för en flygresa igen! Lika många gånger har vi glömt det...

Minns en gång, en av dom värsta… Jag tror det var när Sandra nyligen fått sin diagnos, då hon var 6 år. Innan hennes små ben nådde ner ordentligt… Hon satt ju inte still, så hon sparkade på ryggstödet framför. Vi påminde henne regelbundet och det gick ju ganska bra, men sparkade gjorde hon ju ändå rätt mycket.

I dom allra flesta fall förstår folk när vi förklarar. Dom allra flesta människor är trevliga och står ut om dom vet hur läget är. Så jag förklarar alltid, om jag kan. Jag har också med mig små lappar (som man kan beställa genom föreningen) där det står kortfattat om autism och vårat telefonnummer, för det är inte alltid läge att förklara just i situationen…

Men det händer ju att man möter människor som inte lyssnar. Som bara blir irriterade. En sån farbror hade vi framför oss på den här resan. Han blev arg på både Sandra och oss och han tog inte emot min lapp. När jag sa att Sandra har autism men att vi försöker få henne att inte sparka med fötterna så lyssnade han inte utan tyckte vi skulle hålla i hennes ben!

Man blir ju ledsen när folk blir arga på ens barn, särskilt när barnet inte kan rå för det som händer… Och särskilt när man är mitt i ett sorgearbete, vilket jag var vid den tiden. Tillslut höll jag fast Sandras ben, fast jag visste vad som skulle hända, men jag var både arg och ledsen och kände mig maktlös. Sandra fick förstås stans utbrott, och hon kan skrika, det lovar jag. Vet inte hur det var, men det kändes iaf som om alla i hela planet stirrade på oss med förskräckelse. Säkert kom det näsblod också (minns inte, men det brukar ju det..) och fyra timmars flygresa kändes väldigt länge!

Inte nog med det, när Sandra får utbrott slänger hon sig ofta med kraft bakåt. Det gjorde hon på flygplanet med. Där bakom fick en kille fånga maten som flög ner från bordet och landade i hans knä… Men han tillhörde dom trevliga, förstående människorna och jag blev så glad när han skrattade och sa att det var lugnt. Sen kom flygvärdinnan fram till Sandra och sa att hon var så duktig som var ute och flög fast det var jobbigt för henne. Ja, då kom det glädjetårar mitt i allt elände. Undrar om dom två personerna fattade vad dom betydde just då?...

Så, nä… det kan inte bli värre den här gången! :)

En annan gång när vi skulle hem från Marbella så var Sandra sjuk. Det var hon ju rätt ofta en period, så vi var vana. Ja, vi är ju fortfarande vana vid det.. Hon blir ju sjuk av oro och nästan alltid när våra semestrar är slut och vi ska hem, oavsett om vi åker bil, flyg eller båt. Så vi brukar inte säga nåt förrän helst samma morgon, för då hinner vi oftast hem innan tröttsjukan kommer. Men inte alltid. Den här gången satt Sandra i en rullstol på flygplatsen och jag hade i vanlig ordning en kräkbunke beredd. När Sandra är tröttsjuk så sover hon mycket och kräks mycket… Folk kom fram och frågade hur det gick och alla var jättetrevliga!

När vi väl kom på plats i planet somnade hon och sov nästan hela resan. Flera trevliga människor kom fram och tyckte synd om oss! Såå jobbigt vi hade det! Va??? Jobbigt??? Sandra SOV ju mest! Det var den första (och hittills enda) flygresan då Göran och jag hann äta nåt! Vi kunde ta in mat och dricka och inget åkte i golvet! Vi kunde prata med varandra! Ingen blev irriterad och vi behövde inte förklara nånting för nån. Kort sagt, vi kunde slappna av! Det var den härligaste flygresa vi nånsin haft! Nej, det var inte ett dugg jobbigt den gången! Men det är klart… Dom visste ju inte vad vi jämförde med…

Ha de´ bäst!

10 kommentarer:

Skalmans mamma sa...

Vad mysigt med semester! Håller tummarna att flygresan med Sandra går bra. Synd att det finns människor som inte förstår...
Kram

Mamma Tanja sa...

Toppen att ni bestämt er. Blir nog skönt, med assistent och allt. KOm på att jag glömt att tacka för vår present. Var så gott så.
Kram Tanja och Lotta

Mona sa...

Hoppas av hela mitt hjärta att flygresan går bra. Men som du säger, Sandra har vuxit en hel del sen sist ni åkte. O blir jag så ledsen på folk som inte ens försöker förstå.
KRAMAR

Tanja, 30+ sa...

Fy va arg man blir på folk som inte förstår!! Inte klokt ju!! Inkompetenta idioter är vad de är! Men det "lilla" jag följt dig o Sandra, så tycker jag det hänt JÄTTEmycket på bara den tiden, så det går säkert JÄTTEBRA!! Härligt!! Är det i januari ni ska åka??

Kram!

sussi sa...

Halloj vad skoj, ni kommer att få det jätte mysigt.
Du ungar är ungar med eller utan fel, alla är dom unika och dom som INTE kan se det är det fel på.
Ha det gott
Kram
Sussi

Nattmia sa...

Vad härligt att ni har bestämt er för att resa... Den kommer säkert att gå bra, och som du skrev så har det ju hänt en del med Sandra så det kommer ju inte bli värre än de andra resorna utan mycket bättre :-)

Kramar
Mia

Mamman sa...

Va roligt för er, hoppas allt går bra!!

Jeannette sa...

Hej Nina
Vad kul, och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får en bra semester och att i kan koppla av lite. När åker ni då??? jätte kram från mig

Livet med autism sa...

Hoppas allt går bra för er! Kram Liv

Maritha Q sa...

Låter ju underbart med resan och jag hoppas det går jättebra Nina!

Kram Maritha Q